Finns det en väg bort från spagettin?

Alla frihandelsvänner är inte lika entusiastiska över TPP. Jean-Pierre Lehmann skriver i Forbes Asia om att TPP är en del i en process av fragmentisering av världshandel och framför allt världen.

Han påpekar att visserligen motsvarar TPP 40 procent av världen BNP, men att Japan och USA står för hälften av den andelen. De andra länderna är dvärgar i Jämförelse. Och bara fyra av ASEAN:s tio medlemsstater är med i TPP.

Lehmann menar att TPP är ett sätt att utmana och konkurrera med Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), ett initiativ från Kinesiska regeringen. Det var från början öppet för alla och många asiatiska länder deltar. Dock inte Japan vilket Lehmann menar beror på påtryckningar från USA. TPP är helt enkelt riktat mot Kina, vilket president Obama varit tydlig med:

“If we do not shape the rules so that our businesses and our workers can compete in those markets, then China will set up rules that advantage Chinese workers and Chinese businesses.”

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att inse att det inte bara handlar om villkoren för företag och anställda utan också om ett betydligt större perspektiv av geopolitisk dominans.

Till detta kommer att WTO:s Doha-runda i allt väsentligt lever med hjälp av konstgjord andning. Det finns hopp om att den skall piggna till, men med tanke på att USA och EU nu intensifierar TTIP-förhandlingarna lär inte allt för mycket energi läggas på WTO.

I grunden är detta ett problem. Det är olyckligt att världen blir en ”spagettikastrull” av olika handelsavtal. Framför allt av två skäl. Dels komplicerar varje nytt avtal tillkomsten av ytterligare avtal. Om land A och B har ett frihandelsavtal och land A även vill ha ett avtal med land C, kommer i praktiken även B och C få en sorts frihandel via A (även om inte B och C har ett eget avtal). För att undvika detta behövs kontroller, och blandar vi in ytterligare länder blir systemet till sist helt oöverskådligt och oförutsägbart.

En värld och ett handelsavtal är därför önskvärt även om detta enda avtal blir ofullkomligt.

Men just nu förefaller det inte vara vägen framåt. Utgångsläget är nog att TTIP kommer på plats i en eller annan form. Dessutom tecknar EU handelsavtal med olika länder helt oberoende av detta.

Kanske slutar det hela om några decennier med att de flesta av världens länder känner ett allt starkare behov av att kasta ut spagettin till förmån för ett mer enhetligt och överskådligt system.