Ett avtal 2016 är kanske möjligt — but don´t hold your breath…

Just nu ser TTIP-förhandlingarna ut att ha gått i stå. Men det är inte ovanligt att förhandlingar någon gång är i det stadiet. Och både Merkel och Obama har pekat med hela handen. Hoppet är inte ute om ett avtal 2016. 

Förra veckan genomfördes den 13:e TTIP-förhandlingsrundan i New York.

Mycket tyder på att trycket och aktiviteten ökar när det gäller TTIP. Merkels och Obamas uttalande förr-förra veckan att avtalet skall vara klart under 2016 spelar roll. Även om Obama är avgående så är Merkel ännu inte historia. Och få har nerver att dra benen efter sig om USA:s president ger en tydlig signal om att tempot måste upp, även om det är en avgående president.

Reaktionen kom omedelbart. De ansvariga började skylla ifrån sig. USA:s handelsminister Penny Pritzker och Tysklands ekonomiminister Sigmar Gabriel beskyllde i måndags (den 25 april) den andra sidan för att ställa till problem i förhandlingarna.

Gabriel menade att USA håller emot när det gäller investerarskydd och offentlig upphandling, medan Pritzker påstod att EU generellt förefaller mindre engagerade i att få till ett avtal jämfört med USA. Pritzker påpekade också att USA inte är intresserat av ett ”TTIP-light” som till exempel bara skulle gälla tullsatser. Den som har en läggning för kremlologi tycker att de återkommande försäkringarna om att ett lightavtal inte är aktuellt känns olycksbebådande — de tyder på att det finns krafter som på allvar talar om ett lightavtal.

EU förefaller ha större problem med USA än tvärt om. Det första gäller offentlig upphandling där USA har en lagstiftning som tvingar myndigheter att köpa en viss andel produkter av amerikanska företag. Motsvarande regel finns inte i EU och européerna är av naturliga skäl angelägna om att komma åt den enorma marknad som USA:s offentliga verksamheter utgör.

En annan stötesten är att USA ställer till inrikespolitiska problem för framför allt Tyskarna. TTIP-förhandlingarna har anklagats för att vara slutna. I en mening stämmer det eftersom alla internationella avtalsförhandlingar i vissa skeden måste omges av sekretess. Men i stället för att förklara detta har de tyska politikerna backat försökt skapa allt mer transparens. För sent har de insett TTIP-motståndet bara delvis handlar om investerarskydd, öppenhet, kemikalier, GMO eller något annat. Det handlar främst att stora delar av ”alternativrörelserna” i EU har misstänksamhet mot USA som sitt främsta affärsområde. Ett mytiskt USA står för allt som stora delar av alternativrörelsen spinner sina konspirationsteorier kring: kapitalism, storindustri, den judiska lobbyn, bilderberggruppen, chemtrails, CIA, NSA, imperialism.

Med andra ord finns det knappast några eftergifter som egentligen tillfredsställer kritikerna och det har gått så långt att USA börjar knorra över öppenheten på EU:s sida. Man är ju två som förhandlar, och självklart har USA inget att invända mot att EU offentliggör sina förhandlingspositioner och mål. Tvärt om stärker det USA:s läge. Men får ju veta saker. Men USA är mindre förtjust i att få sina förhandlingsbud och färdiga textförslag offentliggjorda. Så när EU under hårdra restriktioner (inga anteckningar, inga mobiler, inga direkta citat) låter EU-parlamentariker och andra politiker se material från förhandlingarna leder det till att 1) politikerna blir sura över restriktionerna och 2) amerikanerna blir sura för de tycker att för mycket information släpps; ”man kan förhandla ett handelsavtal i tidningarna”.

Det är därför EU:s förslag finns att tillgå men inte USA:s.

EU har också släppt en sammanfattning av läget i förhandlingarna — TTIP – the State of Play.

I slutet av dokumentet finns en tabell som visar i vilket stadium de olika kapitlen befinner sig. I dokumentet finns också redogörelser för hur arbetet framskrider i stora drag.

För tillfället ser det inte ut som om tidplanen 2016 kommer att hålla. Å andra sidan är det nästan en regel att komplexa förhandlingar i något stadium ser ut att ha stanna upp fullständigt och det enda man ser är en härva av problem, låsningar och halvfärdiga textutkast. Men till sist lyckas man sy ihop ett avtal och få uppslutning bakom det. De som förhandlar är högutbildade, effektiva och rutinerade personer. En stor del av de olösta problemen är olösta inte för att det saknas en acceptabel lösning, utan för att man vilar på hanen för att se om man kan finna en bättre lösning. Mycket kan knytas ihop rätt snabbt om det är nödvändigt.