Skyddet av armenierna har blivit ett motiv och alibi för den ryska närvaron efter kriget om Nagorno-Karabach. Det finns en risk för att den ryska insatsen blir både långvarig och kostsam. Ingmar Oldberg, historiker och Rysslandsforskare, skriver i Säkerhetsrådet om följderna efter kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien.
Kriget har stärkt Azerbajdzjans ställning gentemot Armenien med Turkiets hjälp, medan Ryssland påtagit sig en ökad roll som fredsmäklare, skriver Ingmar Oldberg. Foto: Wikimedia Commons/mil.ru.
Kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien hösten 2020 slutade med rysk intervention och ett stilleståndsavtal, som återgav Azerbajdzjan en del av den armeniska enklaven Nagorno-Karabach (NK) och stora ockuperade områden runtom – under bevakning av en rysk fredsskapande styrka. Men kriget ökar också Turkiets inflytande i Sydkaukasien och öppnar nya transportvägar, som kan bidra till ekonomisk utveckling i området.
Armeniens nederlag ledde till stora demonstrationer mot den reformvänlige premiärministern Nikol Pasjinjan och krav på hans avgång från den nationalistiska oppositionen och arméledningen. Men Pasjinjan fick stöd av lika många demonstranter som oppositionen, hade en majoritet i parlamentet och utlyste nyligen nyval. Problemet är att oppositionen inte kan erbjuda någon lösning på situationen annat än nytt krig. Framför allt har den inte stöd från Putin, som visserligen ogillar Pasjinjans reformpolitik men nu har honom helt i sina händer. Ryssland var genom en biståndspakt förpliktat att bistå Armenien vid militärt angrepp men såg (liksom alla andra länder) fortfarande NK som en del av Azerbajdzjan och räddade den armeniska styrkan bara i sista ögonblicket.
Foto: Wikipedia.
När Pasjinjan 2018 kom till makten med demokrati och mänskliga rättigheter på agendan, blev han mer nationalistisk för att ta röster från oppositionen. I förhandlingarna med OSSE:s Minskgrupp krävde han att också NK (”Republiken Artsach”), som inte erkändes av någon stat, skulle få vara med som part (jämför Ryssland och Donbas), samtidigt som han förklarade att det var en del av Armenien. Medan tidigare ledare sett de ockuperade områdena runtom som säkerhetsbuffert och bytesobjekt, började man nu befolka dessa folktomma områden med etniska armenier från Syrien och Libanon, vilket skulle skapa en ny situation.
Till skillnad från tidigare ryska interventioner i den postsovjetiska sfären sedan 1991 har denna inte skett till fördel för en sida och mot en annan i ett inbördeskrig eller handlat om någons västorientering. Insatsen gjordes dock unilateralt i strid mot OSSE:s mandat som föreskrev en multilateral fredsstyrka där ingen av Minskgruppens ordförandestater (Ryssland, USA, Frankrike) eller något grannland deltog. FN kunde bara uttrycka lättnad och välkomna avtalet så som Ryssland ville och erbjuda samarbete om humanitär hjälp. Västmakterna inom OSSE kunde inget göra för att stödja Armenien trots vädjanden därifrån och har förlorat inflytande i området.
Enligt stilleståndsavtalet placerades en lättbeväpnad rysk fredsskapande styrka på 1960 man i NK för fem, eventuellt tio år, med uppgift att bevaka eldupphör och den armeniska reträtten samt Latjin-korridoren till själva Armenien. Sedan november 2020 har Ryssland dock ökat sin närvaro och därmed fått en ny bas i Azerbajdzjan efter den i Gabala som stängdes 2012. Man bygger ut flygfältet, tillför mer vapen som helikoptrar och drönare och påtar sig fler uppgifter som minröjning, eskort av sökningar efter stupade och av hemvändande flyktingar (50 000 armenier tillbaka till NK i januari), en uppgift som ursprungligen lämnats till FN. Ryska krigsmakten har skapat ett civilt center för återuppbyggnad, underhåll, humanitär hjälp och sjukvård. Armenien har klagat på att utbytet av krigsfångar gått trögt, Azerbajdzjan på minor och förstörelse i ockuperade områden. Det finns en risk för att den ryska insatsen blir både långvarig och kostsam.
Skyddet av armenierna i NK har alltså blivit ett motiv och alibi för den ryska närvaron. Om man nu också skulle dela ut ryska pass till dem som tidigare i Transnistrien och Abchazien, skulle man kunna ingripa för att försvara ryska medborgare. Pass skulle dock ha nackdelen att armenierna kunde flytta till Ryssland, vilket både Moskva, Jerevan och NK-myndigheterna vill undvika.
I februari 2021 stiftade NK:s parlament en lag som gjorde ryska språket till statsspråk vid sidan om armeniska för att användas när det var ”nödvändigt” i umgänget med de ryska styrkorna. Azerbajdzjan anser detta vara olagligt, eftersom man ser NK som en del av landet. Man erbjuder som tidigare NK kulturell autonomi och poängterar att landet har många minoriteter inklusive judar (till skillnad från Armenien), som åtnjuter lika medborgerliga rättigheter. Fördrivningen av 200 000 armenier på 1990-talet som föregick det första kriget förtigs. Armenien kräver nu ett speciellt status för NK, vilket Baku avvisar.
Azerbajdzjans seger ökade naturligtvis diktatorn Ilhan Alievs populäritet. Denne reste omkring i de befriade områdena och lovade återuppbyggnad så att de 800 000 flyktingarna därifrån skulle kunna återvända. Han lade grunden till nya vägar, järnvägar och två internationella flygfält.
Segern var delvis följden av ett allt närmare samarbete med Turkiet, som under Erdogan blivit alltmer nationalistiskt och panturkiskt. Under parollen ”en nation, två stater” levererade Turkiet moderna vapen och rådgivare till Azerbajdzjan för att återvinna NK. Turkiet var inte part i stilleståndsavtalet men fick på Alievs begäran plats i ett kontrollorgan tillsammans med Ryssland för att övervaka vapenvilan med en general och 38 officerare. Turkiet bidrog även till minröjningen med över hundra soldater. Man har talat om att använda azerbajdzjanska flygfält som bas för militärt bistånd, vilket skulle kunna misshaga Ryssland, som ser Sydkaukasien som sin säkerhetszon, men länderna har på senare år utvecklat samarbete på flera områden trots motsättningar.
Grannlandet Iran var inte heller med i avtalet men berördes ändå. På en rundresa i Sydkaukasus i januari 2021 förklarade utrikesminister Zarif för Armenien sin vänskap och försvarade dess territoriella integritet. På besök i Baku gratulerade han därefter Aliev till segern och erbjöd hjälp med återuppbyggnad av de befriade områdena, vilket Aliev välkomnade.
Karta över järnvägssträckorna som går igenom det krigshärjade området. Foto: Wikimedia Commons.
En viktig punkt i stilleståndsavtalet, som sedan preciserades vid ett möte mellan Putin, Aliev och Pasjinian i Moskva i januari 2021, stipulerade att alla hinder för ekonomiska förbindelser och transporter i regionen skulle tas bort. Armenien skulle garantera säkerheten för transporter mellan Azerbajdzjan och dess autonoma region Nachitjevan, inklämd mellan Armenien och Iran, under rysk kontroll. Bakgrunden är att när Armenien erövrade NK i början av 1990-talet, stängde Azerbajdzjan och Turkiet sina gränser mot Armenien. Därmed förlorade Armenien den livlina till Ryssland, som utgjordes av järnvägen genom Azerbajdzjan, som i syd löpte längs den iranska gränsen, likaså järnvägen från Jerevan genom Nachitjevan till de södra delarna av landet (Zengezur). Armenien hänvisades till gamla lands- och järnvägar genom Georgien i norr, och planer gjordes upp om järnväg till Iran i söder.
Azerbajdzjan förlorade å sin sida järnvägen genom Zengezur till sin exklav Nachitjevan och hänvisades till transit genom Iran. Som en länk mellan Kina och Europa söder om Ryssland byggde Azerbajdzjan i stället en modern järnväg till Turkiet, sitt främsta exportland, genom Georgien. Detta land fick alltså också öst-västlig transittrafik. Om nu järnvägsförbindelserna i söder återupprättas, kan det gynna ekonomin i både Azerbajdzjan och Armenien, och Armenien få ökad betydelse som transitland på bekostnad av Georgien, som Ryssland har spända relationer med. Ryssland har också ekonomiska intressen genom att äga Armeniens järnvägsbolag. Turkiet, som har sju kilometer gräns med Nachitjevan, planerar nu att bygga järnväg dit, som går vidare till Baku och kan bli en länk till Centralasien. Även Iran har välkomnat nya transport- och transitvägar, särskilt gällande Nachitjevan, men lär förlora azerbajdzjansk transittrafik.
Det finns dock problem. Järnvägen längs Irans gräns har förfallit och kan ta flera år att reparera. Lokalbefolkningen i Nachitjevan respektive Zengezur kan lätt sabotera trafiken såsom tidigare skett. Azerbajdzjan har talat om Zengezur som historiskt azerbajdzjanskt område; Armenien oroas av ökad turkisk närvaro, och myndigheter i Zengezur har begärt att bli beväpnade. Järnvägen i söder innebär också en 500 km omväg för Armenien och Ryssland och bör kanske främst ses som ett komplement till vägar genom Georgien.
Kriget har alltså stärkt Azerbajdzjans ställning gentemot Armenien med Turkiets hjälp, medan Ryssland påtagit sig en ökad roll som fredsmäklare och beskyddare av armenierna i NK. Öppnandet av transportvägarna kan bli till fördel för länderna i regionen men hotas av den nedärvda fiendskapen mellan armenier och turkfolken.
Ingmar Oldberg
Historiker och Rysslandsforskare, associerad medarbetare vid Rysslandprogrammet på Utrikespolitiska institutet och tidigare forskningsledare på FOI.
