Är beredskapslager kompatibelt med frihandel?

Behovet av beredskapslager, inhemsk försvarsindustri eller svenska tenorer är inte argument mot frihandel. Frihandeln är i många fall förutsättningen för dessa verksamheter.  

Den huvudsakliga anledningen till att offentlig politisk debatt inte fungerar som den borde – ett förnuftigt utbyte av argument för att hitta det bästa sättet att göra samhället bättre för medborgarna – är att även bildade och intelligenta personer slarvar med definitionerna i vid bemärkelse. 

Ibland beror det på dumhet och ibland beror det på att den ena eller båda sidor har kortsiktig glädje av att röra till debatten. 

Detta gäller förstås även debatten om frihandel och inte minst i skuggan av den aktuella pandemin. 

Ett exempel är följande. Ökad efterfrågan har orsakat brist på skyddsutrustning i vården. Producenterna har helt enkelt inte fått fram alla produkter som vårdgivare har velat köpa. En del skyddsutrustning som saknats har tillverkats i anda länder och importerats.  

Därför dras slutsatsen att om Sverige haft inhemsk produktion och inte varit beroende av globaliseringen, skulle problemet inte ha uppstått. 

Men det stämmer förstås inte.  

En fabrik har en viss maximal produktionskapacitet. En ökning kräver investeringar som ofta tar tid. Detta gäller vare sig fabriken ligger i Kina, USA, Finland eller Sverige.  

Lösningen är därför inte att ha inhemsk produktion utan att antingen ha beredskapslager eller betala en producent – inhemsk eller utländsk – för att investera i överkapacitet som kan sättas in när den behövs. 

Att skydda inhemsk industri med tullar eller kvoter leder inte till att det uppstår någon överkapacitet, bara att man i bästa fall har självförsörjning på en viss produkt.  

Men är inte självförsörjning bra i sig? Svaret är att det beror på vad det kostar. Sverige skulle säkert kunna bli självförsörjande på exempelvis mobiltelefoner, men de skulle bli extremt dyra och garanterat rätt usla.  

Avancerade produkter kräver inte bara arbetsdelning och stordrift för att bli rimliga i pris, de kräver också specialisering. En mobiltelefon (eller dator eller bil eller flygplan) bygger på att miljoner extremt smarta och välutbildade människor, i nuvarande och tidigare generationer, fokuserat på närmast obegripligt små detaljer för att få dem perfekta och tillsammans bygga upp en välfungerande produkt. Så många talangfulla människor med hög utbildning finns inte i Sverige, eller sannolikt inte ens i USA, för att kunna nå den nivån av expertis kring otaliga komponenter och detaljer. 

Men, kan man invända, Sverige och de flesta andra länder upprätthåller exempelvis en viss försvarsindustri. Tyder inte det på att vi strävar efter självförsörjning inom vissa områden? Svaret är nej. I vilket fall för svenskt vidkommande är självförsörjningsargumentet – att vara oberoende av utlandet – en chimär. Vi kan inte producera avancerade vapensystem utan importerade komponenter. Det handlar om industripolitik, forskning och utveckling. Det finns goda argument för att upprätthålla förmågan att utveckla och producera exempelvis stridsflygplan eftersom det bygger inhemsk kompetens och bidrar till att landet kan behålla extremt kvalificerade personer inom landet.  

Man kan ifrågasätta om det är en optimal användning av försvarsanslag specifikt och resurser generellt samt huruvida industripolitik är något staten skall ägna sig åt, men den diskussionen ligger utanför Frihandelsbloggens område. Den viktiga poängen är att försvarsindustri det knappast kan användas som ett argument mot frihandel. Sverige bedriver inte handelspolitik genom höga tullar för att motarbeta import av stridsflygplan och korvetter från lågprisländer. 

Det finns andra områden som stöds politiskt utan att för den skull vara en del av handelspolitiken eller strida mot frihandelns principer. Sverige utbildar operasångare, skådespelare, stöder sin filmindustri och driver konstfack. Men det är knappast för att vi ogillar utländska tenorer eller vill vara självförsörjande på skulptörer. Anledningen är att staten med rätt eller orätt menar att det är värdefullt i sig med inhemsk kulturproduktion. Det samma gäller knappast gaffeltruckar och utemöbler i konstrotting.  

Att upprätthålla kompetens på vissa specialområden eller behovet av beredskapslager av vissa produkter är fullt förenligt med generell frihandel. Att vara för att staten subventionerar avancerad försvarsindustri genom stora beställningar för att man antar att det ger spin off-effekter är inget argument för att vilja ha skyddstullar på dessertost. 

Frihandel är och kommer alltid att vara den viktigaste faktorn för att ha välmående och stabila samhällen med ekonomisk tillväxt.  

/Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel, Corona, Beredskap