Foto: SA-Kuva
Idag, på Finlands självständighetsdag den 6:e december, för 85 år sedan var stämningen tung. Det hade bara gått en vecka sedan Sovjetunionens överfall i det som vi känner som finska vinterkriget. Kriget rasade. Framtiden var oviss och mörk. Skulle Finland överleva som en av de fria nationerna, eller skulle Stalins härskaror lägga landet under sig?
Tidningsläsaren fick på Svenska Dagbladets första nyhetssida denna dag se en bild på Finlands nya ministerpar Eljas och Violet Erkko som kommit till Sverige efter en fyra dagar lång resa genom kriget till fredens Stockholm. Eljas var chefredaktör och tidningsägare och Violet hans brittiska hustru: ’’”En liten späd och spröd dam med regelbundna och vackra drag och mycket vemod i blicken sitter nere på Royal och berättar om det, som fyller allas våra sinnen: Finland. Vid hennes sida sitter en man med imposanta proportioner och bekant profil; Eljas Erkko, Finlands nyutnämnde minister i Stockholm”.”
Eljas Erkko hade varit utrikesminister i Aimo Cajanders regering som hade avgått dagen efter krigsutbrottet, och var nu kommen till sin nya postering.
Eljas och Violet berättade om hur deras två barn fått uppleva Sovjetunionens terrorbombningar av Helsingfors. Äldsta dottern Patricia var nära att skadas, och fick själv se skadade och hennes mamma Violet berättade för SvD att ”de timmarna tycks ha givit henne intryck, som ständigt förfölja henne. Hon vill varken läsa, tänka eller tala om något annat än kriget; ideligen, ideligen mala tankarna i samma fåror.”
Barn är inte rädda för att prata om svåra frågor, det är vi vuxna som tycker att det är obehagligt, då 1939, såväl som idag.
I en notis intill artikeln berättas det att den svenske pressattachén i Helsingfors, docent Stig Jägerskiöld begärt avsked både som pressattaché och som docent vid Uppsala universitet för att ta värvning eftersom ”ingen hederlig svensk kan se en finne i ögonen om icke Sverige aktivt hjälper Finland.” Jägerskiöld menade att en rysk seger i Finland innebar ett Sverige under ryskt inflytande, och slutet för Sverige som en fri nordisk stat. Att rädda Finland var att hjälpa Sverige. En tredje artikel på förstasidan handlade om läsarnas insamling, 110 000 kronor hade överlämnats till Finlands Röda Kors. Det är omkring 4 miljoner kronor i dagens penningvärde. På sidan hittade vi också att 64 ryska tanks förstörts på tre dagar och svenska diskussioner om en samlingsregering. Den regering som senare kom att bildas för att Sverige skulle möta världsbrandens allvar.
När nationen står inför sin ödesstund vilar ansvaret tungt på ledarskapet. Det är nationens ledare som med sin person och karaktär ytterst symboliserar försvarsansträngningarna och nationens överlevnadskamp.
Svenska Dagbladet 6:e december 1939.
Finland kom under krigsåren att luta sig tungt på Marskalk Mannerheim. Han kom under sin levnad att rädda Finland inte bara en gång utan faktiskt fyra. Segern i inbördeskriget, som riksföreståndare i kaoset efter tyska kejsardömets fall i första världskriget, och så vid det här tillfället – i Vinterkriget och det under som det faktiskt innebar att stoppa Röda arméns angrepp. Sedan, när allt återigen hängde på skör tråd, med avvärjningssegrarna på karelska näset och sedan presidentskapet som lotsade Finland ut ur världskriget med en huvudstad som aldrig ockuperades och den lägsta andelen krigsdödade civila. En enastående prestation. Mannerheim var lagens tjänare, Finlands räddare och Nordens hjälte.
Just i den här stunden för 85 år sedan, på självständighetsdagen – när historien ännu inte var skriven och striderna pågick klev Republikens president fram och adresserade nationen i ett radiotal.
Olika ledare kan ha olika stilar, men det som förenar en framgångsrik ledare i krig är egenskapen att säga rätt saker vid rätt tidpunkt. Det handlar både om att säga det som behövs för nationen, men också för att få omvärldens stöd och sympati. Även om eftervärlden känner Marskalk Mannerheims gärningar bättre, så fick president Kyösti Kallio mer uppmärksamhet av den samtida internationella pressen. Han var bondeledaren som inte sökt krig och som hållit extremkanterna borta från makten i Finland. Kallios ord kom att bidra till att ena landet mot Sovjetunionen, och därigenom lägga det bara två decennier gamla såriga inbördeskriget bakom sig när han konstaterade:
”Nu är det inte röda eller vita som står vid fronten mot fienden, istället är det finnar, för vilkas fäderneslandet öde är lika kärt för alla, som står där.”
Kyrkokonsert till förmån för Finlands Röda Kors, Republikens president Kyösti Kallio, främre raden och marskalk Mannerheim bakom. Konserten hölls bara en månad före krigsutbrottet när Finland hade mobiliserat. Foto: SA-Kuva
Kyösti Kallio var vad vi idag skulle kalla för en PR-man, av samma kaliber som president Volodymyr Zelenskyj. Kallios tal och framträdande skapade mening och sammanhang åt ödeskampen mot den ryska imperialismen, precis som Zelenskyj har gjort i Ukraina. 1939 var verkligheten inte medialiserad på samma sätt som den är i våra dagar, men med dåtidens mått mätt så var Kallio flitig. Då fanns inte sociala medier, men väl ett nytt och kraftfullt sätt att kommunicera – radion. Och den nyttjades flitigt.
I radiotalet just på denna dag för 85 år sedan beskrev president Kallio terrorn Finland utsatts för och vad försvarskampen handlade om:
”Våra fredliga städer ha bombarderats, barn, kvinnor och civilbefolkning ha dödats, för att ej nämna de offer som försvaret av gränserna fordrar. Det ser ut som om denna mäktiga stormakt skulle önska frånrycka oss den självständighet, den själv tillerkänt oss, samt allt det som är oss heligt och dyrbart. Men lyckligtvis förstå alla skikt av Finlands folk vad frågan gäller och utan tvivel inser man även utom landets gränser att vi icke enbart skydda våra hem utan även den västerländska kulturen vars skyddsmur i Norden Finland städse varit.”
Kallio riktade sig till Finlands försvarsstyrkor elva dagar senare, den 17 december med orden att ”varje finsk soldat förstår att våra hem, vår frihet, vår tro och hela vår samhällsordning tillintetgörs om vårt försvar faller samman.”
De talepunkter som Kallio upprepade handlade om att det lilla fredsälskande Finland hade anfallits av en imperialistisk makt, och att kriget var emot Finlands önskan om en fredlig samexistens. ”Det gamla imperialistiska Ryssland har återigen visat sina gamla instinkter”, sade Kallio i sitt nyårstal.
Det är när man går tillbaka till samtida tal och tidningsartiklar som parallellerna till idag blir isande kyliga. Finland igår, Ukraina idag. Vem står på tur i morgon? Förövaren är återigen det gamla imperialistiska Ryssland, för att använda Kallios ord. Det Ryssland som vi känner, men som vi hoppades hade försvunnit för gott. Men de gamla föreställningar om Moskvas storhet dväljdes kvar i ruinerna av Sovjetunionen och är nu tillbaka med full och förödande kraft. Vi borde ha sett det komma, tankarna lades fram öppet av utrikesminister Primakov i mitten av 90-talet. De upprepades med full kraft av Putin, i det som idag kan ses som den riktiga krigsförklaringen mot Europa vid Münchentalet 2007, sedan cyberkriget mot Estland samma år, Georgien 2008, Krim och östra Ukraina 2014.
På det förnyade anfallskrigets allra första dag, 24 februari 2022, förklarade president Zelenskyj varför Ukraina slåss:
”Ingen kommer att kunna övertyga eller tvinga oss, ukrainare, att ge upp vår frihet, vår självständighet, vår suveränitet.”
I talet till Sveriges riksdag, då det nya anfallet pågått i en månad lyfte presidenten lidandet hos folket:
”Se bara vad den ryska armén gör i vårt land! Åtta år av krig i öst, med ockupationen av Krim, med förtryck, tortyr och övergrepp där man slår ned alla uttryck för frihet och mångfald. En månad med fullskaligt krig, ondsinta bombningar i likhet med det vi såg i Syrien. Barn och vuxna kidnappas och förs till Ryssland. Det är våldtäkter i bostadsområden och plundring som de ryska soldaterna ägnar sig åt. Tusentals bostäder har förstörts. 10 miljoner är på flykt, och flera miljoner har redan tagit sig till övriga Europa.”
Zelenskyj redogjorde också för varför kampen inte bara är Ukrainas sak, utan också Sveriges sak. Ja inte bara Sveriges sak, utan alla demokratiska länders sak: ”Alla länder har rätt att välja sin egen framtid utan tvång eller påtryckningar från diktaturer…Om Ukraina inte försvarade och försökte skydda sig skulle allt detta gå förlorat. Allt det som vi värdesätter, allt det som ert folk värdesätter, som människor i alla fria länder värdesätter.”
Ett framgångsrikt tal till nationen vägleder medborgarna till insikt om vad som behöver försvaras, vädjar till viljan att göra det och inspirerar till modet att uthärda prövningarna som väntar för de uppoffringar som krävs. Frihet och demokrati kan inte försvaras utan uppoffringar när de hotas med vapenmakt.
Likheterna mellan Finland då och Ukraina idag går inte att undvika att notera, liksom vikten av försvarskampen i fält och en orubblig hemmafront som tillsammans ingjuter respekt och beundran hos den internationella presskåren och hos allmänheten i andra länder. Det är en nödvändighet om det ska finnas en vilja från andra att hjälpa ett litet land under angrepp från en imperialistisk diktatur, oavsett om den är röd eller inte. Den som inte slåss för sitt liv och sin framtid går under i tysthet. Den som visar att kampen inte är avgjord kan få hjälp.
Finland 1939. Ukraina idag. Då som nu, samma historia.
De ukrainska barnen lider under bombanfallen, ukrainska barn har också kidnappats i en stor omfattning och förts till Ryssland för att ”russifieras”. Ukrainas morgondag och identitet ska utplånas. Kremls mål ligger fast, imperiet ska återuppstå – kosta vad det kosta vill.
Och det finns svenskar som likt Jägerskiöld 1939 inte kan se en ukrainare i ögonen om Sverige inte aktivt hjälper Ukraina. Några har gjort det yttersta offret på slagfältet, för Ukrainas överlevnad, Europas framtid och Nordens frihet. Låt mig här bara nämna ett namn. Löjtnant Edvard Selander som med orden ”Om inte jag – vem annars?” reste till Ukraina och stupade 18 juli 2022.
Förmågan att fånga hjärna, hjärta och mage behövs hos en ledare i krigstid. Marskalk Mannerheim behärskade denna konst också. Som när han tackade den svenska frivilligkårens i mars 1940, där en bitter kalk skulle tömmas.
”Goddag, svenska kamrater!”
Efter mer än hundra dagars hårda strider har Finland slutit fred. Enigt och redo till alla offer grep vårt folk till vapen för att värna sitt högsta goda: ära, frihet och västerländsk kultur. Nu har det sett sig tvunget, att till övermakten utlämna delar av ett älskat fosterland; dess byar och städer har bränts och ödelagts, men dess mod har ej kuvats och det står med högburet huvud i skyddet av sin armé, som blött i många strider, men som fiendens väldiga övermakt ej förmått besegra.”
Vi står nu återigen i en farlig tidpunkt i historien.
Där Finland stred över hundra dagar har Ukraina nu passerat över 1000 dagar. Ryssland får hjälp av nordkoreanska soldater, värvar också i andra länder. Iran levererar vapen och Kina backar upp krigföringen med leveranser av viktiga komponenter och håller den ryska ekonomin under armarna. De fyras gäng hotar vårt högsta goda, vår frihet, vår suveränitet och vårt sätt att leva, där vi får tycka och tänka vad vi vill och älska vem vi vill.
Om demokratierna nu sviker Ukraina och utelämnar henne till Kremls rov, så slutar det inte här. Nästa krig kommer att föras i vår del av Europa, vid Östersjöns stränder och, eller, uppe i Ishavet. En diktator som drömmer om att ett imperium ska återuppstå är aldrig nöjd, Finland vet det. Därav ödeskampen för 85 år sedan. Precis som Finlands sak var vår den 6:e december 1939 så är Ukrainas sak vår idag. Lärdomarna från historien får vi aldrig glömma är en sliten och uttjänt fras, vad vi egentligen behöver säga är vad ska vi med lärdomar från historien om de inte har konsekvenser för vad vi gör idag.
Lika lite som Marskalk Mannerheim och president Kyösti Kallio kunde förutspå morgondagen för 85 år sedan, kan vi göra det idag. Men vi vet att vad de gjorde gav förutsättningar för en morgondag och deras ord gav hopp, tröst, mening, insikt, vilja och mod att föra kampen till sitt slut. Om vi låter den lärdomen ge eko i våra handlingar idag så vägleder de oss till även vi har förutsättningar för en bättre morgondag.
Republikens president Kyösti Kallio och marskalk Mannerheim anlände till Domkyrkan för minnesstund över de stupade hjältarna i maj 1940. Foto: SA-Kuva
Med tacksamhet till gångna generationers kamp vill jag utbringa en skål för Marskalk Mannerheim, president Kallio och Finlands alla försvarare och de offer som gjordes under Vinterkriget, men också för president Zelenskyj och Ukrainas tappra armé och modiga folk idag.
Slava Ukrainii och Gud bevare Finland!
Tal hållet när Mannerheim-Samfundet i Sverige och Nylands Brigads Gille i Sverige firade Finlands självständighetsdag på Militärsällskapet i Stockholm 6 december 2024 av Patrik Oksanen, resident senior fellow Frivärld.
Delarna om Kyösti Kallios och Volodymyr Zelenskijs tal är hämtade från kapitlet om talet till nationen skriven av Patrik Oksanen och Jenny Deschamps-Berger från boken Ryska krigsskepp, dra åt helvete! Boken kan fram till 31/12 fås till 20 procents rabatt mot rabattkoden Försvarsvilja via förlagets webbplats.
