Dokument utifrån grovt felaktigt och utan koppling till TTIP

Söndagens Dokument Utifrån om TTIP saknar helt relevans för debatten. Det sköt in sig på ISDS-mekanismen och internationell skiljedom, men någon sådan kommer antagligen inte att finnas i TTIP-avtalet. 

Det var även för övrigt ett mycket märkligt att det påannonserats som ett program om TTIP. Till 95 procent handlade det om andra saker. Det föreföll snarast ha varit ett program om ISDS som aktualiserats genom att nödtorftigt kompletterats om TTIP med några bilder och ett par meningar speakertext.

Och sakligt sett har ingenting av det som sades om ISDS något med TTIP att göra eftersom en traditionell ISDS-klausul som hänvisar till internationell skiljedom förmodligen inte kommer att ingå i TTIP. Den kommer att ersättas med en offentlig domstol under kontroll av EU och USA.

Och även om TTIP hade haft en vanlig ISDS-klausul skulle programmets kritik mot ISDS inte har någon relevans för TTIP-debatten.

Så här fungerar det. ISDS (Investor state dispute settlement) är inte något som i sig ger möjlighet till stämningar. Det är benämningen på klausulen i ett investeringsavtal som stadgar var en tvist skall tas upp. Ungefär som paragrafen i ett vanligt avtal som säger att konflikter skall hanteras i svensk offentlig domstol. Det betyder alltså att ett företag kan stämma en stat enbart med stöd av det som står i avtalet. ISDS är alltså inte en diversehandel för stämningar.

I TTIP-avtalet kommer det vara tydligt avtalet inte är avsett att hindra stater från att göra regleringar som handlar om miljö-, folkhälsa eller produktsäkerhet. Om ett företag skulle försöka stämma ett EU-land för att det till exempel förbjöd cigaretter genom att hänvisa till TTIP-avtalet skulle stämningen omedelbart avvisas; det kommer vara uppenbart i avtalet att det inte är avsett att skydda produkter som kan skada folkhälsan.

Det är alltså inte jämförbart med NAFTA-avtalet som är snart 25 år gammalt eller de holländska investeringsavtal som nämndes i programmet — vars konsekvenser dessutom var starkt överdrivna.

Det är viktigt att komma ihåg att de stämningar som nämndes, bland annat mot Kanada, inte beror på att staterna i demokratisk ordning fattat beslut att skydda miljön. De beror på att det redan fanns tillstånd och underskrivna avtal. Företagen hade följt Kanadensisk lagstiftning, uppfyllt alla villkor, sökt och fått alla tillstånd. Att ett företag då kan få skadestånd när staten plötsligt ändrar sig är inte konstigt. Projektering och tillstånd för gruvdrift eller olje/gas-utvinning kostar enorma summor.

Att stater är bundna av sina egna avtal är en hörnsten i demokrati och rättsstat sedan 1700-talet. Och att den Sydafrikanska regimen inte bara kan stjäla företag från ägarna och ge till godtyckligt utvalda personer på grund av hudfärg är kanske inte så underligt? Mugabe har gjort så med känt resultat.

Vidare talades det hela tiden om stämningar, men bara ett fall där företaget hade vunnit fallet. Sanningen är att de allra flesta fall vinns av staterna och skadestånden sällan blir så höga som företagen har krävt.

Programmet gav också intrycket att antalet stämningar har ökat. Men så är det inte. Jämför man med de dramatiskt ökade volymerna av internationella investeringar de senaste 30 åren är andelen stämningar konstant. De allra flesta länder blir aldrig någonsin stämda. Betänk att det funnits ISDS-klausuler i över 50 år. Under den tiden har de flesta länder gjort massiva regleringar när det gäller miljö, folkhälsa och produktsäkerhet samt mer än fördubblat skatterna. Men detta har inte resulterat i några stämningar.

Sammanfattningsvis var programmet starkt vinklat och i stora delar direkt felaktigt.

Framför allt har det ingenting med TTIP-avtalet och dess investerarskydd att göra.

 


Taggar: Uppdrag
Kategorier: Frihandel