Polisens rekrytering går långsamt, i Stockholms minskar antalet poliser. Samtidigt visar det senaste strömavbrottet att prövningarna vid en större cyberattack skulle bli omfattande. Trots polisbrist och en komplex hotbild fortsätter polisen av prestige att säga nej till en beredskapspolis konstaterar Mikael Juul Sörensen.
Hur är beredskapen om några av Sveriges större städer blir utan electricitet?
Svaret är nej.
Polisen i ingripandeverksamheten kommer inte räkna med stöd från kollegor i de andra regionerna. Bara i Stockholm har man stora bekymmer med att nyrekrytera nya poliser. Den 17 november kan man läsa i Svenska Dagbladet att ”Stockholms poliser färre: ”Svår sits””. Från fackligt håll är man inte förvånad: ”Det här har vi haft på känn. Det har varit för få nya poliser som kommer in, och för stort antal poliser som slutar. Det är en svår sits, säger Tomas Stjernfeldt, förste vice ordförande vid Polisförbundet”.
Den 2 november kan man läsa i samma tidning: ”Många poliser siktar på att byta jobb”. Anna Nellberg Dennis, andre vice ordförande i Polisförbundet uppger att poliskåren är ansträngd. Budskapet i SvD om polisbrist i Stockholm repeteras återigen 19 november. I en ovanlig åtgärd uppmanas nu poliser i Västsverige att överväga en stationering i huvudstaden under ett halvår. I Göteborg är poliser oroliga för att tvångskommenderas till Stockholm.
Med andra ord. Skulle en större cyberattack drabba flera av våra storstäder samtidigt, kan inte allmänheten räkna med att få se ett större antal poliser för att ge stöd och trygghet. Väktarna kommer inte att kunna ersätta polisen, de ska fortsätta skydda sina kunders fastigheter men är för få att skydda alla sina kunder. Ordningsvakter kan ingripa vid ordningsstörningar men de är fortfarande beroende av stöd från de för få poliserna i ingripandeverksamheten.
Försvarsmakten kommer att bli tvingade att skydda sina domäner. De kan inte bistå polisen då man inte med säkerhet vet vad cyberattackerna syfte är. Om det är en förberedelse för ett militärt angrepp, blir polisens ingripandeverksamhet skyldiga att stödja Försvarsmakten samtidigt som man ska fortsätta att skydda civilbefolkningen.
Regeringens mål är att öka antalet polisanställda till 2024 med 10 000 är vällovligt. Deras ambition är att en tredjedel ska vara civilanställda och två tredjedelar poliser.
Röster har dock varnat för att satsningen kommer att sluta på samma nivå som 2010 och man måste då också räkna med att befolkningsmängden har ökat. Några garantier finns inte heller för att målsättningen kommer att nås. I själva verket är polisen inne i en omöjlig ekvation i förhållande till behov och risker.
Samtidigt finns motståndet mot (Särskilda) beredskapspolisen inom myndigheten som ansvarar för att de ska kunna skydda oss. Under de tjugo år beredskapspolisen fanns (1991-2012) nyttjades den endast vid två tillfällen och tron på ett stabilt säkerhetspolitiskt läge gjorde att den ansågs vara för dyr i förhållande till användande. Polisen använde 320 yrkespoliser för ledning av resursen som på slutet bestod av 1 000 beredskapspoliser. Kostnaderna för upprätthållande var 25–30 miljoner kronor per år, exklusive kostnader för polismän och chefer som arbetade med uppgifter relaterade till den dåvarande beredskapspolisen.
Idag är inte det säkerhetspolitiska läget särskilt ljust. Den polska och litauiska gränsen är under hård press efter att flyktingar användes i hybridkriget för att pressas över gränsen av Lukasjenkos regim. De baltiska staterna, Polen och Ukraina fruktar ryskt militärt angrepp i närtid. Ukraina har redan levt i krig sedan 2014 efter den olagliga annekteringen av Krim. Det är längre tid än andra världskriget varade.
Ordet beredskapspolis består av två delar, beredskap om det skulle en omfattande kris eller risk för allvarliga störningar och polis. Man kan jämföra det med Hemvärnet, huvuduppgiften är att bemöta ett militärt angrepp men i fredstid kan de bistå samhället vid skogsbränder, översvämningar eller när personer är försvunna.
Kostnaderna för beredskapspolisen togs från dåvarande Krisberedskapsmyndighetens budget och inte från polismyndighetens budget. De sista repititionsövningarna som beredskapspolisen genomgick landade på mellan 11 och 15 miljoner, en billig försäkring för samhället.
Nu finns det förslag på hur en (Särskild) Beredskapspolis 2.0 skulle kunna se ut och styras utan att blanda in de fåtaliga poliserna. Men intresset är lågt för att inte säga ointressant från polishåll. Ointresset beror på prestige. Prestige som kan kosta samhället alldeles för mycket, och de som lider mest av det är den enskilda polismannen som inte räcker till och en drabbad allmänhet.
Mikael Juul Sörensen
Sakkunnig i polisens krisberedskap samt beredskapspolis
