Unsplash. Sweden and Nato. Photo: Marek Studzinski.
I och med det ungerska parlamentets beslut kommer Sverige att bli medlem i Nato inom ett par dagar. Det innebär ett välbehövligt slut på den epok då illusionen om neutralitet tilläts prägla både vår självbild och säkerhetspolitik, skriver Frivärlds ordförande Gunnar Hökmark.
Med måndagens beslut i det ungerska parlamentet är det nu klart att Sverige blir fullvärdig medlem i Nato. Det har stor betydelse för svensk och för europeisk säkerhet. Redan i dag är dessa två en funktion av varandra. För de baltiska länderna innebär det en ökad trygghet när möjligheten att bistå dem i händelse av krig säkras genom att Sverige är en del av försvarsalliansen. Samtidigt blir Sverige säkrare inför de hot och väpnade angrepp som skulle kunna drabba oss. Det är en viktig dag för fred och säkerhet, men också för dem som vill att friheten ska ha bästa möjliga försvar.
Konsekvenserna av vårt medlemskap är flera, men i grunden inte av det slag som många som i fantomsmärtan av att lämna neutralitetspolitiken bakom sig vill hävda.
Sveriges inträde i Nato är inte ett uppbrott från mer än 200 års fred som formats genom neutralitetspolitiken. Det är däremot ett uppbrott från en illusion, eller flera illusioner, som präglat den moderna säkerhetspolitiska debatten i Sverige och som i själva verket underminerat vår säkerhet.
Det var inte neutraliteten som gjorde att Sverige, till skillnad från Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Belgien och Holland, undvek att bli angripet och ockuperat under andra världskriget. Neutralitetspolitiken skyddade inget av dessa länder, tvärtom var de mer sårbara i sin tro på neutralitetens betydelse.
Sverige lyckades hålla sig utanför kriget genom vårt geografiska läge och genom att vi avvek från neutralitetspolitiken. Exporten av järnmalm till Tyskland och transittågen genom Sverige var inte neutralitetspolitik utan svek mot den och mot de länder som försvarade Europa mot nazismen.
Det var heller inte neutralitetspolitiken som bevarade vår fred under efterkrigstiden och det kalla kriget. Det var Nato som gav Europa stabilitet mot de kommunistiska regimernas aggressivitet. Europas stabilitet blev Sveriges säkerhet.
I vår tid ser vi med tragisk tydlighet att neutralitet inte ger någon säkerhet mot en aggressiv stormakt. Rysslands invasion av Ukraina är ett uttryck för att neutralitet betyder lika lite som gränser för den som vill krig och dominans över sina grannar. Neutraliteten har inte skyddat Ukraina, däremot gjort landet ensamt. Om Estland, Lettland eller Litauen hade varit neutrala länder hade de inte skyddats mot Ryssland. Däremot skyddas de av Nato-medlemskapet, på samma sätt som under lång tid varit fallet för andra Nato-länder i Europa.
Inte heller har den svenska allianslösheten, den tredje vägen som den ibland har kallats, lett till att vi har stått utanför konfliktzonernas risker. Under det kalla kriget var svenskt territorium lika eftertraktat som om vi varit medlemmar i Nato, men vi var mer utsatta för hot, och alliansfriheten gjorde inte att vi slapp undan Sovjetunionens krigsplanering. Den regim som ser demokratiska länder som fiender och som vill utsträcka sin makt ser sällan politiska uttalanden, där moraliska stormakter anser sig stå vid sidan om motsättningarnas realiteter, som hinder för det väpnade våldet.
I själva verket var vi aldrig neutrala. Vi var ett demokratiskt land byggt på marknadsekonomi och ekonomiskt integrerade med väst. Sovjetunionen ansåg att vi tillhörde väst. Vi själva ansåg att vi tillhörde väst, därav den hemliga försvarsplaneringen med Nato. Därför byggde vi också vårt försvar på tanken att vi skulle få stöd från andra om vi blev angripna, en försvarsstrategi som i sig var en illusion; först skulle vi släppa in kriget och sedan skulle vi vänta på en hjälp som vi inte var garanterade.
Neutralitetspolitiken, innebar heller aldrig, som illusionens anhängare hävdat, att vi var särskilt ledande eller kompetenta när det gällde nedrustning. Samtliga stora nedrustningsbeslut förhandlades fram mellan Nato och Warszawapakten, i praktiken mellan USA och Sovjetunionen. Att Sverige ansåg att Väst skulle nedrusta innan Öst gjorde det, var knappast en position som byggde förtroenden.
Vi har inte heller genom allianslösheten haft någon större kraft som fredsmäklare i världens konflikthärdar. Omvänt har Nato-medlemskapet inte hindrat de europeiska Nato-länderna från att driva kraven på ömsesidig nedrustning eller från att agera fredsförhandlare åt andra. Nato-landet Norge har i den delen varit mer framgångsrikt än Sverige.
Så förändringarna vad gäller det vi bryter upp från, är inte så stora som de ibland framställs. Däremot är förändringen framåt betydande.
För det första ställer vi nu entydigt upp för försvaret av demokrati och frihet, i stället för att blicka bort. Den moraliska stormakten börjar nu agera moraliskt. Det har en stor betydelse för våra grannars säkerhet och trygghet och begränsar despotins möjlighet att utöva sitt våld mot andra. Vi står på frihetens sida vilket är rätt i dess djupaste mening.
För det andra kan nu försvaret och säkerheten kring Östersjön bli starkare och tryggare. Försvaret av Finland får ett djup som inte tidigare har funnits, de baltiska länderna har en trygghet bakom sig i form av inte bara Sverige utan av den allians som kan verka från svenskt territorium mot den som vill skära av transportvägar och som vill angripa dem som om de vore ensamma. Konsekvenserna av detta blir stora för svensk försvarspolitik, om än inte så omvälvande som en del säger sig tro. Fortsatt kommer det vara centralt för Sverige att kunna försvara svenska gränser och svenskt territorium och när vi gör det kommer vi också att bidra till försvaret av andras territorier och luftrum.
I den miljö av hot vi lever i kommer vi att behöva satsa på mer förmåga. Tillsammans med de nordiska länderna behöver vi ha så mycket luftförsvar att vi kan kontrollera luftrummet över Östersjön och våra städer samtidigt som vi genom fler fartyg måste kunna ha samordnad kontroll över Östersjön. Det kommer också att krävas mer av mekaniserade förband i norr – där Arktis står under hot från både Ryssland och Kina – samt i syd där infartsvägarna till Östersjön går. Självklart kommer vi även att behöva mer av luftvärn och drönare. Allt detta hade vi behövt även som fortsatt allianslösa, men som Nato-medlem kommer vi nu behöva foga in det i en större helhet och där även betydelsen av delarna blir större.
För det tredje innebär Sveriges Nato-medlemskap att de nordiska länderna för första gången i historien har en gemensam säkerhetspolitisk plattform. De nordiska länderna kommer närmare varandra och Norden blir därmed en starkare kraft i Europa och i världen. Det innebär också att Sverige tillsammans med de nordiska och baltiska länderna blir en gemensam struktur som kan samordna och stärka varandra i alla frågor som hanteras inom EU och Nato. En ekonomi stor som ett G7-land kommer nu kunna agera mer gemensamt än någonsin tidigare. Det stora Norden, de nordiska länderna och de baltiska, kan bli en kraft för att genom EU agera för att samla den fria världen.
Och för det fjärde, och allra viktigast, så är vi inte neutrala mellan demokrati och diktatur, mellan det goda och det onda. Vi tittar inte bort från övergrepp och hot mot enskilda länder, vi står för friheten och gör den goda sidan i vår värld starkare. I en tid då Ryssland faller samman i moralens och civilisationens ruiner och vi i Ukraina ser hotet och riskerna är vi med bland dem som vill försvara friheten. För att tala med Sagan om Ringen. Nu kommer enterna.
Gunnar Hökmark, ordförande Frivärld.
Den här artikeln är sedan tidigare publicerade i Smedjan den 26 februari 2024.
