Det är dags för TTIP-kritikerna att läsa på

Handelskommissionär  Cecilia Malmström talade om TTIP  i London den 15 februari. Ett rätt hyggligt och konventionellt tal som finns att läsa här. Det tar bara några minuter att skumma igenom. Gör det!

Malmström påpekar återigen att TTIP inte innebär att Storbritannien måste privatisera sin offentliga sjukvård eller att tidigare privatiserad offentlig service inte skulle kunna återtas i offentlig regi. Inte heller att TTIP-avtalet  innebär lägre standarder när det gäller skydd för miljö och hälsa eller på något mystiskt sätt tar över lag så att i dag förbjudna produkter blir tillåtna.

Att dessa självklarheter måste sägas är på ett sätt lite genant för EU: vi berömmer oss om att vara demokratiska och rationella, men debatten om en av våra viktigaste frågor präglas av ren mytbildning. Det är en sak att extremistorganisationer ägnar sig åt desinformation. Det är en helt annan sak att den del fackföreningar, folkrörelser, etablerade politiska partier och media utan att göra ens en grundläggande kontroll vidarebefordrar myterna.

Vad som slår mig är att så få av dem som deltar i debatten om TTIP verkar läsa grunddokumenten eller de officiella talen och kommunikéerna.

Och om de har gjort det verkar de inte förstå hur en politiskt styrd organisation fungerar. EU är utifrån en rätt obegriplig organisation. Det pågår en oöverskådlig mängd verksamhet och ett stort antal beslutsprocesser. I många fall är det uppenbart att allvarliga problem hanteras genom kompromisser som inte har förutsättning att lösa något, eller att svåra beslut skjuts på framtiden med obegripliga motiveringar — en aldrig sinande ström av välmenande och till intet förpliktande abstraktioner.  Ibland verkar det finnas minst två händer varav ingen vet vad de andra gör.

Beslutsprocesser är hemliga (till de plötsligt blir offentliga genom att ett komplext förslag fullt av facktermer och förkortningar dimper ner) och allt måste utredas. Känslan av att beslut fattas både för fort och för långsamt infinner sig. Saker diskuteras i det oändliga eller inte alls.

Men detta är ingenting unikt eller konstigt. Svenska staten har samma karaktäristika,vilket även gäller ett vanligt landsting eller en medelstor kommun. Det är helt obegripligt. Till saken hör att vi tenderar att uppmärksamma sådant som går snett. Av alla tusentals beslut och verksamheter som är rimliga och får avsett resultat uppmärksammas de få som blir fel. Den flitige resenären minns den gång flygbolaget tappade bort bagaget, inte alla de gånger bagaget kom fram som planerat. I en mening är det bra. Det omvända vore förfärligt. Men samtidigt skapas en bild av organisationer som struntar i uppdragsgivarna och lever på sina egna planeter.

Men den mänskliga hjärnan kan inte hantera en enormt komplex verklighet. Det är därför det moderna samhällets svåraste organisatoriska uppgift är att sätta upp ett fåtal mål som är tillräckligt enkla och begripliga, bryta ner dessa mål i strategier, projekt, arbetsuppgifter fördelade på ett stort antal arbetsgrupper och personer och få allt detta att samverka så att målet uppnås.

Ibland blir det fel, men oftast blir det rätt. Under århundradena har människan blivit ganska bra på ändamålsenligt, organiserat samarbete. Stora organisationer uppnår för det mesta med ganska stor exakthet det ledningen har bett om.

Detta gäller även EU.

När vi talar om TTIP är det särskilt enkelt. Det handlar inte om verksamhet utan om att ta fram ett avtal — ett nytt regelverk.

I princip går det till på följande sätt. EU:s politiker har beslutat att det skall förhandlas fram ett handelsavtal med USA. Därefter har de tagit fram en instruktion, mandatet, till personerna som förhandlar om vad avtalet skall innehålla. Vad man vill och vad man absolut inte vill. Ett motsvarande finns på den amerikanska sidan.

Nu pågår förhandlingar. Eftersom man inte kan förhandla genom att lägga alla sina kort på bordet inför TV-kamerorna är de ”hemliga”. Detta är normalfallet i alla sammanhang. Till exempel är svenska regeringsförhandlingar hemliga. Vi medborgare har inte en aning om exakt vad som sades mellan (s) och (Mp) när de bildade regering. Inte ens riksdagen eller regeringspartiernas riksdagsgrupper är fullt informerade. På departementen har ministrar och tjänstemän sina hemligheter för de andra ministrarna och tjänstemännen, och tjänstemännen har hemligheter för ministrarna. All mänsklig verksamhet består av en ständig förhandling där intressen vägs mot varandra och där aktörerna inte är helt transparenta med sina motiv, allianser och strategier.

Därför har vi också i formella sammanhang kontrollfunktioner. I politiska organisationer är det dokumentation, uppföljning, revision, ansvarsutkrävande och maktdelning. Ingen kan göra vad de vill eftersom de kontrolleras av de andra. Ingen kan strunta i sina överordnades instruktioner eftersom detta följs upp och kontrolleras.

Det är därför vi kan sova gott i Sverige trots att regering och statsförvaltning har ”hemliga förhandlingar” och dolda agendor. Riksdagen kontrollerar regeringen genom sin makt att fälla eller ändra beslut och genom revisionen. De politiska partierna kontrollerar sina riksdagsledamöter. Medborgarna belönar eller straffar de politiska partierna.

Samma sak gäller i EU. Makten är delad, de olika organen kontrollerar varandra. Mekanismen är inte perfekt, men sammantaget bidrar den till att ingenting spårar ur och att ledningen intentioner i huvudsak uppfylls.

När det gäller TTIP är kontrollmekanismen synnerligen enkel. Avtalet måste godkännas av (minst) EU-parlamentet. Det kommer att svara svårt nog att få igenom avtalet även i normalfallet. Och om det skulle strida mot den instruktion förhandlarna fått är det garanterat stendött. Ingen kommer att kunna försvara ett avtal som strider mot mandatet.

Därför är det rimligt att som utgångspunkt för debatten om TTIP läsa mandatet för att veta vilka instruktioner förhandlarna har fått. Kanske kan man hitta tvetydigheter eller oklara skrivningar på viktiga områden som motiverar en varningsflagg. Något annat vore förvånande. Det är trots allt politik det handlar om.

Man skall inte vara naiv.

Men att inte vara naiv är inte samma sak som att vara paranoid eller tro att vad som helst är möjligt eller rimligt sannolikt. Riksdagen kan avskaffa barnbidraget i nästa budget. Men vi vet att det inte kommer att ske.

Att förhandlarna skulle komma tillbaka med ett avtal där EU måste släppa in produkter som strider mot vår lagstiftning, låter utländska investerare slippa regler när det gäller miljö, hälsa och arbetsrätt i sina fabriker, tvinga stater att privatisera sina sjukvårdssystem eller ger företag möjlighet att stämma EU-stater för att de tycker deras vinster påverkas negativt av lagstiftning är helt osannolikt. Och att parlamentet därefter skulle godkänna avtalet är förmodligen ungefär lika troligt som att det svenska barnbidraget skulle tas bort i vårens tilläggsbudget .

Ändå utgår större delen av kritiken mot TTIP från att en eller flera av ovanstående saker skulle kunna ske eller att ”hemliga förhandlingar” är något anmärkningsvärt.

Det är dags för de seriösa aktörerna i debatten om TTIP att läsa på.