Sveriges och Finlands två Centerpartier är minst sagt olika. Medan det svenska Centerpartiet vill gå med i Nato och dess talesperson Kerstin Lundgren talar klartext om Kina och Ryssland så skickar det finländska Centerpartiet inte riktigt samma signaler: Norden är inte viktigt, Kina ska inte utmanas med offentligt prat om övergrepp mot mänskliga rättigheter och Ryssland ska komma närmare, summerar Yrsa Grüne-Luoma den finländska centerledaren Annika Saarikkos säkerhetspolitiska linjetal hos Paasikivi-samfundet.
Finlands plats är i Norden – det bör ingen politiker glömma, skriver Yrsa Grüne-Luoma efter Annika Saarikkos (till höger) linjetal. Foto: Wikimedia Commons/kremlin.ru/Lauri Heikkinen.
När en erfaren politiker som Annika Saarikko, Centerpartiets ordförande och vetenskaps- och kulturminister i Sanna Marins regering, håller sitt utrikes- och säkerhetspolitiska linjetal kunde man vänta sig en starkare betoning av det nordiska. Sporadiska omnämnanden av Sverige och Norge var allt hon hade att komma med.
Det började riktigt bra. Annika Saarikko, 37, berättade om hur hon som barn upplevde sin första resa till Sverige. För den som var barn på 1980-talet upplevdes Sverige som tryggt och den första resan med färjan över till Sverige var någonting stort, mycket mer än bollhavet, sade hon inför Paasikivi-samfundet den 6 april.
”Världen öppnade sig mot grannen på andra sidan havet. Var det en fläkt av det internationella som man upplevde där upp på bilfärjans däck?”
Visst nämnde Saarikko också samarbetet med Sverige, inklusive det militära. Även Norges politik i Arktis lyftes fram. Där ser Saarikko en större integration av regionalpolitiken som en del av säkerhetspolitiken i brett perspektiv med Norge som modell som någonting Finland kunde ta exempel av. Bättre vägnät i norr, en utveckling av den ekonomiska politiken också i norr, är vad ledaren för det förra Agrarpartiet, numera Centern, gärna skulle se.
Men Norden som helhet lyste med sin frånvaro i ministerns utrikes- och säkerhetspolitiska linjetal. I stället blev det Paasikivisamfundets vice ordförande, riksdagsledamot Wille Rydman (Samlingspartiet) som undrade om Saarikko eventuellt hade några synpunkter på hur det nordiska samarbetet kunde främjas.
Saarikko fann sig snabbt och sade att samarbetet inom Nordiska Rådet kunde förbättras. Men hon medgav också utan omsvep att EU har lagt beslag på en del av det utrymme som tidigare upptogs av den nordiska politiken. Men annars var det magert med nya idéer.
När det gäller EU hade hon betydligt mer att säga. Saarikko delar oron över att EU inte konsekvent har lyckats hålla rättning i leden i alla sammanhang. Hon betonade detsamma när det gäller EU som när det gäller utrikespolitiken över huvud taget: människorna måste stå i centrum och förtroendet byggs människor emellan, både på gräsrotsnivå och stater emellan.
Också EU måste förnya sig så att de beslut som fattas bättre motsvarar EU-invånarnas förväntningar. Saarikko sade att hon kunnat lägga märke till hur många anser att EU sysslar med detaljfrågor medan större frågor inte lyfts fram på samma sätt. Och här borde Finland aktivt agera för förnyelse, tycker hon.
Den största uppmärksamheten ägnade Annika Saarikko åt tre länder: USA, Kina och Ryssland. Hennes syn på relationerna mellan Finland och USA samt Finland och Kina följde samma linjer som omfattas av hela den utrikespolitiska ledningen. Kina ser hon som den största oförutsägbara variabeln under kommande årtionden. Men medan Sverige har varit betydligt tydligare i sin kritik mot Kina gällande mänskliga rättigheter, anser Saarikko att det är bättre att ”klart och tydligt” säga sin åsikt – men utan ”stora gester”.
Offentlig kritik är inte det bästa sättet, enligt henne.
Med tanke på att hon lite tidigare i sitt tal hade betonat de mänskliga rättigheterna, internationella organisationers betydelse – och i skenet av vad Kina som pågår i Xinjiang med den uiguriska minoriteten kunde hon kanske ändå ha varit lite tydligare.
När det gäller Ryssland beklagade Saarikko att en djupare analytisk kunskap om landet saknas, i synnerhet i hennes egen generation.
Var det en tillfällighet att hennes partikamrat och den tidigare statsministern Esko Aho uttalade sig i liknande ordalag samma vecka som Saarikko höll sitt linjetal? Finns här en ambition att rentav föra Finland närmare Ryssland? Inte en helt ovidkommande fråga, eftersom det har spekulerats i att Aho kunde vara Centerpartiets presidentkandidat när efterträdaren till Sauli Niinistö ska väljas.
Åtminstone anser Saarikko att mer utbyte mellan Finland och Ryssland kunde ske på alla plan i samhället. Enligt henne kunde Finland också ta en större roll när det gäller att främja dialogen mellan EU och Ryssland.
Eftersom Saarikko inte med ett ord nämnde ett liknande behov av att utveckla relationerna med till exempel Norge och Danmark, blev tonfallet i talet mer östvänligt än hon kanske hade avsett.
Det är klart att Finland måste sköta sina bilaterala relationer med sin östgranne – men inte bara med Ryssland, utan också med alla andra grannar – Norden och Baltikum.
Upprepade gånger under talets gång nämnde Saarikko att ett litet land som Finland inte klarar sig ensamt. Det har hon naturligtvis alldeles rätt i. Men den värdebaserade samhällssynen är gemensam med väst. Det nordiska ska inte vara någonting som man bara nämner i förbifarten.
Finlands plats är i Norden.
Det bör ingen politiker glömma. Också goda relationer måste vårdas. Och inte tas som självklara.
Yrsa Grüne-Luoma
Frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
Fotnot: Paasikivi-samfundets verksamhetsidé är att öka intresset för både Finlands utrikespolitik och internationell politik i största allmänhet. Paasikivi-Samfundet grundades 1958 och ordnar mötes-, föredrags- och diskussionstillfällen samt seminarier kring angelägna utrikespolitiska frågor cirka tio gånger per år. Samfundet stöder också forsknings- och publikationsverksamhet inom sitt verksamhetsområde.
