SD:s rysslandsröster i Europaparlamentet sticker ut

Peter Lundgren, en av SD:s två ledamöter 2014-2019. Foto: Laurie DIEFFEMBACQ Copyright:© European Union 2020 – Source : EP

Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Peter Lundgren och Kristina Winberg är de svenska ledamöter som röstade mest Rysslandsvänligt under mandatperioden 2014–2019. Det visar Frivärlds Rysslandsindex av Europaparlamentets omröstningar.
I främsta linjen för demokratiska värderingar med mänskliga rättigheter i Ryssland och stöd till östra partnerskapets europeiska integration hamnade Fredrick Federley (C), Olle Ludvigsson (S), Gunnar Hökmark (M), Jytte Guteland (S), Marita Ulvskog (S) och Cecilia Wikström (L).
Malin Björk (V) avviker kraftigt från partigruppen GUE/NGL. Medan nästan hela partigruppen återfinns på Kremls sida i undersökta omröstningar så har Björk röstat återkommande emot partigrupp och Rysslands intressen.
Övriga svenska parlamentariker som suttit hela mandatperioden återfinns i de kategorier som går emot Rysslands intressen frekvent. Ingen av MEP:arna som suttit kortare tid har ett röstningsmönster som sticker ut, även om de genom lägre närvaro hamnar längre ned i indexet.
Så länge SD har svårt att välja mellan vad som är det största problemet, EU eller Kreml, kommer partiet kunna fortsätta hamna fel i sina ställningstagande. Samtidigt skadar det SD:s säkerhetspolitiska trovärdighet så länge partiet inte bryter med den pro-ryska alternativa mediemiljön som det idag finns nära kontakter med.
Det här är den svenska delen av ett större projekt. En engelsk lansering, som omfattar hela parlamentet 2014-2019, sker senare i höst.

Introduktion

Europaparlamentet är Sveriges andra direktvalda lagstiftande församling. Det är ett parlament vars makt och betydelse har växt över tid. Parlamentet spelar både en lagstiftande roll (som en av två kammare för EU-besluten tillsammans med medlemsländerna i ministerrådet) och som en arena för europeisk opinionsbildning.

Även om Europaparlamentet inte lagstiftar om utrikespolitik så behöver det godkänna exempelvis associationsavtal och handelsavtal med tredje part, vilket gör parlamentet till en maktspelare även i frågor som rör EU:s utrikesrelationer. I den opinionsbildande delen utgör Europaparlamentet en unik europeisk smältdegel där alla underliggande motsättningar kommer upp till ytan och blir synliga i ett jämförande perspektiv.

Europaparlamentet är också en spelplats för ryskt inflytande och utgör därför också en politisk konfliktarena. Partier långt ut till vänster och långt ut till höger uttrycker större förståelse för Kremls önskemål än övriga partier i parlamentet. Ibland är kopplingen mellan Ryssland och Europaparlamentariker inte ens subtil, som när ledamöter från parlamentet deltog som ”valobservatörer” i samband med den riggade folkomröstningen efter Rysslands illegala annektering av Krim våren 2014.

Den här artikeln presenterar en ranking över hur svenska Europaparlamentariker (ibland kallade ”MEP:ar”, Members of the European Parliament) röstat. Den är en del i en serie av tre publiceringar som behandlar det åttonde Europaparlamentet (2014–2019). Den andra delen är en fördjupad analys av hur Europaparlamentet röstade 2014–2019 i frågor som rör Ryssland och identifierar skillnader mellan partier, partigrupper och länder, skriven av Boudicca Georgii Hellberg, och den tredje delen är en topplista av Rysslandsindexet på samtliga parlamentariker, inte bara svenskarna. Dessa båda rapporter publiceras på engelska vid ett senare tillfälle.

Om Rysslandsindexet

Rysslandsindexet som idé föddes på EUbloggen (som då drevs av skribenten) i januari 2015 då ett urval av höger- och vänsterpopulistiska partier granskades utifrån hur de hade röstat i frågor där EU:s relationer med Ryssland behandlades. En röst för resolutionen/avtalet gav 1 poäng, nedlagd röst eller frånvaro 0 och en röst emot -1. Det här är en fortsättning på det arbetet, med samma rankning, och täcker hela den åttonde mandatperioden för Europaparlamentet (2014–2019).

Datat från Europaparlamentets omröstningar och hur parlamentarikerna röstat är hämtat från Boudicca Georgii Hellbergs masteruppsats Populism and foreign policy: Voting on Russia and the Eastern Partnership in the European Parliament från Oxfords universitet. Sammanlagt rör det sig om 26 omröstningar i masteruppsatsens dataset.

En relevant kritik mot metoden att vikta alla omröstningar som lika viktiga är just det att alla omröstningar inte är lika viktiga. Trots det är vägvalet att inte gradera omröstningarna för att göra indexet enkelt, lättförståeligt och transparent.

Svenskarnas resultat

Av de 42 Europaparlamentariker som får allra högst poäng på Rysslandsindexet (26 poäng) så återfinns ingen svensk. Högsta resultatet får Fredrick Federley (C) med 25 poäng (en missad omröstning), tätt följd av Olle Ludvigsson (S) 24 poäng (en missad omröstning och en nedlagd röst i en resolution om den strategiska situationen i Svarta havet). På delad tredje plats med 23 poäng kommer Jytte Guteland (S), Gunnar Hökmark (M), Marita Ulvskog (S) och Cecilia Wikström (L). De har alla röstat Ja, vid omröstningarna i Europaparlamentet, 90 procent eller mer och rankas därför i kategorin Främsta linjen (se tabell över kategorier nedan).

I nästa gruppering återfinns nästan alla svenska MEP:ar som suttit hela mandatperioden. De har deltagit i och röstat för förslagen, som att fördöma Rysslands övergrepp och att stödja länderna i östra partnerskapet, i minst 65 procent av omröstningarna och hamnar därför i kategorin Stark försvarare.

Här kan Malin Björk (V) särskilt nämnas. Även om Björk är en i mängden bland svenskarna så sticker hon ut i sin parlamentsgrupp GUE/NGL. Med sina 17 poäng avviker hon kraftigt från hur gruppen valt att lägga sina röster i Rysslandsfrågor. Ingen annan ledamot i partigruppen har röstat så konsekvent mot ryska intressen som Björk. Förutom den finländska gruppkamraten Merja Kyllönen (som fick 10 poäng) så är alla andra i gruppen mer eller mindre starka försvarare av Kreml och hamnar på minuspoäng i sammanställningen. Det gör att Björk sticker ut på ett positivt sätt på vänstersidan.

Fyra svenska ledamöter utgör ett undantag bland de som satt hela mandatperioden och hamnar längre ned i indexet:

Soraya Post från Feministiskt initiativ, ledamot i den socialdemokratiska partigruppen S&D, får 16 poäng. Det placerar henne i gruppen Försvarare. Hennes betyg dras ned av två nejröster och fem nedlagda röster, samt en frånvaro.

Moderaten Christofer Fjellner dras ned på grund av hög frånvaro. Han missade nio omröstningar och lade ned sin röst två gånger. Fjellner blev under mandatperioden pappa och Europaparlamentet tillåter inte tillfälliga ersättare under föräldraledighet. Trots frånvaron får Fjellner 15 poäng och hamnar i gruppen Försvarare. Om han hade närvarat på fler omröstningar hade han hamnat betydligt högre upp eftersom han kan förväntas ha röstat på samma sätt som övriga moderater. Fjellner har också i debatten kraftfullt kritiserat Ryssland och hur Sverigedemokraterna har röstat.

Peter Lundgren och Kristina Winberg från Sverigedemokraterna hamnar lägst hos svenskarna med -4 poäng. De rankas därmed som Kremls försvarare som de enda svenskarna.

Lundgren har 10 nej, 6 ja och 9 nedlagda röster samt en missad omröstning. Winberg har 11 nej, 7 ja, och 6 nedlagda. Sverigedemokraterna sticker alltså ut som Rysslands mest aktiva svenska försvarare i Europaparlamentet med fler nej-röster än ja-röster, och påfallande många nedlagda röster.

Kristina Winberg. Foto: Mathieu CUGNOT Copyright: © European Union 2015 – Source : EP

SD i ett Östersjöperspektiv

Sverigedemokraterna är under mandatperioden inte bara det mest pro-ryska svenska partiet i Europaparlamentet. Partiet sticker också ut i ett Östersjöperspektiv. Endast polackerna i KNP, Lettlands Ryska Unionen och danska Folkebevægelsen mod EU röstar något mer pro-ryskt än SD av samtliga ledamöter från Östersjöländerna som ligger nära Ryssland. Lägger man även till Tyskland ser man att SD hamnar på ungefär samma nivåer som Die Linke, med rötterna i det östtyska styrande kommunistpartiet SED.

Jämför man Sverigedemokraterna med nordiska partier som SD själva gärna pekar på som närstående, som Sannfinländarna och Dansk Folkeparti, så blir skillnaderna markanta.

De två sannfinländska ledamöterna som fanns med i omröstningarna under hela mandatperioden, Jussi Halla-aho och Sirpa Pietikäinen, fick 23 respektive 19 poäng, vilket placerar Halla-aho i Främsta linjen med svenskar som Federley med flera, medan Pietikäinen rankas som Stark försvarare. Sannfinländarna har alltså röstat som den breda majoriteten i Sverige.

När det gäller Dansk Folkeparti så hamnar deras fyra ledamöter i spannet mellan +10 och +17, alltså i kategorierna Låg aktivitetsgrad och Försvarare.

Sverigedemokraternas röstningsmönster sticker alltså ut och liknar mer höger- och vänsterpopulister längre från Rysslands gränser än ett populistiskt/nationalistiskt parti nära Ryssland.

Nigel Farage. Foto: Mathieu Cugnot Copyright:© European Union 2014 – source:EP

SD och Ryssland fram till 2019
Debatten om SD:s förhållande till Ryssland är inte ny. Första gången den debatten tog fart var efter att EUbloggen i januari 2015 publicerade det första Rysslandsindexet, som omfattade omröstningarna efter valet i juni 2014.

Sverigedemokraterna valdes in för första gången i Europaparlamentet 2014 och tog då plats i partigruppen EFDD (Europe of Freedom and Direct Democracy), där de största ingående partierna var UKIP under Nigel Farage och Femstjärnerörelsen från Italien.

Under det första halvåret röstade SD konsekvent pro-ryskt till den grad att de hamnade i topp bland de mest ryssvänliga i EUbloggens index (där en del av omröstningarna överlappar med Frivärlds Rysslandsindex, men inte fullständigt). Det här skapade snabbt en debatt, även i Sveriges riksdag, där indexet citerades för att illustrera SD:s Rysslandskopplingar. Partiet har under åren haft många kopplingar till den pro-ryska högerextrema miljön i Europa och med direkt beundran för Putins Ryssland. De här kontakterna har odlats av Putins regim under lång tid, vilket bland annat beskrivs i Anton Shekhovtsovs bok Russia and the Western Far Right: Tango Noir (s. 230) där han konstaterar att ”Nowhere has the pro-Russian ‘collective performance’ of many European ultranationalists been demonstrated more clearly than during the debates over, as well as voting on, the Russian related resolutions in the European Parliament in 2014–2016”

Ett exempel på hur aktivt och högprioriterat SD jobbade med de här nätverken är 2016 då partiet (om än formellt via ADDE/IDDE) bjöd in till fest och prisutdelningar på Grand Hotell och prisade Tjeckiens pro-ryske president Vaclav Klaus. Nigel Farage från UKIP var på plats och pratade om att Europa måste ändra förhållningssätt till Putin. Deltog gjorde även AfD, Alternativ för Tyskland, som idag förespråkar att sanktionerna mot Ryssland ska avslutas och att NordStream 2 ska öppnas. Jimmie Åkesson deltog personligen och höll pressträff med Vaclav Klaus och Nigel Farage.

Central för Sverigedemokraternas internationella kontakter under första hälften av 10-talet var Kent Ekeroth, som också innehade posten som kassör i EAF, en europeisk sammanslutning som leddes av Marine Le Pen. Ekeroth kom också att rekrytera två politiska tjänstemän till riksdagen som fick gå efter att deras agerande uppmärksammat, båda med beröringspunkter med Ryssland. Den ena fick gå efter att ha spridit rysk propaganda den andre, Egor Putilov, avslöjades med att ha skrivit en falsk debattartikel. Egor fick senare jobb, och var en tid chefredaktör, på Ekeroths pro-ryska konspirationssajt Samnytt. Riksdagen nekade 2019 Putilov ackreditering på grund av kontakter med rysk underrättelsetjänst.

EUbloggens Rysslandsindex satte fokus på hur SD röstade, och väckte starka reaktioner under 2015. SD:s partiledning insåg själva att de bara hade att förlora på att i en svensk kontext uppträda som Rysslands främsta vänner, och förnekelsen om vad omröstningarna visade var därför stark.

SD argumenterade att man inte alls var pro-ryska och att man bara var rädd om svenska skattebetalares pengar. Bland annat svarade Peter Lundgren EU-bloggen skriftligt när det gällde att förlänga ett samarbetsavtal om teknik och vetenskap med Ukraina så här: ”Forskningsavtalet kostar EU-pengar vilket påverkar Sveriges medlemsavgift eller det svenska nettoflödet negativt. Vi är för handelslättnader med Ukraina men inte att svenska skattepengar betalar forskning i Ukraina eller att detta ska få beslutas om av kommissionen. I EU-parlamentets förslag är sänkta tullar med Ukraina ingen fristående del, utan en del av associeringspaketet och ett EU-närmande.”

Men vid frågor om varför det fanns andra partier i EFDD som röstade annorlunda och varför SD röstskuggade UKIP konstaterade Lundgren att det som nytt parti i Europaparlamentet var naturligt att följa UKIP, men också att ”Vi utgår från våra intressen och värderingar. Andra får svara för sina.”

Det gjorde också Sannfinländarnas Jussi Halla-aho till EUbloggen. Halla-aho, som för sin röstning under mandapterioden rankas som ”Stark försvarare” röstade tvärtom emot vad SD gjorde. Där Halla-aho har röstat ja har alltså SD röstat nej eller lagt ned sina röster. Sannfinländaren kritiserade UKIP (och SD:s röstning) med orden ”we do not see the Putinesque authoritarianism as an attractive alternative”. Vidare konstaterade Halla-aho att det kan vara skillnad på gamla stormakter och andra stater. Nationalism behöver inte innebära underkastelse för stormakter som upplevs stå på samma sida i kulturkriget.

”To us, nationalism is less self-centered and means general respect for ALL nation states and a general rejection of hierarchical relationships between nations, big and small.”

För Sverigedemokraterna i Sverige blev det uppenbart att det är svårt att plocka populistiska poänger i bredare grupper på att vara Rysslandsvänlig. Dåvarande gruppledare I riksdagen Mattias Karlsson förklarade röstningen med att SD var nya i parlamentet, och ”bara följt UKIP:s” röstningslistor och kallade det för ”problematiskt”. Men mer problematiskt än att bjuda in några av Europas mest Putinvänliga krafter, inklusive Nigel Farage från UKIP, året därpå till Stockholm var det alltså inte.

I juni 2015 fick Lundgren och Winberg rubriker för att de rest sig i kammaren i protest mot EU:s Rysslandspolitik tillsammans med Marine Le Pens Front National (i dag Rassemblement National), UKIP och de andra högerextrema Rysslandsvännerna. Det skedde inte bara en gång utan tre i syfte att stoppa att kritik lades till i en resolution som handlade om ryska pengar till partier i Europa, protester mot Putins repression i Ryssland och militär upptrappning mot grannländerna. Moderaten Christofer Fjellner kommenterade det till Aftonbladet: ”Parlamentet vill kritisera Putins försök att tysta civilsamhället. Då lyckas SD-ledamöter och Le Pen stoppa kritiken. När Le Pen vill skydda sina ryska finansiärer ställer SD villigt upp”.

Kristina Winberg försvarade i samma artikel agerandet med orden:

”Vi i SD tycker inte att EU ska in och bestämma över sakpolitiken. De ska inte lägga sig i sånt som vem som ska få pengar eller vem som får donera. Det var många sådana saker.”

Att ta emot pengar från Ryssland var alltså oproblematiskt. Men i själva omröstningen lade SD ned sin röst. Något som kan tolkas som ett ett taktiskt drag, för att få statistiken att se bättre ut. Varför rösta för en förlorad sak när man kan polera ytan? Den taktiska omgrupperingen kunde anas redan efter uppmärksamheten då EUbloggens Rysslandsindex publicerades i januari 2015.

“EU:s utvidgning och centralisering tycker vi är pesten, men vi har också en aktiv situation med Ryssland och de sakerna kan ju tydligen krocka i vissa fall. Eventuellt kan man kanske rösta lite mer differentierat och få träffbild på båda på ett bättre sätt.”

Den som slog fast det var Sverigedemokraternas dåvarande försvarspolitiske talesperson Mikael Jansson, som fick frågor om Rysslandsindexet ett halvår tidigare vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Vid den tidpunkten konstaterade han att han själv aldrig skulle bli ”Putins femte kolonn”, men där han beskrev partiets Rysslandsvänner som rädda för amerikansk kulturimperialism och att han egentligen ideologiskt inte var så avlägsen SD:s Rysslandsvänner, vilket han visade med sin resa som AfS-företrädare senare 2018 till Moskva. Konferensen var ordnad av ryska Duman för Rysslandsvänliga partier och Jansson kom att på plats i Moskva att tacka Putin för Syrienkriget.

Mikael Janssons ord om att ”rösta mer differentierat” blev vad SD kom att göra under resten av mandatperioden i Europaparlamentet för att stegvis distansera sig från UKIP, Front National och de andra öppna Kremlkramarna. Från omröstningen 25 mars 2015 om finansiellt stöd till Ukraina så började SD lägga ned sina röster och till och med rösta för Kremlkritiska slutresolutioner då och då, om än blandat med ungefär nästan lika många nejröster.

Röstningsmönstret blev dock inte konsekvent och enhetligt nog för att lyfta partiet bort från kategorin ”Kremls vän” och närma sig andra nordiska nationalistiska partier. För även om det första halvårets omröstningar skulle ha räknats bort skulle Lundgren och Winberg ha hamnat i kategorin Förståelse för Kreml. Men det förändrade röstningsmönstret var ett sätt att anpassa verksamheten i Europaparlamentet för att inte störa den svenska hemmadebatten.

Charlie Weimers och Jessica Stegrud valdes in 2019. Foto: Philippe BUISSIN Copyright:© European Union 2022 – Source : EP

SD och Ryssland efter 2019

Rysslands förnyade angrepp på Ukraina 24:e februari 2022 innebar en omsvängning för många i Europa. För Sverigedemokraternas del märktes det framför allt genom att partiet svängde om Nato-medlemskap när det blev uppenbart att Finland skulle söka medlemskap. SD har också välkomnat ukrainska flyktingar och slutit upp i stödet till Ukraina.

I Europaparlamensvalet 2019 fick SD tre mandat och Charlie Weimers (som lämnade KD för SD) och Jessika Stegrud tog plats tillsammans med Peter Lundgren, som sedan mars 2022 är politisk vilde. SD ingår i partigruppen ECR efter valet 2019.

Enligt Votewatch skulle Sverigedemokraterna 2019-2022 ha förvandlats till ett av de mest anti-ryska partierna i Europaparlamentet enligt en sammanställning av 280 omröstningar. Problemet är att Votewatch inte redogjort för omröstningar eller urval. Till skillnad från Rysslandsindexet 2014-2019 som bara tittar på slutvoteringar i hela Europaparlamtentet verkar Votewatch ha inkluderat mycket mer – som utskottsomröstningar, men det går alltså inte att klarlägga. En del både reellt och symboliskt viktiga omröstningar där Sverigedemokraterna sticker ut (beskrivet längre ned) väcker också frågor om Votewatchs urval och slutsatser.

Votewatchrapporten konstaterar dock att man ser ”ökande grad av samförstånd” när det gäller Ryssland och att krafter som varit mer tillmötesgående omprövat eller modererat sina ståndpunkter direkt efter invasionen. Hur hållbar den förändringen är över tid återstår att se, men omedelbart efter invasionen fick Marine Le Pen skrota valmaterial med Putins bild och italienaren Salvini hånades för att han visat sig med en Putin-tröja tidigare.

Förspelet till 24:e februari 2022 väcker också frågor kring SD:s positioner. Den 6 januari 2022 uppmärksammade undertecknad att SD på sin hemsida skrev att ”Sverigedemokraterna vill att Sverige ska respektera balansen mellan stormakterna”, en formulering från valmanifestet 2018 som Annie Lööf (C) lyfte i en partiledardebatt i riksdagen. Kort därefter togs formuleringen bort från hemsidan.

En vecka före det förnyade ryska angreppet kunde inte Jimmie Åkesson välja mellan president Putin och president Biden. Samtidigt valde SD i Europaparlamentet att säga nej till ett makrofinansiellt lån till Ukraina på 1,2 miljarder euro för att hjälpa landet undvika ekonomisk kollaps under påfrestningarna av det ryska anfallshotet. SD:s Charlie Weimers motiverade det i en radiodebatt med att man hellre såg ett militärt stöd till Ukraina, en kompetens som inte ligger på Europaparlamentet. Dessutom missar man att den ryska krigföringen omfattar hela skalan av åtgärder, som riktar sig mot den ekonomiska, politiska såväl som den kognitiva arenan förutom militärt.

I mars 2022 valde SD att avstå från ja eller nej till rapporten om främmande makts påverkan på demokratiska processer och desinformation. Det samma gäller delomröstningen av punkten BG (formuleringen nedan) i resolutionen, som SD alltså också avstod:

“…whereas Russia seeks out contacts to parties, figures and movements in order to use players within the EU institutions to legitimise Russian positions and proxy governments, to lobby for sanctions relief and to mitigate the consequences of international isolation; whereas parties such as the Austrian Freiheitliche Partei Österreichs, the French Rassemblement National and the Italian Lega Nord have signed cooperation agreements with Russian President Vladimir Putin’s United Russia party and now face media allegations of being willing to accept political funding from Russia; whereas other European parties such as the German Alternative für Deutschland (AfD), the Hungarian Fidesz and Jobbik, and the Brexit Party in the UK also reportedly have close contact with the Kremlin, and the AfD and Jobbik have also worked as so-called ‘election observers’ in Kremlin-controlled elections, for example in Donetsk and Lugansk in eastern Ukraine, to monitor and legitimise Russian-sponsored elections; whereas findings about the close and regular contacts between Russian officials and representatives of a group of Catalan secessionists in Spain*, as well as between Russian officials and the largest private donor for the Brexit Vote Leave campaign, require an in-depth investigation, and are part of Russia’s wider strategy to use each and every opportunity to manipulate discourse in order to promote destabilisation..”

I juni lade SD ned sina röster i voteringen kring kandidatstatus för Ukraina, Georgien och Moldavien, där Europaparlamentet uttryckte sitt stöd för ländernas EU-medlemskap efter det förnyade ryska angreppet. SD gick emot partigruppen i omröstningen som slutade 529 för, 45 emot och 14 nedlagda röster. SD motiverade sina nedlagda röster med att resolutionen innehöll även annat som man motsatte sig, som avskaffande av nationella veton och EU-medlemskap för länder på Västra Balkan. Det var alltså viktigare för SD att markera sina principer med dussin andra ledamöter på dessa punkter än att sända en tydlig signal till Kreml och till Ukraina, Georgien och Moldavien tillsammans med parlamentets överväldigande majoritet.

Under våren tvingades SD:s riksdagsledamoten Roger Richtoff lämna sin plats i riksdagens försvarsutskott efter att tidskriften Expo avslöjat att han delat en video som tackade Ryssland för invasionen av Ukraina. Richtoff gick sedan över till det pro-ryska partiet Alternativ för Sverige. Tillsammans med hans företrädare Mikael Jansson som också gick till AfS så innebär det att SD under nästan hela sin parlamentariska tid i riksdagens försvarsutskott har haft Kremlvänliga företrädare som ledamöter, personer som i dag återfinns hos Alternativ för Sverige (AfS).

Den dubbla hållningen som SD har gentemot Ryssland och pro-ryska krafter är i Sverige kanske tydligast i relation till det så kallade alternativa medielandskapet. Förre SD-riksdagsledamöten Erik Almqvist (lämnade riksdagen och partiet 2013 efter järnrörsskandalen) avslöjades 2015 som hemlig chef för SD-partiorganet Samtiden där han skrev Putinvänliga ledare. Han spred också rysk propaganda via sociala medier, med falska bilder på påstådda Natobaser. Numer har Almqvist anslutit sig till Nya Tider-gruppen som är den tydligast till Ryssland kopplade alternativa mediegruppen. 2020 var Erik Almqvist “valbservatör” på Krim, precis som företrädare för Nya Tider varit på en rad olika ryska valobservatörsresor tidigare. Profilerad skribent för Nya Tider har den numera avlidne tysken Manuel Ochsenreiter också varit. Ochsenreiter misstänks för att ha betalat ett bombattentat mot ett ungerskt kulturcentrum i östra Ukraina.

Skärmdump från Sanna Hill, drivande i Nya Tider-gruppen tillsammans med Vavra Suk (också med på bilden) och Daria Dugina som dog i ett attentat i Moskva 2022.

I kretsen finns även den av Finlands Högsta Domstol dömde docent Johan Bäckman, som varit Nordenansvarig för en tankesmedja under presidentadministrationen i Kreml som brukar beskrivas som ryska utrikesunderrättelsetjänsten SVR:s PR-gren, och den ryske högerextreme tänkaren Dugin och hans dotter Daria som dödades i bilbomb 2022. Erik Almqvist är chefredaktör för Exakt24, där Sanna Hill (se skärmdump) är ansvarig utgivare, medan SD-kommunpolitikern Simon O Pettersson är chefredaktör för Insikt 24, där han för övrigt i en ledare under valrörelsen skriver att anklagelserna om Rysslandskopplingar är en sällsynt tunn soppa…Sverigedemokraterna accepterar alltså att en av deras förtroendevalda, som också står på valsedel i årets val återfinns i den här mediemiljön.

Erik Almqvists riksdagskollega Kent Ekeroth (riksdagsledamot 2010-2018) står bakom den pro-ryska sajten Samnytt och det var där som Egor Putilov fick arbete efter sin tid på SD:s riksdagskansli. Egor Putilov var dessutom Samnytts chefredaktör en period under 2021 innan han slutade.

Avslöjanden under valrörelsen om hur nära SD:s kommunikationsavdelningen samarbetar med det alternativa medielandskapet som står Ryssland nära bidrar till SD:s dubbla ansikten. Enligt ETC ska partiets rättspolitiske talesperson Tobias Andersson ha varit delaktig i uthängning av minderåriga klimataktivister på Samnytt.

ETC granskning pekar även ut partiets konktakter med Nya Tidergruppen, genom framför allt Almqvist, förutom Samnytt med flera. Att partisekreteraren Richard Jomshof väljer att låta sig intervjuas av sin forna partikamrat Kent Ekeroth och upprepa ett narrativ, som etablerades i de närstående SD sajterna redan från 2017 och framåt, med problem kring svenska val får betraktas som notervärt.

Idén är att svenska val är osäkra (känns igen från Trump också), och på så sätt kan diktaturen Ryssland och demokratin Sverige utjämnas. Ryssland kan till och med framstå som bättre, genom att ropa efter ryska valobservatörer som ska övervaka valet i Sverige vilket skedde före förra valet. Att OSSE, Organisationen för Samarbete och Säkerhet i Europa, i juni konstaterade att det inte finns behov av att skicka valobservatörer är något som sällan nämns i de här kanalerna.

Tidningen Syre återger intervjun i Samnytt där Jomshof spinner på idén om att valfusk kan avgöra riksdagsvalet: ”När det då rör sig om 1800 röster eller kanske 7000 totalt, ja, vi har ett antal vallokaler, det räcker att det fuskas lite här och där. Att det försvinner lite valsedlar eller att man stoppar undan våra valsedlar”. Intervjun följdes upp av en ledare av Kent Ekeroth där han upprepar berättelsen om valfusk. Tydligare än så kan inte symbiosen mellan SD och pro-ryska narrativ och kanaler illustreras.

UPPDATERING: Expo avslöjade 10/9 att den studio som Kent Ekeroth intervjuade Jomshof ägs och drivs av Ekeroths tidigare politiske sekreterare, som omnämns tidigare i den här texten och som sparkades från riksdagen (med Jomshof inblandad) efter att det visat sig att han hyllat Putin och spridit rysk propaganda, förutom förintelseförnekelse. Jomshofs påstående till Expo, att han inte visste vilken studio han var i, är i samma tonalitet som Åkesson brukar svara med – att de inte känner till någonting.

Slutsatser:

Fientlig statspåverkan på politiska processer är ett hot mot demokratin. Denna påverkan behöver inte alltid vara direkt eller öppen, utan görs mer effektivt i flera led och via ombud för att påverka. Att arbeta med att förstärka budskap eller på andra mer dolda sätt bistå utan att den som får stöd alltid vet om det är ofta mer effektivt än ett öppet stöd. Det främsta sättet att värna de demokratiska institutionernas förtroende och robusthet är genom öppen debatt och att tvivelaktigt agerande lyfts upp i debatten.

Det kräver också en vilja att inte bli påverkad och utnyttjad, även om man kan dra fördelar av det, och en ödmjukhet kring den egna organisationens brister. Hittills har Sverigedemokraternas partiledning varit undflyende när partiets Rysslandskopplingar har kommit på tal, istället är det något som under högt tonläge fäktas undan. Under våren 2022 har Jimmie Åkesson sagt sig ”inte reflekterat över det överhuvudtaget” angående sin partiledarföreträdare Mikael Janssons besök i Duman direkt efter avhoppet från SD. Oviljan att göra upp med krafter som konsekvent tagit Rysslands parti, i alla fall så länge det inte hotar partiledningens maktbas eller upplevs som en för stor belastning. Här utgör utkastandet av ungdomsförbundet SDU 2015 ett undantag. Det proryska SDU bildade sedan Alternativ för Sverige.

Sverigedemokraterna har också duckat för rapporteringen om symbiosen mellan partiets kommunikationsavdelning och partiföreträdare och den pro-ryska alternativa medielandskapet där tidigare SD-riksdagsledamöter är inblandad i verksamheten. Inte heller kommer SD:s vitboksprojekt att belysa kopplingarna, även om uppdraget omfattar samverkan med organisationer utanför Sverige sätter vitboken punkt 2010, det vill säga då SD kom in i riksdagen och innan partiet tog plats i Europaparlamentet. Under 2010-talets första hälft spelade dåvarande internationella sekreteraren Kent Ekeroth en nyckelroll med sina kontakter med Le Pen med flera. Och Ekeroth är fortfarande så mycket i värmen att partisekreteraren Jomshof ställer upp för Ekeroth i den pro-ryska desinformationssajten Samnytt och spider valfusknarrativet.

Så länge den här symbiosen med pro-ryska alternativmedier fortgår kommer det att fortsätta att finnas legitim grund för att ifrågasätta SD:s säkerhetspolitiska trovärdighet av idag. Och så länge symbiosen finns kvar kommer viljan att göra upp med sin historia i avseende Rysslandskopplingar att fortsätta lysa med sin frånvaro. Istället kommer SD högljutt förneka, gå till motanfall och förändra samtalet genom att anföra ”whataboutism”, det vill säga ”titta vad X, Y eller Z gör, det är minst lika illa”.

Ett annat problem SD alltjämt tycks ha utifrån resultatet 2014-2019 och de tre exemplen från våren 2022 är att partiet sätter andra saker som ”viktigare” eller ”större problem” än att hantera den ryska imperialismens ekonomiska, politiska och kognitiva krigföring mot sina grannländer och EU. För i ett parti där det finns de som tycker att Bryssel och EU är minst lika problematisk som Putins Kreml så kommer man oundvikligen att hamna fel fler gånger.

Patrik Oksanen

Senior fellow, Frivärld.

APPENDIX: Ett par Rysslandsskandaler i parlamentet 2014-2019

Ungraren Béla Kovács, Jobbik, fick sin parlamentariska immunitet hävd 2015 på grund av misstänkt spionage för Ryssland. Kovács friades i första instansen 2020 för spionage eftersom domstolen ansåg att han bara lämnat över öppen information till rysk underrättelsetjänst, däremot fälldes han för andra brott. Spioneridomen överklagades. Och i den högre instansen dömdes Kovács till två års fängelse för förberedelse till spionage.

En annan skandal som drabbade Sverigedemokraternas dåvarande partigrupp i december 2014 var att en tjänsteman släppte in tre obehöriga i parlamentet för att dela ut en smädesskrift mot Litauens president Dalia Grybauskaitè. Tjänstemannen var dessutom gift med generalsekreteraren i en annan europeisk partisammanslutning som leddes av Marine Le Pen och där Sverigedemokraten Kent Ekeroth var kassör i styrelsen fram till samma år.

UKIP:s Nigel Farages syn sammanfattar hur många i extremhöger ser på Ryssland när man skyllt EU för Rysslands illegala annektering av Krim och uppmanat EU att sluta provocera Ryssland:

”I kriget mot den extrema islamismen är Vladimir Putin på vår sida, oavsett hur vi ser på honom som person. Det är dags för oss att växa upp och inse vad som är det riktiga hotet och sluta leka krig i Ukraina.”

Resolutioner i granskningen:

Situation in Ukraine id 15

EU-Ukraine association agreement, with the exception of the treatment of third country nationals legally employed as workers in the territory of the other party id 40

Closing down of Memorial (Sakharov Prize 2009) in Russia id 135

Customs duties on goods originating in Ukraine id 138

Conclusion of an Association agreement between the European Union and the Republic of Moldova id 144

Autonomous trade preferences for the Republic of Moldova id 228

Conclusion of the Association agreement with Georgia id 281

Macro-financial assistance to Ukraine id 538

State of EU-Russia relations id 943

Strategic military situation in the Black Sea Basin following the illegal annexation of Crimea by Russia id 986