Filmen Kvinnan i guld pedagogisk om internationell skiljedom

Filmen Kvinnan i guld (recension i DN av filmen här och mer bakgrund här) handlar om den amerikanska judinnan Maria Altmann som stämmer Österrikiska staten för att få tillbaka ett konstverk av Gustav Klimt som nazisterna stulit från hennes familj när Tyskland ockuperade Österrike 1938. Tavlan var ett porträtt av judinnan Adele Bloch-Bauer, men kallades av österrikiska staten för ”Kvinnan i guld” och ”Österrikes Mona Lisa” för att dölja den judiska kopplingen.

Altmann fick tillbaka tavlan 2006 och domen ledde till att österrikarna senare gav tillbaka över 50 000 verk som stals under nazitiden.

Filmen är sevärd även om den ganska kritiska DN-recensionen är motiverad. Och Helen Mirren är ju alltid Helen Mirren.

En intressant detalj är att Altmann kunde stämma Österrikiska staten och få rätt tack vare internationell skiljedom, det vill säga det som lite slarvigt kallas ”ISDS”. Grunden för det var ett internationellt avtal mellan USA och Österrike som hade just en skiljedomsklausul liknande dem som finna i internationella handels- och investeringsavtal och som nu kritiseras hårt av frihandelsmotståndare när det gäller TTIP-avtalet som ”privata domstolar”.

Filmen är pedagogisk då alla element som motiverar internationell skiljedom beskrivs.

Altmanns första försök att få tillbaka tavlan genom det österrikiska rättssystemet tar tvärstopp. Myndigheterna struntar i hennes dokumentation som visar att tavlan är hennes. Att stämma österrikiska staten i domstol i Österrike kräver att hon deponerar en förmögenhet. Rättssystemet struntar kort sagt i vad som är rätt och ställer sig till hundra procent på statens sida.

Men genom ett avtal mellan USA och Österrike öppnas en möjlighet för amerikanska medborgare att stämma österrikiska staten.

Österrike bestrider till att börja med i amerikansk domstol Altmanns rätt att stämma landet.

Ärendet — som fortfarande bara behandlar Altmanns rätt att stämma — går ända upp till USA:s högsta domstol där amerikanska staten argumenterar mot Altmann. USA:s regering struntar i Altmann — den vill inte ha diplomatiska fnurror.

Altmann får rätt men inser att hon visserligen kan stämma Österrike i deras nationella rättssystem, men att hon ändå förmodligen är chanslös. En utlänning har nästan ingen möjlighet att vinna mot österrikiska staten i österrikisk domstol.

I stället använder hon sig av en möjlighet att gå till internationell skiljedom som ges av ett avtal mellan USA och Österrike. Där får hon rätt och återfår sin tavla som nu hänger i New York.

Filmen illustrerar alltså alla de faktorer som gör internationell skiljedom (”ISDS”) nödvändig i internationella avtal. Nämligen för det första att nationella domstolar sällan klarar att hålla sig neutrala i fall där den egna statsmakten är utmanad och stora intressen står på spel. Jurister må vara tränade i objektivitet, men de är inte mer än människor och höga domare tenderar att ingå i samma sociala sammanhang som politiker och regeringstjänstemän.

För det andra att det inte är en god idé att att överlåta beslutet om att stämma eller inte till staten. Det leder oundvikligen till att juridiken blir politik och diplomatiska kriser. Det är inte länge sedan ett skadeståndsmål mot en fransk bank ledde till att franska politiker hotade amerikanska staten — som inte hade med saken att göra.

Och för det tredje reses en intressant fråga. Varför brydde sig österrikiska staten om skiljedomen? Kunde den inte bara ha struntat i alltsammans — skiljedomsinstituten är ju bara ”privata domstolar”.

Och svaret är ”nej”. Skiljedomsinstituten är inte bara ”privata domstolar”. De är en del av en internationell rättsordning reglerad av FN-konventioner. Österrike har — i likhet med ytterligare ungefär 160 länder — frivilligt valt att följa domsluten. Mot detta får de förstås fördelen att österrikiska företag och medborgare har samma möjligheter gent emot andra länders stater.

Men kan naturligtvis invända att Altmann-fallet inte är relevant när det gäller handels- och investeringsavtal där det huvudsakligen handlar om företag mot stater.

Men då missar man att den dynamik, att nationella domstolar tenderar att ställa sig på statens sida — medan skiljedomsinstituten är en institutionellt helt oberoende — är densamma oavsett vad eller vilka tvisten gäller.

 

 

 

 

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel