Avsluta handelskriget och ta itu med de riktiga problemen

En vapenvila i handelskriget mellan USA och Kina är välkommet. Ett handelskrig går inte att vinna. Bara att förlora mer eller mindre mycket. Och samtidigt sätter USA — som är mest skyldig till konflikten — käppar i hjulet för att hantera andra och mycket viktigare problem i handelsrelationerna med Kina. 

Vid G20-mötet kom USA:s president Donald Trump och Kinas Xi Jinping överens om att skjuta på sina stridsåtgärder och inleda förhandlingar. Framför allt är det Trump som lovat att inte införa tullar på 20 procent på varor för 200 miljarder dollar från Kina, vilka var planerade från årsskiftet. Kina har lovat att köpa lite mer jordbruksprodukter, bilar och energi. För övrigt kan man säga att man har kommit överens om att komma överens innan början på mars. Det är en tidsram som är extremt snålt tilltagen med tanke på uppgiften; att åstadkomma “structural changes with respect to forced technology transfer, intellectual property protection, non-tariff barriers, cyber intrusions and cyber theft, services and agriculture.”

Kina och USA har olika förutsättningar att hantera handelskriget. Kina exporterar betydligt mer till USA än landet importerar och är alltså känsligare för tullar som minskar exporten, medan USA:s ekonomi drabbas mer genom att vara beroende av importen från Kina. Samtidigt är vissa delar av USA:s ekonomi känsliga. Kina har till exempel infört tullar på jordbruksprodukter vilket skadar exempelvis producenter av sojabönor som ser sin försäljning minska, priserna falla och kunderna etablera relationer med nya leverantörer.

Just nu drabbar tullarna mellan länderna varor för 50 miljarder dollar för varje land, efter årsskiftet hotade en ökning till 200 miljarder på import från Kina till USA, men bara 60 miljarder från USA till Kina. Återstår en import till USA av varor för 255 miljarder dollar, medan Kinas återstående import bara uppgår till ytterligare 20 miljarder.

Skillnaderna återspeglar det faktum att USA importerar enorma mängder från Kina, medan exporten från USA till Kina är relativt blygsam. Det är också detta som — förstås — orsakar USA:s stora underskott i handelsbalansen. Sett till proportionerna framstår det som självklart att Trumps ambitioner att substantiellt minska underskottet saknar realism. USA:s importerar inte varor från Kina på grund av någon allmän välvilja mot kinesiska företagare och anställda, utan därför att kinesiska produkter är billigare och/eller bättre jämfört med de inhemska. Ett försök att verkligen utplåna skillnaderna i handelsbalans skulle vara katastrofalt för båda ländernas ekonomi.

Ett pikant faktum är att handelskriget just nu slår mot de delar av USA där Donald Trump haft sitt starkaste politiska stöd, medan de delar av landet där Trump har svagt stöd i viss mån gynnas. Lantbruk och biltillverkning tappar försäljning, medan datorindustrin på västkusten och i New England slipper konkurrens från Kina.

Men problemen på lång sikt i relationerna mellan USA och Kina är knappast över. Vid sidan av Trumps förenklade bild av vad konflikten handlar om finns det riktiga motsättningar med en betydligt längre historia. Den sträcker sig ända tillbaka till Kinas inträde i WTO. Då kom Kina att successivt omfattas av samma regler för handel som alla andra WTO-länder. Men Kina har inte agerat som vanliga marknadsekonomier. Det finns ett intimt samarbete mellan staten och företagssektorn i Kina där exportföretag kan få billiga lån, billigare transporter och andra dolda subventioner. Utländska företag som vill sälja till Kina måste ofta ingå samarbeten med Kina och dela med sig av sitt kunnande. Kina köper vidare upp företag i andra länder för att komma över forskningsresultat och marknadsandelar. Det finns också misstankar om att Kina med flit håller sin egen valuta lågt värderad för att stimulera sin export.

Mycket av detta är svårt att bevisa. I praktiken kan man inte lita på kinesisk offentlig statistik. Kina är en diktatur med hårt kontrollerade medier och något sådant som oberoende forskning finns inte. Det betyder att det inte är alldeles lätt att förhandla. Kineserna berättar inte allt och det svårt för USA:s förhandlare att veta om det de påstår är sant eller inte.

En ytterligare komplikation är dessutom att även om kinesiska staten kan lova att köpa lite mer amerikanska produkter, kan den knappast påverka beteendet hos amerikanska konsumenter. Underskottet i handelsbalansen beror ju lika mycket på att amerikanerna köper importvaror som att kineserna inte gör det. Och det i sin tur beror på att amerikanerna är betydligt rikare än kineserna.

Den mest förnuftiga strategin vore att snarast avveckla alla tullar.  De mellan Kina och USA och mellan Kina, USA och EU. Därefter skulle det bli möjligt att att ta itu med de verkliga problemen när det gäller dolda subventioner, tekniköverföring, intellektuell egendom, strategiska resurser och annat. De kan bara lösas i samförstånd. Kina är ingen demokrati och det finns inget sätt att tvinga landet på knä, däremot att argumentera för att Kina har långsiktig nytta av att delta i världshandeln på samma villkor som alla andra.

Det skulle dessutom lösa upp många knutar när det gäller att reformera WTO och påbörja arbetet med att skapa en gemensam, global, handelsordning istället för den mångfald av frihandelsavtal som är dagens lösning på WTO:s oförmåga. Det är bra att de avtalen kommer till.  De bidrar till fasta förbindelser och bättre villkor mellan länder. Men de bidrar inte till att förenkla världshandeln på det sätt ett globalt avtal skulle göra.

 

 

 

 

 


Taggar: Xi Jinping, G20, Trump
Kategorier: Frihandel