Debatt om CETA/TTIP i SvD

SvD publicerade en debattartikel om CETA och TTIP av Daniel Suhonen m fl.  Zachari och Allvin.

Jag skrev ett svar som inte togs in, istället publicerade SvD ett svar av Christofer Fjellner. Att välja Fjellners svar var fullt rimligt. Han är EU-parlamentariker och svaret är dessutom mycket bra.

Nedan publicerar jag dock mitt eget svar eftersom det framhåller ytterligare ett par vinklar.

“Suhonen med fleras uppmaning att rösta nej till CETA-avtalet den 1 december saknar i allt väsentligt verklighetskontakt. Argumenten i artikeln är typiska för den ideologiska ekokammare som EU:s protektionister befinner sig i.

Påståendena är i bästa fall grovt överdrivna men normalt sett helt fel. Exempelvis har Suhonen tidigare påstått att TTIP-avtalet skulle innebära att demokratin avskaffas i Sverige.
Till att börja med kan man göra ett enkelt rimlighetstest. CETA är avtal mellan EU och Kanada. Avtalsparterna är alltså demokratiska stater (inga företag är inblandade i avtalet). Om CETA-avtalet är så förfärligt som Suhonen m fl påstår, hur kommer det sig att samtliga EU:s regeringar och EU-parlamentet, kommissionen och Kanadas regering är för CETA? De enda som varit emot är Valloniens delstatsparlament – ett organ som inte ens en promille av EU-medborgarna visste fanns för fyra månader sedan. Ja, och så finns förstås ett litet antal politiker på den yttersta vänster- och högerkanten som är emot CETA. Marine Le Pen förmodligen den i Sverige mest namnkunniga. Självklart tänker inte en majoritet av Europas och Kanadas politiker genom ett handelsavtal ge bort sin makt att stifta vilka lagar de vill. De flesta av dem har ju kämpat hela livet för att skaffa och behålla politisk makt. Den tänker de inte ge bort frivilligt, och även om man kan ha synpunkter på politiken i EU så är de inga dumskallar.

Några av punkterna i Suhonens artikel förtjänar separata kommentarer.

Påståendet att CETA egentligen inte är ett frihandelsavtal är helt fel. Frihandelsavtal mellan moderna ekonomier kommer förstås aldrig mer kunna begränsas till tullsatser och kvoter. De måste hantera exempelvis olika standarder och sätt att testa produkter. Men att ett avtal skapar enhetlighet när det exempelvis tekniska standarder betyder inte att säkerhetskrav och gränsvärden blir desamma. Det regulativa samarbetet syftar bara till att ny lagstiftning inte i onödan ställer till problem för handeln, inte att viktiga värden som miljöskydd eller folkhälsa skall kompromissas bort.

Det stämmer att de fackliga rättigheterna inte har en framträdande plats. Men det beror på att CETA-avtalet inte påverkar de fackliga rättigheterna och framför allt på att de fackliga rättigheterna inte är ett problem i de berörda länderna. Kanada har lika starkt skydd för fackliga rättigheter som Sverige eller något annat EU-land. Här antyder alltså CETA-motståndarna att det finns ett problem som i själva verket inte existerar.

Att CETA-avtalet skulle hindra förbud mot vinst i välfärden eller stoppa att privat verksamhet i offentlig sektor åter görs offentlig är en ren lögn. All privat verksamhet i offentlig sektor är upphandlad med tidsbegränsade avtal. Det gäller alla EU-länder eftersom det är en EU-regel. Vill en kommun välja egenregi när ett entreprenadavtal går ut är det bara att göra det. Ingen privat leverantör är någonsin garanterad att få sälja till offentlig sektor, vare sig det handlar om barnomsorg, plåtslageritjänster, IT-stöd eller stridsflygplan.

Slutligen skriver man om investeringsskyddet i CETA-avtalet. Det beskrivs som en sorts diversehandel för stämningar, men berör förstås bara villkoren i det aktuella avtalet. EU-ländernas rätt att lagstifta påverkas inte utom i det fall lagstiftningen skulle diskriminera kanadensiska företag. Grunden i CETA-avtalets investeringsdel är att kanadensiska företag i EU skall behandlas på samma sätt som företag med sitt säte i något EU-land. Om exempelvis Sverige förbjuder vinst i välfärden är det helt ok. Däremot inte om Sverige förbjuder vinst enbart för kanadensiska företag men inga andra.

Sammanfattningsvis har CETA-avtalet bara positiva effekter på handeln mellan Kanada och EU, och är det något alla ekonomer är överens om är det att handel ökar välståndet.”

 


Taggar: SvD, Fjellner, Suhonen
Kategorier: Frihandel, CETA