Oron är större än tidigare i Helsingfors mellan de förutsägbara raderna. Det konstaterar den säkerhetspolitiska skribenten Yrsa Grüne-Luoma som gått igenom den finländska regeringens redogörelse för utrikes- och säkerhetspolitik.
Foto av Baptiste Valthier från Pexels.
När Finlands regering överlämnade sin Utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse till riksdagen i slutet av oktober beskrevs innehållet i redogörelsen som förutsägbart.
Efter noggrannare genomläsning kan man ändå konstaterade att vissa formuleringar skvallrar om en ganska stor oro för utvecklingen i närområdet. Det gäller både Östersjön och Arktis.
Formuleringarna i den Utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsens kapitel 4, ”Mål och prioriteringar – stärkt säkerhet för Finland” följer i stort sett den förra regeringens redogörelse 2016. I den betonade regeringen Sipilä betydelsen av att NATO:s öppet-hus-politik (NATO’s Open Door Policy) fortsätter. Regeringen Marin lägger till följande ”alltså att möjligheten till medlemskap förblir öppen för länder som uppfyller NATO:s kriterier”.
Under underrubriken ”Vi utvecklar Nato-partnerskapet” upprepar regeringen den tidigare så kallade ”NATO-optionen”: ”Detta inbegriper en möjlighet att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato. Beslutet ses alltid över i realtid med beaktande av förändringarna i den internationella säkerhetsomgivningen. Genom den kompatibilitet som uppnås via samarbetet säkerställs att det inte uppstår några praktiska hinder för en eventuell anslutning.” Omedelbart därpå betonar man vikten av en fungerande grannrelation med Ryssland.
I den förra redogörelsen betonades det att ett finländskt Nato-medlemskap skulle få ”vittgående följder”.
Oron gäller nu precis som då naturligtvis Ryssland. Att allt oroligare blickar riktas österut är också klart, även om man som vanligt inte vill säga det klart ut. Man formulerar sig på ett allmänt plan.
Finland har en östgräns mot en stormakt. En gräns, som också är EU:s yttre gräns. För att denna gräns ska hålla tätt behövs en fungerande gränsbevakning men också förtroendebygge. Genom hela sin historia har Finland arbetat för pragmatiska relationer med Ryssland. På så sätt kan man ge dem rätt som tycker att regeringen Marins utrikes- och säkerhetspolitik är förutsägbar – Finland vill helt enkelt vara förutsägbart. En nordisk granne som Sverige, Norge, Danmark, Island och EU – men också Ryssland ska kunna lita på. Att signalera stabilitet och samarbetsvilja är ett redskap för detta.
Men vaksamheten får inte svikta. Något omedelbart militärt hot mot Finland ser regeringen inte. På detta följer ändå en formulering som avslöjar att oron har ökat: ”Det är emellertid nödvändigt att bereda sig på att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Finland.” – ”kan komma”, jämfört med formuleringen ”kan inte uteslutas” i den förra redogörelsen har uppfattats som ett uttryck för denna oro.
Möjligheten till att utsättas för cyberattacker och hybridkrigföring i kombination med Arktis tas inte upp direkt. Däremot betonas igen vikten av att de militära aktiviteterna i norr inte trappas upp. Men det går inte i längden att blunda för att flera aktörer, inte bara Ryssland och USA utan också Kina har ett ökat sin närvaro i norr.
Rysslands satsning på förmågor för elektronisk krigföring nära gränsen till Finland och Norge i norr uppmärksammades nyligen av tidningen Helsingin Sanomat (13.11). Tidningen hänvisade till ett pressmeddelande från Rysslands försvarsdepartement.
Det handlar om Murmansk BN, den ryska försvarsmaktens mest effektiva system när det gäller elektronisk krigföring. Systemet finns i fyra ryska militärlän och används också av den ryska marinen.
Finland och Norge har under de senaste åren misstänkt Ryssland för att störa GPS-signaltrafiken i norr. Bägge länderna har rapporterat om sina observationer. Under NATO:s övning Trident Juncture för ett par år sedan, som Finland och Sverige deltog i, förekom störningar också.
Finlands säkerhet och försvar bygger på nätverk och internationella avtal. EU-medlemskapet ingår i detta nätverk, partnerskapet med NATO likaså.
Av yttersta vikt för ett litet land som Finland är det också att FN:s grundprinciper och internationella avtal respekteras. I praktiken har det visat sig att dessa inte alltid håller.
Därför har det nordiska militära samarbetet fått en allt större tyngd. Detta betonas också i regeringen Marins redogörelse. Längst kommet är det militära samarbetet med Sverige som Finland är redo att utveckla hur långt som helst.
Men ett statsfördrag med ömsesidigt bindande förpliktelser är inte aktuellt – även om Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen inte avvisade tanken som helt omöjlig när han fick frågan på säkerhetsseminariet Hanating i tisdags. Kaikkonen poängterade ändå att man vill gå ”steg för steg” och fick medhåll av sin svenske kollega Peter Hultqvist. Hultqvist betonade också ändringarna i den svenska lagstiftningen som möjliggör snabbare beslut än förr när det gäller militärt stöd till Finland. Men en bindande klausul är det inte.
Efter det amerikanska presidentvalet ökar förhoppningarna om att USA tydligare kommer att stödja NATO. Men kravet på att Europa axlar ett större ansvar kvarstår. Ett scenario där Finland, Sverige och Norge gör klokt i att förbereda sig på att agera tillsammans för att avvärja militära hot ses i norr ses i Finland som pragmatisk beredskap. Den avsiktsförklaring som Finland nyligen undertecknade med Norge betraktas därför som en viktig byggsten i detta nordiska försvarssamarbete.
Finland förblir tillsvidare militärt icke allierat. Offentligt säger man det inte, men i skräckscenariet ingår möjligheten att Sverige skulle besluta sig för att söka NATO-medlemskap.
EU gemensamma försvarspolitik i all ära, men för tydlighetens skull kunde man starkare poängtera att denna handlar om krishantering, inte om en försvarsallians.
Utifrån regeringens Utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse kommer detaljerna i den separata Försvarspolitiska redogörelsen som enligt försvarsminister Kaikkonen kommer att lämnas till riksdagen i februari-mars 2021.
Yrsa Grüne-Luoma
Frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
