Bra regering på handelsområdet blir bättre

Ann Linde som ny EU- och handelsminister  var en glad överraskning i Stefan Löfvens regeringsombildning.

Hon har omfattande erfarenhet av internationellt arbete och deklarerade omedelbart sitt stöd för TTIP-avtalet. Dessutom kommer hon enligt uppgift ta över Mikael Dambergs statssekreterare Oscar Stenström som är väl inkörd på handelsfrågor och TTIP.

Det finns verkligen inget att klaga över när det gäller Mikael Dambergs hanterande av TTIP, men handelspolitiken sköts av EU och som näringsminister har Damberg oundvikligen många andra frågor som tar hans tid och uppmärksamhet — de flesta med ett inrikesperspektiv.

Att handelsfrågorna blir hamnar hos EU-ministern är som sagt logiskt eftersom Sverige inte längre har en självständig handelspolitik. Den sköts helt och hållet av EU. Dessutom är det värdefullt att ha en minister som kommer att kunna ha närmare kontakter med socialdemokraternas representanter i EU-parlamentet. De har inte varit eniga med sina partikamrater i regeringen om TTIP. Marita Ulvskog var en gång hårdför EU-motståndare och återanvänder sina snart 30 år gamla argument mot EU när det gäller TTIP. Gissningsvis är det en bidragande orsak till att den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet har kommit att agera allt mer förvirrat.

Linde har också det svenska facket i ryggen. Förvisso har LO en del kritiska synpunkter på delar av avtalet, men det är i sig inget problem. Det är varken väntat eller önskat att EU ingår ett stort handelsavtal utan debatt. LO:s synpunkter och invändningar är — oavsett om man håller med om dem eller inte — rimliga, vilket är ganska ovanligt i debatten. 98 procent av all övrig kritik mot TTIP bygger på rena fantasier eller missförstånd. Förutsättningarna är alltså goda att Linde och LO kan upprätthålla en konstruktiv debatt när TTIP-avtalet förhoppningsvis en dag skall debatteras och beslutas.

Linde torde också med lätthet kunna hantera alla svåra frågor och hårda debatter med TTIP-motståndarna. Djupa kunskaper ger trovärdighet och försvårar för alla de vars huvudstrategi i debatterna bygger på att skrämmas genom att måla upp en bild av EU som något obegripligt ur vilket det kommer regler och lagstiftning som ingen har någon kontroll över.

Sammantaget kommer Ann Linde ge stabilitet åt utrikespolitiken på det område som trots allt är viktigast; Sveriges relationer med EU kommissionen och de övriga medlemsländerna. Hittills har utrikespolitiken varit extremt socialdemokratisk; ivriga kontakter med demokratiskt tvivelaktiga stater och yviga uttalanden av i bästa fall symboliskt värde, medan våra demokratiska grannar, viktigaste allierade och handelspartners ägnats ett mer förstrött politiskt intresse.