Vem ska rädda Arktis?

Viktor Lundquist, om att den globala uppvärmningens effekter syns tydligare i Arktis än på någon annan plats – och att flera stormakters agerande påskyndar den negativa trenden.

Klimatförändringarna fortsätter att accelerera. Inte minst märks detta, och dess konsekvenser, tydligt i Arktis.

Nyligen kunde The Barents Observer rapportera att november 2020 med all sannolikhet kommer att bli en (ytterligare en i raden) rekordvarm månad i många delar av Arktis.

I staden Longyearbyen på ön Spetsbergen i Svalbard visade termometern i förra veckan 9,2 grader – den högsta temperaturen som någonsin uppmätts i november månad på Svalbard. Detta med en marginal på hela 2 grader, jämfört med det föregående novemberrekordet på 7,5 grader från 1975.

Värt att notera och betona i sammanhanget är att det alltså inte rör sig om 9,2 minusgrader – utan att det rör sig om 9,2 plusgrader. Longyearbyens genomsnittstemperatur i november brukar variera mellan cirka -10,1 till -5,1 grader, så den nu uppmätta värmetoppen hör verkligen till ovanligheterna. Eller bör åtminstone göra det, i alla fall.

Men faktum är att värmerekord i Arktis numera är vardag snarare än undantag, och nästan varje månadsslut följs av rapportering om nya värmetoppar.

I oktober uppmätte den ryska ögruppen Severnaja Zemlja i Norra ishavet hela världens för månaden största temperaturavvikelse, då medeltemperaturen var hela 10 grader varmare än normalt. Oktober 2020 var den näst varmaste oktobermånaden någonsin i Arktis, endast slagen av rekordvarma oktober år 2016.

Och september 2020 var Rysslands varmaste september sedan mätningar av detta slag började för 130 år sedan, och i de ryska delarna av Arktis uppmättes en genomsnittstemperatur hela fyra grader varmare än vad som tidigare varit normalt under september.

Att fortsätta lista värmerekord skulle utan problem gå att göra, men poängen bör ha framgått. Den globala uppvärmningens effekter och konsekvenser syns nu – speciellt i Arktis.

Och konsekvenserna är många. Det allt varmare klimatet tvingar flera djurarter att flytta på sig, vilket skapar oreda i många känsliga ekosystem. Djur som inte har möjlighet att flytta på sig riskerar att helt dö ut.

Men även säkerhetspolitiska konsekvenser blir, tyvärr, allt enklare att identifiera. Högre genomsnittstemperaturer innebär ofrånkomligen mindre havsis, vilket leder till att nya farleder kan bli tillgängliga. Konkurrens kring kontroll av dessa riskerar att leda till rivalitet och konflikt. Mindre permafrost innebär också att tidigare otillgängliga gaser, mineraler och andra naturresurser går att nå, vilket skapar incitament för allt fler aktörer att öka respektive närvaro i regionen. Allt som allt leder detta till mer militär aktivitet i regionen, som tidigare präglats av låg spänning och relativt välfungerande mellanstatligt samarbete.

Traditionellt tunga Arktiska aktörer som Ryssland och USA bland de som tagit steg för att utöka ländernas engagemang i Arktis. Men även Kina har signalerat intresse, bland annat genom att benämna landet som en ”near-Arctic state” och lansera en Arktisk sidenväg.

Det aktörerna har gemensamt är att de i första hand prioriterar det egna landets ambitioner och ställning i regionen – inte klimatet och det akuta behovet av åtgärder som minskar den globala uppvärmningens effekter. Bara häromdagen rapporterade flera medier om att USA:s avgående president Donald Trump under sina sista veckor i Vita huset nu ämnar auktionera ut avtal för olje- och gasborrning i Alaska. Knappast att betrakta som ett steg i rätt riktning.

Det har länge sagts att klimatförändringarna i Arktis märks dubbelt så tydligt och snabbt jämfört med övriga världen. Enligt the Barents Observer är detta inte längre sant – snarare är det nu så att Arktis värms upp tre gånger snabbare än resten av världen.

Viktor Lundquist
Biträdande redaktör för Säkerhetsrådet