Estlands förre försvarsminiser och professor emeritus Hain Rebas pekar på en blind svensk fläck. Historisk okunskap och vad det gör i relationen till Finland. Bara genom kunskap kan Sverige undvika fällorna, och bland annat vill Rebas se Fänrik Ståls sägner i svensk skola.
Albert Edelfelts illustrationer i Fänrik Ståls sägner. Här Sven Dufva.
”Vad ska du göra till helgen?” frågade jag för tio år sedan en gammal finsk eversti. Han såg förvånat upp. ”Men,” sa jag, ”kan du inte ta med dig en porukka handfasta mannar på lördag och komma och – ta Sverige?” – Han blev alldeles perplex, tyst. Sen log han, med hela ansiktet, kroppen… Jo, det hade ju faktiskt varit genomförbart, så genant nergånget som det svenska försvaret då var. Nu är det betydligt bättre, som tur är. Utvecklingen har t.o.m. gått dithän, att finska försvarspolitiker på allvar diskuterar militärt samarbete med Sverige. Läser man den svenske försvarsministerns glada kommentarer om det finska samarbetet tycks allt vara frid och fröjd. Stor tillförsikt genomlyser de nya svensk-finska presskommunikéerna.
Likväl, medan man på den svenska sidan för länge sedan förträngt ett antal obehagligheter i samband med just Finland, kan man vara försäkrad om att inget är glömt i Helsingfors. Ingmar Bergman visste, att ingenting stannar kvar så länge i minnet som en oförrätt. Och ärren efter svårare svek ärvs ner i generationer – i synnerhet om man är duktig i historia, vilket man är Finland, och om det gäller hatkärleken till storebror Sverige. Här i landet har under tiden kunskapen om Finland minimaliserats. Knappast någon svensk politiker kan finska. Glömda är Runebergs Fänrikar, okända Aleksis Kivis Sju bröder. I Finland däremot kan man Sverige, finsk-svensk historia i synnerhet, och de flesta politiker talar hyfsad till god svenska.
Den är inte rolig nu och var det inte då heller. Men på 1950-talet skrattade man i Finland igenkännande, ibland hånfullt, åt karikatyren om hur Finlands president Kekkonen och Sveriges statsminister Erlander var ute och promenerade på en tunn sjöis. Plötsligt brister isen, och Erlander går ner sig. Medan han kämpar för sitt liv plockar Kekkonen omständligt fram sin stora pluska, letar fram en (finsk) mark och lämnar den till den i vaken flämtande Erlander: ”Ole hyvä ” (var så god)! – Förmodligen får detta inget att pingla till för dagens svenskar. Men i Finland är betydelsen självklar. Man skrattar åt tyhmä ruotsalainen. Där fick han, den snåle och svekfulle svensken!
Nämligen frodas i finskt mannaminne fortfarande hur den svenska regeringen ”svek” under Vinterkriget 1939-40, om hur svenskarna först torpederade den gemensamma s.k. Sandler-planen att förstärka Åland, hur svensk militärhjälp uteblev inför sovjetangreppet 1939. Och inte har man glömt den svenska högst profitabla ”neutraliteten” samtidigt som ju broderfolket led enorma befolknings-, territoriella och ekonomiska förluster.
De historiskt kunniga minns även svenska regeringens svek 1918, i synnerhet beträffande Åland, prisgivningen av hela Finland i 1808-09 års krig, Gustav III:s, hattarnas och Karl XII:s för Finland olycksaliga militäräventyr under 1700-talet, samt, förstås, som kontrast, de finska truppernas avgörande insatser för 1600-talets svenska stormakt, där Sverige till slut ”försvarade sig till sista finne”.
Mot denna skeva mentala bakgrund är det långt ifrån säkert att finska försvarspolitiker betraktar det nya samarbetet med Stockholm med samma rosor på kind och solsken i blick, som deras optimistiska svenska kolleger. I Helsingfors måste man fråga sig: Kommer svenskarna att i ett krisläge leverera enligt avtal? Verkligen? Har svensk militär resurser nog? Och, framför allt, vågar en ensamstående och därtill svag och ”feministisk” svensk regering stå upp och sätta in beväpnad svensk trupp för ett hotat Finland? – Spåren förskräcker.
MEN – förtroende kan återskapas. T.ex. kunde man nyöversätta det i Sverige närmast okända finska nationaleposet Sju bröder av Aleksis Kivi. Man borde undervisa betydligt mer om den finska tredjedelen av det gamla östersjöriket Sverige, till 1809. Och i skolan skulle man väl åtminstone kunna nämna Runebergs Fänriks Ståls sägner? Främst av allt torde dock en fortsatt svensk militär upprustning till minst NATO-standard på 2% av BNP lugna såväl finska som svenska försvarsskeptiker. För att inte tala om intresserade ryssar och amerikaner.
Hain Rebas
professor emeritus, Estlands försvarsminister 1992-1993.
