CETA-kritiken är halmgubbarnas vaktparad

Kritiken mot CETA (liksom det på is lagda TTIP-avtalet med USA) är notoriskt abstrakt och allmänt hållen. Hotbilder byggs upp med hjälp av irrelevanta exempel och en retorik som får läsare att tro att frihandelsavtal är något som tas fram av naiva politiker på storföretagens villkor. Men avtalen tas fram av statliga tjänstemän på uppdrag av politiker och godkänns till sist i en demokratisk process. Visst har företag och lobbyister ett visst inflytande, men detsamma gäller miljörörelsen, facket och andra organiserade intressen.

Kritiken består helt enkelt av en rad angrepp på halmgubbar — närmast fiktiva fenomen som debattörerna hittar på för att skrämmas.

I Dagens Arena pågår en debatt om frihandelsavtalet mellan EU och CETA. Debattörerna är Eva Nordmark (inlägg här), ordförande för TCO, och miljöpartisten Rikard Allvin (inlägg här) som en gång skrivit en rapport om TTIP och CETA åt miljöpartiets tankesmedja Cogito.

Allvins inlägg innehåller en rad orimligheter.

“CETA-avtalet med Kanada är inte vilket avtal som helst. I den rapport jag skrivit åt den fackliga tankesmedjan Katalys betonas att avtalet innehåller långtgående förpliktelser om bibehållen tjänsteliberalisering samt ett omfattande skydd för investerare.

Sverige är särskilt utsatt på detta område då vi avreglerat känsliga offentliga tjänster, exempelvis inom vård och skola. Ett återtagande eller exempelvis ett vinstförbud inom välfärden skulle tveklöst kunna leda till stämningar på mångmiljonbelopp från utländska investerare.

Tidigare användning av liknande investeringsskydd i andra avtal har exempelvis resulterat i att Nya Zeeland höll tillbaka en folkhälsoreform i flera år av rädsla för att bli stämda.

Skyddet för investerare (gemen kallat ISDS) handlar om förbud mot expropriering och diskriminering, något som är fullständigt rimligt. Framför allt skyddet mot diskriminering är viktigt vid offentliga upphandlingar då upphandlande myndigheter kan ta hänsyn till nationella eller personliga lojaliteter. Korruption är inte okänt i vare sig EU eller Kanada.

CETA-avtalet säger ingenting generellt om bibehållen tjänsteliberalisering. Den stat som vill återinföra exempelvis nationella el- eller telenät för förstås göra det. Däremot går det inte att ta betalt för koncessioner, sälja infrastruktur eller avtala med privata företag om stora investeringar och sen omedelbart starta konkurrerande verksamhet baserad på skattepengar. Men detta är snarast självklarheter för alla som respekterar rättsstatliga principer och bara den som har en totalitär syn på politik kan beklaga det.

Talar man om offentlig service i form av äldreomsorg, sjukvård eller liknande sker den enligt EU-regler om offentlig upphandling. Avtalen är tidsbegränsade och ingen är garanterad att få ett avtal. När ett avtal går ut finns det alltid möjlighet för stat-, kommun- eller landsting att undvika en ny upphandling och införa egen regi. Så är det i hela EU.

Smaka för övrigt på argumentet om Nya Zeeland. En gång i tiden, i en annan del av världen, fanns ett helt annat avtal med ett liknande investerarskydd som gav en viss effekt. Känns inte som om detta är sådär superrelevant…

Överhuvud taget är alla påståenden om att företag med hjälp av CETA skulle kunna stämma stater för ändrad lagstiftning på miljö- eller folkhälsoområdet (eller andra områden) rent nys. CETA-avtalet är framtaget av EU och Kanada på uppdrag av de båda staternas (i det här fallet kan EU lite slarvigt ses som en stat) politiker och godkänt av dessa. Varför skulle de formulera avtal som minskar deras egen makt och ger företag möjligheter att stämma dem?

Svaret är att det har de förstås inte gjort. Politiker är inte naiva eller dumma när det gäller makt. Där är de experter.

Allvin oroar sig vidare för de fackliga rättigheterna. Återigen argumenterar han genom att närmast slumpmässigt plocka fram ett exempel på något liknande:

“Tvärtemot vad Nordmark påstår garanteras inte heller fackliga rättigheter i avtalet. Det kapitel i avtalstexten som berör arbetsrätt saknar, till skillnad från de delar som skyddar investerare, helt sanktionsmekanismer.

Ett liknande avtal mellan EU och Sydkorea, med nästintill identiska formuleringar, har inte hindrat Sydkorea från att arrestera fackföreningsledare och radikalt försämra möjligheterna till facklig organisering.”

Förutom att Kanada eller EU kanske inte kan jämföras med Sydkorea beskrivs alltså avtalet som “liknande” och formuleringarna som “nästintill identiska”, vilket när det gäller avtalstext i praktiken betyder att det handlar om något helt annatAllvin drar helt enkelt fram ett närmast helt orelaterat exempel. Och tror han på allvar att fackliga rättigheter i Kanada eller i EU någonsin kommer att bli ett problem för handeln? Såvitt känt handlar EU med Kina, Indien, Ryssland, Vitryssland, Saudiarabien utan några avtal om arbetsrätten med de länderna.

Till sist ytterligare två detaljer.

För det första låtsas Allvin inte om att CETA-avtalet har en helt ny mekanism för tvistelösning (ISDS) mellan företag och stater. Till skillnad från det normala förfarandet med internationell skiljedom har man upprättat en sorts domstol kontrollerad av EU och Kanada.

Och för det andra är så kallade ISDS-klausuler (Investor-state dispute settlement) ingenting nytt. EU har sedan decennier ingått hundratals avtal med ISDS-klausuler. Det har hittills inte hindrat EU-länderna från att fortlöpande skärpa sin lagstiftning på alla tänkbara områden och lägga ständigt nya skatter och regleringar på företagen.

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel