För 18 månader sedan var den fria världen på väg att ta ledningen — nu är allt oklart

Det känns lite som upp och ner vända världen när det är Kina som står för öppenhet och marknad medan USA står för isolationism och protektionism.

Nu är det förstås inte alls så enkelt.

I Davos varnade Kinas president Xi Jinping för att Kina inte kommer att acceptera en aggressiv handelspolitik från USA. Kina har redan höjt antidumpingtullarna på vissa djurfoder som importeras från USA. Samtidigt är olika handelshindrande åtgärder mellan de båda länderna inte ovanliga. USA har höga tullar på vissa typer av stål och har ifrågasatt Kinas aluminiumsubventioner inför WTO.

Så även om Xi Jinping framhåller att Kina inte vill ha ett handelskrig är det inte en alldeles konfliktfri zon Trump ger sig in i. Det är inte handelskrig, men det är inte heller någon helt och hållet harmonisk relation på handelsområdet.

Framför allt saknar Kina inte möjligheter att ställa till stora problem för USA. Amerikanska företag har fler och större fabriker och underleverantörer i Kina än tvärt om. Kinesiska staten kan ställa till med stora problem för USA:s företag.

Trump har byggt sin protektionistiska retorik på en alldeles för enkel verklighetsbild där USA bara accepterar att bli lurat av Kina som i övrigt saknar maktmedel. I själva verket har USA hela tiden svarat med motåtgärder när man antagit att Kina försöker skaffa sig orättvisa fördelar samtidigt som Kina kan slå tillbaka med kraft om USA går för långt.

Ingen kan vinna ett handelskrig. Vad Trump nog ännu inte har insett är hur mycket man kan förlora ett.

Det andra stora problemet med USA:s hållning är att Kina totalt sett kommer att kunna stärka sin ställning i både Asien och globalt. För 18 månader sedan såg det ut som om USA och den övriga demokratiska världen var på väg att ta ledningen på handelsområdet med TPP och TTIP. Tillsammans med CETA och NAFTA skulle i princip alla de viktiga demokratiska marknadsekonomierna bindas samman med ett antal frihandelsavtal. Inte perfekt frihandel förvisso, men en viktig ökning av öppenhet, samarbete och allt fastare förhållande.

Just nu är TPP dött, TTIP ligger på is, CETA under viss osäkerhet och NAFTA visserligen helt intakt, men även det under hot.

Kina var allvarligt bekymrat för 18 månader sedan. De skulle ha blivit kvar utanför och med begränsat inflytande över villkoren för den globala handeln. Nu är det uppenbart att Kina ser sin chans att ta ledningen.

Läget är med andra ord extremt bekymmersamt. Trump har lyckats skjuta sig (eller snarare USA) i foten redan innan han tillträtt.

Nu gäller det för EU:s ledare att få CETA genom parlamentet, återge EU makten över handelsfrågorna, få upp TTIP på banan igen och få klart frihandelsavtalet med Japan.

Då vickas maktförhållandena till EU:s fördel. EU är en ekonomisk stormakt och vid sidan av USA den starkaste demokratiska och kreativa samhällsbildningen. Att lämna fältet fritt för Kina och Ryssland vore olyckligt. Ryssland är förvisso en ekonomisk dvärg, men definitivt en militär stormakt och hänsynslös global spelare.

I dag handlar internationella relationer förvisso inte bara om makt utan i hög utsträckning om samarbete — men relativa positioner är inte oviktigt och framför allt är det viktigt att ha allierade man kan lita på. Där är handel oslagbart som medel för att skapa tillit.

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel