Photo by Laurenz Heymann. Unsplash.
Denna text publicerades ursprungligen av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
Det ovärdiga spektakel i Vita huset som världens TV-tittare den 28 februari 2025 kunde bevittna skulle kunna ses som en sketch – som det sedan också blev i det välkända programmet Saturday Night Live – om det inte vore så utomordentligt allvarligt. Många politiker i Europa, som i likhet med alla andra som tittade aldrig hade sett något sådant uppträde, yrkade snabbt på en ny resolut europeisk politik. Stödet för Ukraina upprepades emfatiskt. Den brittiske premiärministern sammankallade i all hast ett toppmöte för att diskutera vad som måste göras för att både stödja Ukraina och söka vidmakthålla kontakten med Trump. EU:s utrikeschef, Kaja Kallas, hävdade snabbt att västvärlden behöver en ny ledning. Den tillträdande förbundskanslern i Berlin, Friedrich Merz, uttalade sig i samma riktning, medan både Keir Starmer och Emmanuel Macron samtidigt underströk vikten av fortsatt dialog med Washington.
När man – oavsett om TV-inslaget var en gillrad fälla för den ukrainske presidenten eller inte – antar att det obehagliga samtalet i Ovala rummet redan lett till en irreparabel brytning mellan NATO:s två pelare, går man nog ändå händelserna i förväg. Snarare än en skilsmässa kanske man tills vidare bör karaktärisera läget som en påbörjad separation. Ofta beskriver man Donald Trump som oberäknelig. Det är förvisso sant när det t ex gäller de oöverlagda uttalanden han gör om att hans ukrainske kollega är en diktator och rent av är skyldig till att kriget alls började. Men om Trump överraskat genom sitt burdusa språkbruk, har han ju under mera än trettio år förfäktat de grundläggande åsikter som nu styr hans politik. Han har alltid velat lossa USA från vad han uppfattar som bojor, allianser och medlemskap i olika multilaterala fora. USA har möjligheten att utnyttja sin militära och ekonomiska styrka till att uppnå förmånliga överenskommelser med ett, vanligen mindre, land i taget och då se till att man inte blir ”lurad”. Ett slags isolationism plus merkantilism skall ersätta allianser och multilateral handel. Det nya är hans nyimperiella krav på Grönland, Panamakanalen och Canada.
Vad Trump och hans meningsfränder aldrig förstått är att USA faktiskt har behövt allianserna, både för att projicera makt utanför sina gränser, för sin egen säkerhet och för att bevaka stora investeringar. Jakub Grygiel och Wess Mitchell – som ett tag tjänstgjorde som Europachef i State Department under Trumps första period – gav för ett antal år sedan ut en bok som då väckte viss uppmärksamhet, ”The Unquiet Frontier. Rising rivals, vulnerable allies and the crisis of American power” (2016). Här pekade författarna på hur betydelsefulla allianserna var för supermakten USA. Det var detta som Franklin Roosevelt mot slutet av 1930-talet insåg. USA riskerade att ensamt få möta hotet från nazismen om Tyskland behärskade hela kontinenten och dessutom ingått allians med Japan. Oceanerna kunde bli ett bräckligt skydd. Denna amerikanska debatt har redovisats bl.a. i Stephen Wertheims ”To-morrow the world. The birth of US global supremacy” (2020).
Klyftan mellan USA och Europa är nu större än under något annat skede sedan andra världskriget. Är det då troligt att Trump, med sitt uppenbara ointresse för Europa, skulle kunna gå så långt att han beslutar sig för att lämna NATO? Nej, sannolikt inte, men han kan ändå göra åtskilligt för att dra ner engagemanget i alliansen. Han skulle också kunna besluta att lämna det integrerade militära kommandot, som de Gaulle gjorde 1966. Detta skulle kanske inte betyda så mycket i praktiken men få stor symbolisk tyngd. Försvarsminister Hegseth har fått ett stort sparbeting för de närmaste åren och kommer, antar man, att låta detta drabba främst armén, civilanställda och bassystemet. Det är inte svårt att gissa att detta kan komma att beröra Europa såväl som Japan och Korea. Allt detta ingår i presidentens sedan länge propagerade doktrin, att på olika sätt få européer, japaner och koreaner att satsa mera på försvaret och ta större ansvar för respektive världsdels säkerhet.
Skulle detta kunna innebära att USA också kommer att reducera eller rent av ta hem de kärnvapen som är stationerade i fem NATO-länder? Pete Hegseth sade alltså nyligen under sitt Europabesök att européerna borde inse att man inte skulle vänta sig att USA i all framtid skulle agera skyddsvakt. Men han nämnde inte varken de amerikanska trupperna i Europa eller atomvapenarsenalen. Om USA ensidigt skulle reducera dessa amerikanska kärnvapen skulle det givetvis vara olyckligt. Både USA och Ryssland har ju enorma mängder av kärnvapensystem, långt mer än 5000 stridsspetsar vardera. Den totala numerära balansen representerar tung politisk symbolik och skulle sannolikt endast rubbas genom en större överenskommelse på rustningskontrollområdet mellan Washington, Moskva och kanske Peking.
Vad är det då Donald Trump vill åstadkomma i Ukraina? Bortsett från hans säkert uppriktiga rädsla för ett tredje världskrig ser han uppenbarligen en möjlighet att samtidigt få till stånd den vapenvila han utlovat och därtill skaffa sig vissa ekonomiska fördelar genom det omstridda mineralavtalet. Hur denna vapenvila på litet sikt skulle utveckla sig har presidenten säkert inte tidigare funderat närmare på. Han vill helt enkelt ha frågan ur världen så att han kan koncentrera sig på sina inrikespolitiska strävanden, sänka skatterna, vända den amerikanska statsapparaten upp och ner och trycka ner den center/vänster som han och hans anhängare hatar. Men nu när båda parterna, efter den senaste tidens möten, uttalat sig i princip för ett eldupphör tvingas han definiera USA:s hållning till Putins villkor – som ju är desamma som Ryssland framförde vid de avbrutna överläggningarna i Turkiet våren 2022. Den ukrainske presidenten har Trump föst till förhandlingsbordet genom att, som det visade sig tillfälligt, avbryta vapenleveranser och samarbetet på underrättelsesidan. Men på Putin har, inte ännu, satts någon rejäl press, även om det amerikansk-ukrainska avtalet från Riyadh säkert var en obehaglig överraskning för Kremls härskare.
En ”fred” i Ukraina skulle också möjliggöra att Donald Trump kan utveckla relationerna till Moskva. Den närmast oemotståndliga frestelse som så många stormaktsledare i det förflutna fallit för, att när tillfälle ges göra upp med en annan stormakt över huvudet på mindre stater (Tilsit 1807, München 1938, Moskva 1939, Jalta 1945) gäller säkerligen även Trump. Då vill han säkert glömma de erfarenheter som Ukraina gjorde efter Minskavtalen, för att inte nämna Budapestöverenskommelsen 1994 där Ukraina – liksom Belarus och Kazakstan – gav upp sina kärnvapen mot åtaganden om respekt för de båda ländernas territoriella integritet. Men när Zelenskij i det Ovala rummet försökte påpeka detta fick han höra att det var han som genom istadighet riskerade ett tredje världskrig.
Men hur skall då européerna hantera situationen? Donald Trump vill uppenbarligen ersätta den internationella ordning som i alla fall i huvudsak rått sedan andra världskriget. Han har redan skadat den allvarligt. Somliga observatörer menar ju att Trump bara agerar i linje med vad som ändå håller på att ske. Det är emellertid uppenbart orealistiskt att inom överskådlig framtid ersätta detta system med ett regionalt europeiskt sådant. Europa förblir beroende av USA när det gäller all annan militär förmåga än kanske soldater, d v s satelliter, underrättelsesystem, logistik plus tung materiel. Det kan inte ändras på länge. Även om man i de europiska huvudstäderna ytterligare skulle radikalt öka försvarsutgifterna, finns helt enkelt inte personal att utbilda soldater. Eller utan vidare materiel att köpa. Allt sådant tar tid, vilket vi själva nu erfar i Sverige. De gör att man nog måste utgå från att NATO och dess artikel 5 för ganska lång tid framöver förblir grunden för vår säkerhetspolitik, nästan oavsett hur Donald Trump agerar. Även om relationen mellan USA och dess europeiska allierade inte skulle komma att repareras under de närmaste åren, kan Putin aldrig veta hur Washington, som en fortsatt medlem i NATO, skulle reagera i en mycket spänd situation. Trump har själv sagt att hans rykte som oberäknelig tjänar USA:s intressen.
Donald Trumps agerande sedan han återkom till makten ökar farhågorna för att han aldrig skulle riskera New York för ett ryskt angrepp mot Berlin. Hans häpnadsväckande röst i FN:s generalförsamling mot att i allians med diverse diktaturstater fördöma det ryska anfallet mot Ukraina bär syn för sägen. Detta var general de Gaulles övertygelse och orsaken till satsningen på ett oberoende franskt kärnvapen. Det är kanske inte helt förvånande men ändå remarkabelt att just Friedrich Merz rest frågan om ett europeiskt kärnvapen med de franska och brittiska systemen som bas. Detta frågekomplex har faktiskt på sätt och vis diskuterats tidigare, fast det är länge sedan. För att möta europeisk oro över vad amerikanerna skulle kunna företa sig med de system som utplacerades i Europa, föreslog Lyndon Johnson 1964 ett arrangemang med gemensamt bemannade kärnvapenburna ytfartyg (Multilateral Force, MLF), varigenom man skulle erbjuda européerna ett finger på avtryckaren. Frågan föll dock snabbt, säkerligen därför att man från europeisk sida inte såg några större skillnad mot vad som gällde dessförinnan. Washington skulle ändå bestämma om och hur vapnen skulle användas.
En gemensam europeisk kärnvapenstyrka skulle medföra att man skulle ha tillgång till dryga 10 % av den ryska arsenalen. Detta skulle rimligen nödvändiggöra att man finge lita till uppbyggnaden av det franska kärnvapnet som, i princip, bygger på en ”counter value”-modell. Amerikanerna har sedan länge, med sitt mycket mera diversifierade och många gånger större innehav, lutat sig mot en ”counter force”-modell och erbjudit en eskalationstrappa. Varje attack mot franska mål skulle med andra ord, efter en sista varning, riskera en motattack mot ryska kärnområden. Hur det brittiska kärnvapen som är nära knutet till det amerikanska skulle passa in i denna modell är oklart.
Som framgått har det transatlantiska samarbetet under mer än tre fjärdedels sekel utvecklats dithän att det inte utan vidare kan ersättas av något annat. Men naturligtvis kan vikterna i systemet förändras, med minskat amerikanskt engagemang och ett ökat europeiskt inflytande över den egna säkerheten. Det kan inte ske inom ramen för EU vars säkerhetspolitiska betydelse ligger på ett annat plan än det militära. Kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har ju i dagarna lagt fram en plan för hur EU skall kunna bistå medlemsländerna att satsa mycket mer på sina försvar. Men med tanke på att NATO har några medlemsstater som närmast förefaller gå Rysslands ärenden tycks modellen med en s k” coalition of the willing” nu ligga närmare till hands för européerna. Tanken att bygga denna koalition på den brittiskledda Joint Expeditionary Force har diskuterats.
Utvecklingen går rasande snabbt. Avståndet mellan respektive parters utgångspositioner är avgrundsdjupt. Medan för Ukraina säkerhetsgarantierna av uppenbara skäl är centrala riskerar ju Putin att, om man till sist skulle godta europeiska förband – utanför NATO:s ram – på ukrainsk jord, skulle åstadkomma något av just det han velat förhindra. Som en följd av Putins angrepp mot Ukraina fann Finland och Sverige det klokast att söka medlemskap i NATO, varvid gränsen mellan Ryssland och alliansen blev omedelbar. Europeiska förband i Ukraina skulle kunna innebära en utveckling i samma riktning. Kanske turkar, australier eller indier kunde komma ifråga? Putins situation är inte lätt. Om han inte levererar något som kan beskrivas som en framgång kan han få interna problem.
De närmsta åren lovar medföra fortsatt turbulens både i USA och i världspolitiken. USA:s mjuka makt reduceras samtidigt som antiamerikanismen sannolikt ökar både i Europa och annorstädes. Mellanöstern kommer att även fortsättningsvis kräva närgången amerikansk uppmärksamhet. Hur USA:s ekonomi med Trumps fortsatta väldiga budgetunderskott och tullpolitik utvecklas får avgörande betydelse liksom utfallet av mellanvalen 2026. Samtidigt består de strategiska realiteterna, vilka borde vara uppenbara både för européer och amerikaner.
Mats Bergquist är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.
