EU och Indien i konflikt om investeringsskydd

Nu drabbas EU åter av kommissionen och de ledande EU-politikernas önskan att anpassa sig till en högljudd opinion. De har låtit sig stressas att agera utan att tänka.

I internationella investeringsavtal mellan stater finns alltid ISDS-klausuler (ISDS står för Investor-State Dispute Settlements) som säger i vilken rättsinstans en tvist om avtalet skall tas upp.  Som regel hänvisar de till internationell skiljedom, ett system som bygger på en FN-konvention och har funnits i sin nuvarande form i 50 år. Vitsen är att skiljedomen är opartisk och går snabbt, samt att skiljemännen kan väljas för sin expertis inom olika juridiska områden. Mer om ISDS på isdsbloggen vid Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut — ett av de största och äldsta i världen.

Tvisterna handlar oftast om att företagen råkar ut för att stat och myndigheter utsätter dem för diskriminering, expropriation, drar in redan givna tillstånd eller struntar i ingångna avtal. Det finns en missuppfattning om att företag kan stämma stater för att de stiftar lagar som misshagar företagen, men det stämmer inte. Skiljedomen berör som regel bara innehållet i avtalet och inte all övrig lagstiftning även om det finns en del gamla avtal där detta är oklart. En annan missuppfattning är att det saknas symmetri, det vill säga företagen kan stämma staten, men staten kan inte stämma företagen. Men så är det inte heller. Om en stat vill stämma ett företag går den förstås till sin nationella domstol.

Systemet med internationell skiljedom är särskilt bra när man har att göra med länder med bristande demokrati, korruption och/eller eller illa fungerande rättssystem. Skiljedomarna kan inte överklagas annat än på formella grunder då de kan underkännas av nationella domstolar. Systemet är snabbt och enkelt och medger begränsat utrymme för att med hjälp av överklaganden och horder av advokater få sin vilja igenom.

Tyvärr stressades under 2015 kommissionen och många politiker i EU att i CETA-avtalet ersätta den vanliga skiljedomen med ett nytt system som kontrolleras av EU. Man skulle kunna säga att de inrättat en ny domstol för just CETA-avtalet och hoppas att kommande avtal (t ex TTIP) skall få en ISDS-klausul som hänvisar till den. “Hoppas” eftersom det inte alls är säkert att andra länder vill ersätta den traditionella skiljedomen som är beprövad och välfungerande med ett nytt system som EU-kommissionen har svängt ihop under tidspress för att ha något att kasta i gapet på diverse protektionistiska aktivister.

Indien har ingått en rad investeringsavtal med andra länder, bland annat ett antal EU-länder. Detta är alltså renodlade investeringsavtal varför enskilda stater i EU kan ingå dem. Kombinationen av handels- och investeringsavtal som idag är det vanligaste måste alltid förhandlas av EU eftersom handelspolitiken sköts av unionen. Alla dessa avtal har en traditionell ISDS-klausul, det vill säga som hänvisar till internationell skiljedom.

I normalfallet behöver ISDS-klausulen ytterst sällan användas. Moderna demokratier med fungerande rättssystem och kontroll över sin byråkrati behandlar företag på ett rimligt sätt.

Men i Indien är det av vissa skäl inte riktigt på det viset. Dels kan företag behandlas godtyckligt av politiker och byråkrater, och framför allt är det indiska rättssystemet, om inte opålitligt så i vilket fall enormt långsamt. Indien är inte en liberal demokrati i den mening att offentliga tjänstemän ser sig som allmänhetens tjänare. Kvarnarna mal långsamt men medborgarna skall vara tacksamma att de i vilket fall mal.

Med andra ord används ISDS-klausulen ofta av företag och indiska staten börjar bli ganska trött på att bli stämd. Bara de senaste åren handlar det om ett tiotal stämningar och en del fällningar. I till exempel EU är stämningar extremt ovanliga och staterna vinner nästan alltid.

Så Indiska staten har beslutat att att säga upp ett femtiotal investeringsavtal, däribland 23 med EU-stater.

Visserligen förhandlas ett nytt handels- och investeringsavtal mellan EU och Indien, men det går trögt. Det kommer förmodligen inte att bli klart på flera år.

Konsekvensen är att följande problem har uppstått.

När de 50 avtalen sägs upp tar det femton år innan de ISDS-klausulen slutar gälla. Det betyder att företag som gjort investeringar i Indien har skydd i 15 år.

Men nya investeringar kommer inte att ha något skydd under de år som det tar innan avtalet EU-Indien börjar gälla (om någonsin).

Konsekvensen är att företag dels inte kommer att göra investeringar, och dels att de saknar skydd för följdinvesteringar de av olika skäl är tvungna att göra. Det är ju rätt sällan en investering kommer i ett enda sjok vid en tidpunkt.

Så nu sitter EU-kommissionen med skägget i brevlådan.

Å enda sidan har den uppmanat EU-länderna att börja säga upp investeringsavtal med den vanliga IDSD-klausulen för att försöka ersätta dessa med avtal där ISDS-klausulen hänvisar till den nya “domstolen” som inrättades i samband med CETA-förhandlingarna. Å andra sidan försöker kommissionen nu förmå indierna att inte säga upp sina avtal som hänvisar till det system som kommissionen har underkänt.

Kommissionen och Indiens regering har alltså skapat en situation där det är oklart om en utländsk investerare har något som helst legalt skydd för sina investeringar.

Kommissionens lappkast kommer säkert ge ytterligare oväntade effekter. Men det finns fortfarande en chans att kommissionen säger att det nya systemet får användas för just CETA-avtalet, men att man för övrigt använder det vanliga skiljedomssystemet som man vet fungerar.

Att Indierna är missnöjda beror inte på något fel hos internationell skiljedom, utan på att Indien inte riktigt uppfyller kraven på att vara en rättsstat.

 

 

 

 

 

 

 

 


Taggar: Indien, CETA
Kategorier: ISDS