Nyligen hävdade den ryske president Putin att det inte finns någon egen ukrainsk nation i en längre artikel som publicerades på presidentadministrationens hemsida. Liberalernas riksdagsledamot Maria Nilsson skriver om hoten mot det fria Ukraina i det här resebrevet från huvudstaden Kiev.
Foto: Max Kukurudziak/Unsplash och Riksdagen.
Jag läser den ryska presidenten Vladimir Putins uppmärksammade artikel om att den ukrainska och den ryska är en nation som publicerades på Kremls hemsida sittandes i min man Pärs kök i centrala Kyiv. På små papper skriver jag upp några ryska ord som jag inte behärskar. Undermeningen är naturligtvis att det egentligen inte finns någon ukrainsk nation bara en allrysk nation. Artikeln finns även översatt till ukrainska meddelar min vän Olga, lärare i ukrainska med förakt i rösten. Egentligen säger artikeln inget nytt. Det är det vanliga ryska narrativet som kännetecknas av halvsanningar och förmåga att plocka ut vissa historiska skeenden medan man förtiger andra.
Jag tittar upp på den putsade tegelväggen i lägenheten i Kyiv. Det är högt till tak och den ukrainska inredningsstilen har förändrats till det bättre. Den populära ”euroremont” mest symboliserat av vita skinnsoffor har fått ge vika i storstaden Kyiv,
Några dagar senare reser vi till Ivano Frankivsk med tåg. Första gången jag besökte Ukraina var året 2001. Det fanns inga snabbköp, på tåget serverades fortfarande teet i glas i hållare. Jag åt korv, ost och saltgurka tillsammans ukrainare uppklämd på överslafen. Tågvisslorna tjöt. Nu åker vi intercity och teet serveras i moderna pappmuggar. Ingen äter korv, förutom vi.
Vi är på väg för att träffa mina vänner. Samma vänner som jag träffat de senaste 17 åren. Medan mitt liv har handlat om flytt mellan Lund, Göteborg och Stockholm så har mina vänner de sista åren varit tvungna att lämna sina hem och lever som interflyktningar. I Karpaterna organiserar de sommarläger för utsatta barn.
Foto Dmitrij Myravskij, Ukrainas försvarsministerium.
På hotellet i Ivano Frankivsk gör dock den vita skinnsoffan comeback. Likväl som den aningen tveksamma konsten. Jag ska ha ett videomöte och kontrollerar nogsamt bakgrunden. Onödigt om mina kolleger tvingas få en naken kvinnokropp i blickfånget.
Det finns ingen som pratar ryska här. Allt är på ukrainska. Vi klarar oss för att ögonblicket som vi öppnar munnen förstår alla att ryska inte är vårt förstaspråk. Det är inte säkert att svaret blir på ryska men vi klarar oss hjälpligt. Det här området heter Galizien med ett z. De som bor här kan under några få generationer ha bott i det österrikisk-ungerska kejsardömet, Polen, en kortare tid i det självständiga Ukraina i början på förra seklet innan det införlivandes i USSR, under tysk ockupation, sedan tillbaka som del i Sovjetunionen innan självständigheten 1991.
Det finns något som står ut i Ivano Frankivsk oblast, jag lägger märket till det efter några minuters promenad i den centrala staden. De många svart röda flaggorna som vajar på officiella byggnader såväl som privata bostäder. Den svart röda flaggan är den högra sektorns symbol. Pravyj sektor som det kallas på ryska. Det är bland annat den rörelsen som har fått Ryssland att utåt sett motivera en ockupation av Krim. Jag googlar givetvis valresultat i lokala och nationella val de senaste tio åren. Faktum är att Ivano Frankivsk oblast står ut som det området i Ukraina där det nationalistiska partiet svaboda (frihet på svenska) har fått sina högsta siffror i Ukraina, drygt 8 procent i senaste parlamentsvalet. Borgmästaren i Ivano Frankivsk är från samma parti.
Jag pratar med Olga. Du måste förstå att utan Pravyj sektor, Ajdar, Azov och alla andra, i väst mindre ökända frivilligbataljoner skulle Ukraina inte funnits kvar såsom vi känt det. Det är tack vare dem som vi lyckades hålla emot ryska styrkor svarar hon. Jag erkänner att vi i väst gärna väjer för detta faktum.
På tågstationen finns ett särskilt väntrum för militärer. På husen i Ivano Frankivsk blandas minnesmärken av kända kompositörer med minnesblanketter över stupade frivilliga från staden i kriget i östra Ukraina. Att Ukraina är ett land i krig är både långt borta och mycket närvarande. I Ivano Frankvisk lyfter man fram sina krigshjältar.
De senaste åren har den ukrainska militären gjort en enorm upprustning i rekordfart. Frivilligbataljonera är sedan några år tillbaka inordnade under inrikesministeriet. Jag läser i Svenska Dagbladet att Anders Åslund menar att Vladimir Putins artikel kan ses som ett förebådande om en rysk invasion inför det ryska dumavalet i höst. Det kan naturligtvis inte uteslutas men jag tror att sådant angrepp skulle kunna bli ytterst kostsamt för Ryssland. Det finns idag mycket få som sympatiserar med rysk aggression i Ukraina och med det anser att det skulle finnas någon allrysk nation.
Ingenstans kanske Ukrainas egenart som nation känns så tydligt som just här i de västra hörnen av landet. Men överallt finns det tecken på att detta är, trots krig ett land som de sista åren börjar hitta sin egen väg.
Maria Nilsson
Riksdagsledamot Liberalerna
