Idag slutar Olof Ehrenkrona och Margareta Barabash på Säkerhetsrådet.
Foto: Kristoffer Olofsson/Försvarsmakten
När vi gjorde vårt inhopp i juni efter Claes Arvidsson och Viktor Lundquist så dominerades agendan av försvarsfrågan. Regeringens oförmåga att slå vakt om den uppnådda inrikes enigheten kring den nödvändiga och långsiktiga förstärkningen av Sveriges försvarsförmåga skapade osäkerhet inte bara i Sverige utan även hos våra närmaste grannar. Hur stark var egentligen vår försvarsvilja och kunde Sverige verkligen leverera efter alla utfästelser om samarbete?
Inte minst i Finland ställdes den diskreta frågan i informella sammanhang. Ville Sverige avsätta de nödvändiga resurserna och skulle förstärkningen ske där den främst behövdes? Eller skulle de inrikespolitiska prioriteringarna ta över de säkerhetspolitiska motiven? Svaret idag, tre månader senare, är dessvärre fortsatt ambivalent. Regeringen gör minsta möjliga för att inte bryta med samarbetspartierna, och de satsningar som görs visar lokalpolitikens tendens att trumfa säkerhetspolitiken. Hotet att förlora ett val i närtid känns mer överhängande än att förlora en militär konfrontation på sikt.
Samtidigt ser vi hur läget i vårt närområde destabiliseras. I Belarus fortsätter protesterna mot regimen och i Moskva ser härskarna i Kreml sina egna och Rysslands intressen hotade. Centralmakten brottas dessutom med inhemska, orosyttringar som avslöjar Putinregimens försvagade legitimitet. Till detta kommer att konflikten kring Nagorno-Karabach har blossat upp igen med regelrätta stridshandlingar, hundratals döda och skadade soldater och civila samt betydande förstörelse av civil egendom.
I Belarus är protesterna alltjämt fredliga, men våldet trappas nu återigen upp av regimen som hotar att skjuta skarpt mot demonstranterna. Att förmedla information från Belarus har tillhört de senaste veckornas prioriterade uppgifter för Säkerhetsrådet. Dels därför att det är viktigt i sig att ge röst åt alla de människor som har tröttnat på riggade val och ett alltmer auktoritärt styre. Dels därför att Belarus är en stat nära Sverige. Avståndet från Stockholm till Minsk är inte längre än avståndet till Kiruna. Vad som sker i Belarus sker i vårt grannskap och påverkar de säkerhetspolitiska förutsättningarna i hela Östersjöområdet.
Utvecklingen i Belarus har därigenom blivit en tydlig illustration till vikten av att upprätthålla respekten för Helsingforsavtalets bestämmelser om varje stats rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska vägval och därmed också en illustration till betydelsen av att förstärka vår försvarsförmåga och finansiera satsningarna fullt ut.
Säkerhetsrådet främsta uppgift är att var ett forum för samtal och debatt om svensk säkerhetspolitik och geopolitiska förhållanden som påverkar förutsättningarna för vårt lands frihet och oberoende. Just nu står utvecklingen och väger. Rysslands tilltagande aggressivitet och osäkerheten om Natos framtid är orosmoln på himlen. Försvarssamarbetet med våra grannar och den växande medvetenheten om behovet att stärka samarbetet kring försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik i EU tillhör ljuspunkterna i en tid som kräver ökad realism och större vaksamhet.
Friheten och freden är alltid värd att försvara – vår egen och andras.
Olof Ehrenkrona
Margareta Barabash
De nya redaktörerna presenteras imorgon.
