Gästbloggare Hans Stråberg: Frihandel det bästa biståndet

Kritiska röster hörs mot det frihandelsavtal, TTIP, som EU och USA nu förhandlar om. Detta är inte förvånande. Vissa grupper i samhället har alltid och kommer alltid att ha starka invändningar mot handel och investeringar över gränserna som man hävdar gynnar endast ett fåtal och missgynnar den stora majoriteten medborgare. Att röster höjs och blir alarmistiska när det handlar om att stärka banden, både ekonomiskt och politiskt, med USA är inte heller det särskilt anmärkningsvärt. Motståndarna till frihandel gör sitt bästa för att utmåla vår stora granne på andra sidan Atlanten som en kraft som tvingar andra att sänka standards för allt från arbetsrätt till matkvalitet och miljö.

Man kan förvänta sig att kritiken mot frihandelsavtalet snart kommer handla om att en överenskommelse mellan världens två största ekonomier kommer innebära slutet på det multilaterala handelssystemet inom ramen för WTO och att andra, mindre och fattigare länder kommer hållas utanför världshandeln. Även en sådan kritik är lätt bemöta. För det första har förhandlingarna om TTIP, och även TPP mellan USA och elva asiatiska och söderhavsstater, snarare inneburit en skjuts i WTO-förhandlingarna vilket Bali-uppgörelsen i december vittnar om. Hotet om att ekonomier som givit upp tröga WTO-förhandlingar försöker göra upp sinsemellan triggar trilskande WTO-medlemmar att komma tillbaks till förhandlingsbordet och visa flexibilitet.

För det andra, TTIPs tredje förhandlingspelare (vid sidan av marknadstillträde genom tulleliminering och tekniska handelshinder genom att söka lösningar på regleringar som hindrar handel) är globala frågor som man inte lyckats lösa i WTO men där man vill lägga grund till framtida multilaterala avtal. Det finns alltså både en avsikt och vilja med TTIP att utgå från WTO-regelverket men sträva efter att det liberaliseras ytterligare. Med andra ord är målsättningen med TTIP att det som görs upp bilateralt mellan EU och USA skall vara såpass skräddarsytt att det går att översätta multilateralt.

Till detta bör läggas det faktum att TTIP är en byggkloss i världsekonomin som skall bidra till att få fart på alla kontinenter. Men Afrika då undrar den kritiske. Skall den ”förlorade kontinenten” förlora ännu mer nu när de stora elefanterna gör upp bakom dess rygg? Frågan kan te sig naturlig men är faktiskt helt missriktad i dagens globaliserade värld. Den ökade världshandeln har särskilt kommit de afrikanska och andra fattigare länder tillgodo. Främst tack vare att man själva liberaliserat handeln sinsemellan (syd-sydhandel) men också att OECD-länderna visat sig mer öppna för deras export. Det är inte västvärldens bistånd till olika fattiga hörn som höjt tillväxten och levnadsstandarden i dessa länder. Utan det är handel och investeringar över gränserna som bidragit mest till detta.

Enligt FN halverades den extrema fattigdomen med hälften redan 2010 och alltså tidigare än organisationens tidsplan Milleniemålen år 2015. Man konstaterar att detta enorma ekonomiska uppsving inte var ett resultat av bistånd i dess olika former utan det faktum att ekonomier liberaliserats och gränser öppnats upp för export och import. Även FN, som frihandelskritiker brukar lita på, har alltså konstaterat med trovärdig statistik att frihandel är det bästa biståndet för att länder skall lämna armod och fattigdom.

Hans Stråberg
EU Co-Chair
TransAtlantic Business Dialogue, TABD


Taggar: Afrika, Stråberg
Kategorier: Frihandel, TTIP, USA, WTO