Är vaccinkriget ett problem för frihandeln? 

Riskerna för frihandeln på grund av pandemin är att den används som argument av protektionister. Men att länder visar mer eller mindre väl maskerad egoism när det gäller vaccinet har inte handelspolitiska orsaker. Covidvaccin är för tillfället inte en produkt som företrädesvis hanteras på en marknad. 

”När man genomför något för första gången blir tio procent av det man gör fel. Inte förrän man genomför ett projekt för tredje gången blir det helt rätt”.  

Det sa en tidigare chef till mig. Var han hade fått siffrorna ifrån vet jag inte, men de flestas erfarenhet ligger i det häradet. Det är därför rutin och erfarenhet har ett så stort marknadsvärde. En negativ konsekvens av värdet av erfarenhet och rutiner är förstås att en förändrad verklighet kan ställa till rätt stora störningar. Att göra som man alltid har gjort är oftast den bästa strategin, tills den en dag blir en dålig strategi.       

Det är ett av skälen till att den nuvarande pandemin har ställt till med så stora problem för världens länder. På ett par viktiga punkter avviker det nya virusets egenskaper från tidigare virus av liknande typ.  

Verkligheten har förändrats på ett antal viktiga punkter. Då blir det problem. 

I många fall har både regeringar och internationella organ därför fattat felaktiga beslut. Konsekvensen har blivit en blandning av både för milda och för långtgående åtgärder, att sådant som kunde ha fungerat inte genomförts och att en del av det som gjorts förmodligen inte har någon mätbar effekt. 

Nästa gång en liknande pandemi drabbar världen finns checklistor och materiella resurser på plats och utvecklingen kan bli en helt annan. 

Ett symptom på bristande rutiner var att det i många fall saknades lager och produktionskapacitet för skydds- och sjukvårdsutrustning. Enskilda stater började hålla på sina lager och lade till och med beslag på transporter på väg till andra länder. Detsamma gäller nu för det vaccin som imponerande snabbt tagits fram, men ännu inte kan produceras i tillräckligt stora mängder. USA och Storbritannien vägrar att exportera vaccin trots att det har forskats fram i andra länder och produktionsanläggningarna ägs av utländska företag. 

Reaktionen är att förstås indignation, men också en oro för frihandeln. 

Indignationen är i vissa fall fullt rimlig, även om en berättigad fråga i sammanhanget är ”men vad trodde ni skulle hända då?”. Tillgången till vaccin är en fråga om liv och död och ytterst få regeringar kan förklara varför de tillåter att vaccin exporteras om det inte finns nog för den egna befolkningen.       

Däremot är dessa isolerade händelser knappast ett hot mot frihandeln. Åtgärderna bygger inte på några ekonomiska eller handelspolitiska överväganden. De kan förstås vara felaktiga ändå, men frihandeln är inte huvudproblemet.  

När det gäller covidvaccin finns det inte heller någon utvecklad privat marknad eller väletablerade intressegrupper i produktionsledet. EU och de allra flesta stater i den industrialiserade världen har finansierat utvecklingen, står för alla godkännandeprocesser och kommer att organisera huvuddelen av distributionen.  

Det stora hotet mot frihandeln i samband med covidpandemin är om välorganiserade intressegrupper använder pandemihotet som argument för olika idéer om ”självförsörjning”, att vi i framtiden måste ha egen produktion av olika varor och att detta ska förverkligas genom handelshinder.  

Men då är förstås svaret att det under pandemin inte har uppstått några allvarliga bristsituationer som beror på att import har försvårats eller internationella värdekedjor brutits.  

De brister som uppstod berodde på att vissa produkter som munskydd, visir och handsprit plötsligt fick radikalt högre efterfrågan. Det var alltså inte produktionen som gick ner, utan efterfrågan som ökade. Det hade orsakat en bristsituation även om Sverige varit självförsörjande i vardagslag. Det går knappast att ha massiv överkapacitet som inte behövs mer än kanske varannat decennium. Plötsliga ökningar i efterfrågan måste mötas med beredskapslager. 

Så här i efterhand kan man konstatera att det i Sverige uppstod en hamstringsvåg när det gäller toalettpapper. Det är märkligt, dels därför att det är oklart varför just toalettpappret skulle ta slut och dels för att det är en produkt där Sverige är mer än självförsörjande.

Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel, Corona