Är Nordkalk ett hot mot demokratin?

Konflikten mellan svenska staten och Nordkalk på Gotland sätter fingret på vad internationell skiljedom (ISDS) som debatteras i samband med frihandelsavtalet TTIP innebär. Det är inte ett hot mot demokratin som många frihandelsmotståndare påstår.

Företaget Nordkalk som bryter kalk på Gotland stämmer staten i Högsta Förvaltningsdomstolen.

Bakgrunden är att Nordkalk vill öppna ett kalkbrott, Bungetäkten, på norra Gotland. Men tidigare i höstas valde regeringen att säga ja till ett Natura 2000 i  området. Enligt företaget strider regeringsbeslutet mot såväl Regeringsformen som Europakonvention och EUs rättighetsstadga. ”I sin beredning har regeringen inte beaktat varken enskilda intressen eller andra samhällsintressen än naturvårdsintresset”, skriver företaget i ett pressmeddelande.

Till saken hör att Nordkalk efter en lång rättsprocess fått en dom som fastställt att kalkstensbrytningen kan fortsätta. Men det valde regeringen att bortse ifrån.

Och nu hamnar alltså fallet i Högsta Förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten).

Men vad har detta med frihandel att göra?

Svaret är att fallet ger ett perspektiv åt kritiken mot internationell skiljedom (ISDS) som är en del i debatten om TTIP och andra frihandelsavtal.

Enligt kritikerna hotas demokratin av utländska företags möjligheter att stämma stater “för demokratiska beslut”. Men det är en total missuppfattning. Stater kan inte stämmas för “demokratiska beslut” utan för att dessa beslut strider mot lagstiftning som tillkommit i demokratiskt ordning eller mot avtal som stater ingått — likaså i demokratisk ordning.

Det är detta som är kärnan i Nordkalks stämning av svenska staten. Att staten fattat ett beslut som företaget menar är olagligt. Att staten inte får fatta olagliga beslut är inget hot mot demokratin utan tvärt om grunden för demokratin: även makthavarna måste följa lagen. Det kallas rättsstat och är hörnstenen i demokratin. Att ett demokratiskt beslut kan förklaras olagligt betyder inte att “juristerna står över demokratin” som vänstern brukar säga. De demokratiska institutionerna bestämmer. Men inte genom att regeringen får bryta mot lagen utan genom att Riksdagen kan ändra lagen.

I systemet med internationell skiljedom (ISDS) uppnås samma resultatet — regering och myndigheters beslut kan prövas — men genom domstolar med lite annan konstruktion: skiljedomsinstitut. Att det är i demokratisk ordning visas av att Sverige och alla andra utvecklade länder har skrivit under den FN-konvention som erkänner och reglerar internationell skiljedom. Det är alltså inte “privata domstolar”, utan en internationell rättsordning.

ISDS hotar alltså inte demokratin mer än existensen av Högsta Förvaltningsdomstolen gör. En skillnad är förstås att det oftast handlar om internationella handels- och investeringsavtal. Men dessa är ingångna av stater (när det gäller ett framtida TTIP av EU och USA) vilka på demokratisk väg gått med på att ingå avtal med varandra. Detta kan leda till förvirring. Det är stater som ingår avtalen, men det är företag som kan stämma staterna. Det beror helt enkel på att det är företag och inte stater som exempelvis kan bli diskriminerade i en upphandling. Om ett svenskt företag blir diskriminerat i en amerikansk upphandling får företaget, inte svenska staten, begära skiljedom. På så sätt undviker man att rättsfallen blir politik. Men det förekommer i andra sammanhang att stater stämmer varandra genom skiljedomsförfarande. Här ett exempel där USA stämt Guatemala för landets brist på fackliga rättigheter.

En annan kritik mot ISDS är att utländska företag och investerare får tillgång till möjligheter att stämma som inte inhemska företag har. Men det är inte heller riktigt. Inhemska företag har — som Nordkalkfallet visar — tillgång till det nationella rättssystemet och har inget problem med språk, kultur eller juridisk kompetens. Det har således minst lika stora möjligheter som utländska företag. Det är ingen fördel att vara hänvisad till internationell skiljedom, men det är ofta bättre än att tvingas använda ett nationellt rättssystem där man drabbas av språkliga och kulturella barriärer och dessutom döms av domare som är lojala med det aktuella landets stat. Rättssystem är i verkligheten inte alltid så rationella och rättvisa som i teorin. Man kan tänka sig ett svenskt företag i en juryrättegång i Sydstaterna, eller ett amerikanskt företag som kommit i konflikt med rumänska staten och tvingas hantera den i rumänsk domstol.