Dataflöden sätter EU:s fyra friheter i konflikt med privatlivet

Samhället blir mer komplext, i vilket fall på handelsområdet. Nu seglar en ny motsättningen upp i samband med EU:s dataskyddsreform som träder i kraft om ett drygt år. Konflikten ligger mellan dataskydd och personlig integritet å ena sidan och fritt flöde av data å den andra. Det fria flödet av data är ofta en förutsättning för det fria flödet av varor och tjänster, men samtidigt kan det hota den personliga integriteten. 

Kritiken mot (det numera avsomnade) TPP, CETA och TTIP-avtalen handlar bland annat om att de inte är ”riktiga frihandelsavtal”. Med det menar kritikerna att de inte bara hanterar tullar och kvoter utan även omfattar nationella regelsystem.

Man lägger ofta i överväxeln och påstår att detta dessutom hotar det nationella självbestämmandet och även underminerar demokratin — ibland går de så långt som till att påstå att avtalen ”avskaffar” demokratin.

Svaret på den kritiken är förstås att moderna stater har så extremt mycket regleringar för varor och tjänster att de hindrar handel mellan länder. Det är regler för produktsäkerhet, certifieringar och godkännande av produktionsanläggningar och mycket annat som skiljer sig mellan länder. Det betyder att varor och produktionsprocesser måste anpassas till olika marknader, att tester och certifieringar måste göras flera gånger. Allt kostar pengar och för mindre företag är det svårt eller omöjligt att kunna ta de kostnaderna.

Regleringarna kan dessutom användas för att skapa handelshinder. Inhemska producenter lobbar igenom regler de vet kommer att vara dyrt för utländska konkurrenter att uppfylla. Myndigheter och politiker är inte lättlurade, men det är förstås omöjligt att samma detaljkunskaper som industrins företrädare.

Ibland kan skillnaderna i krav vara omöjliga att överbrygga, men ofta har olika länder nästan samma krav och det krävs ganska små förändringar för att reglerna skall kunna bli lika.

Inom EU har anpassningen skett genom direktiv som med tiden gör lagstiftningen enhetlig, eller ömsesidigt erkännande; man säger helt enkelt att är en produkt accepteras i ett land skall den accepteras i alla EU-länder.

I avtal mellan EU och andra länder går det förstås inte att använda direktiv, men man justerar sina regler gemensamt eller erkänner varandras regler beroende på vad som är lämpligt. I vissa fall konstaterar man bara att vi har så olika syn på produktsäkerhet eller liknande att reglerna måste fortsätta vara olika. Producenterna får helt enkelt göra två varianter av sina produkter som är anpassade till de olika marknaderna.

Resultatet blir förstås att internationell handel styrs av regler som förefaller både komplexa och inkonsekventa. Men regelsystemet hanteras oftast av proffs på betald arbetstid och på de flesta områden går utvecklingen åt rätt håll även om det går långsamt och den senaste tidens utveckling i USA är oroande. Bilden är inte enhetlig. Man kan säga att det kan gå åt rätt håll på principiell nivå, men åt fel håll på detaljnivå. Men å andra sidan utmärks arbetet i WTO av ett omfattande och framgångsrikt arbete med att få till exempel tullprocesser att bli mer transparenta, rättssäkra och enhetliga samtidigt som arbetet med globala avtal står och stampar i decennier.

Sammanfattningsvis kan sägas vi förmodligen aldrig mer kommer att se handelsavtal präglade av tydliga principer och enkelhetens strama skönhet.

För verkligheten blir tyvärr inte enklare.

Datorer och internet har gjort det enklare att överföra, lagra och använda data. Samtidigt kan information färdas över hela jorden på något ögonblick. I praktiken kan min frisörs kundregister rent fysiskt ligga på en hårddisk i vilket land som helst. Det är kanske inget problem, men samma sak kan gälla journaluppgifter, information om ekonomiska transaktioner, ett företags strategiska information eller nästan vad som helst. Informationen från datorn i min bil som säger allt om hur jag kör och var jag brukar parkera kan finnas var som helst på jorden. Och dessutom i samband med miljoner andra människors uppgifter.

I dag är en stor del av de produkter vi köper och använder direkt beroende av att data överförs, lagras och processas.

En fråga som framför allt har med personlig integritet och skydd för privatlivet att göra är vilka regler som skall gälla för den data som överförs och lagras. Eftersom data kan lagras var som helst och överallt (på en gång) uppstår lagstiftningsmässiga svårigheter. Det är uppenbart orimligt att data om individer i EU endast får hanteras inom EU. Samtidigt är det uppenbart att om data kan överföras vart som helst utan restriktioner blir allt tal om skydd för data meningslöst.

Persondata kan för tillfället överföras fritt inom EU. Men transaktioner på den inre marknaden möjliggörs ofta tack vare lagring och bearbetning på servrar som ligger
utanför EU. Därmed kan hinder mot den fria rörligheten för data gentemot tredjeland i praktiken utgöra hinder mot den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital eller personer på den inre
marknaden. Denna relation mellan den inre och den yttre dimensionen bekräftas av EU-domstolen och stärks ytterligare av den nyligen antagna dataskyddsförordningen.

Här uppkommer alltså en konflikt mellan handel och personlig integritet inom EU. EU:s fyra friheter blir allt mer beroende av dataöverföring samtidigt som det finna alltmer uppgifter om oss som behöver skyddas, antingen för de är känsliga i sig eller för att de tillsammans med andra uppgifter ger en detaljerad bild av en persons livsföring och värderingar.

Kommerskollegium publicerade för ett par månader sedan en rapport som diskuterar om fri rörlighet för data skall få status som en ”femte frihet” vid sidan av den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och människor i EU.

Slutsatsen är att det inte vore lämpligt. Data har inte en tillräckligt självständig ställning och det finns en känslig motsättning mellan rörlighet och integritet där ståndpunkter och argument ännu inte har nått tillräckligt mognadsgrad.


Taggar:
Kategorier: Frihandel