Gästbloggare Peter Stein: Handel avgörande för Afrikas framtid

Afrika består av mer än 50 länder vilka är mycket olika när det gäller befolkningsstorlek, yta, ekonomisk utveckling, handelsströmmar etc. En materia svår att fånga upp med grova penseldrag. På temat Afrika och frihandel går det att generalisera. Trots olika ingångsvärden är det påfallande hur många nämnare som är gemensamma.

I dagarna (24 juli) har Internationella valutafonden, (IMF), publicerat en konjunkturrapport som prognostiserar att världsekonomins tillväxt blir 3,4 procent i år och 4,0 procent nästa år.
Världsekonomin och världshandeln lunkar på. USA tar inte fart och Eurozonens problem består. Nya tillväxtmarknader i Asien, Europa och Latinamerika har varit globala tillväxtmotorer, men flera konfronteras med obalanser och lägre tillväxt. Afrika tuffar däremot på.
Tittar vi på Afrika söder om Sahara (SSA)räknar IMF med att tillväxten bli 5,4 procent i år och 5,8 procent 2015. Alla länder utom Ekvatorialguinea prognostiseras positiv tillväxt och i fler än 20 antas tillväxten överstiga 7 %. Samtliga Afrikas regioner (inklusive Nordafrika) har högre tillväxt än globalt genomsnitt.

Högst regional tillväxt har Västafrika med en genomsnittlig tillväxt på 7,1 procent. Där finns Nigeria, Afrikas största ekonomi som trots inbördeskrig liknande förhållanden i delar av landet har hög tillväxt. Ghana, näst största ekonomin har också vuxit snabbt men är överhettad och behöver stramas åt. I Västafrika finns även snabbt växande post-konflikt länderna Elfenbenskusten, Liberia och Sierra Leone. Till det kommer Senegal, stabil demokrati, bubblare i det tysta som håller på att bli IT-nav.

Östafrika har marginellt lägre tillväxt. Där finns Etiopien och Rwanda som i flera år haft kinesiska tillväxtsiffror. Vidare regionens största ekonomi Kenya och allt snabbare växande Tanzania. Ur ett handelsperspektiv är Östafrika extra intressant eftersom Kenya, Rwanda, Tanzania, Uganda och Burundi är enda landgruppen i SSA som påbörjat skapandet av en fungerande gemensam marknad för arbetskraft, kapital, varor och tjänster.

Det är inte längre någon nyhet att Afrika har hög genomsnittlig tillväxt i real BNP. SSA har i närmare 15 års tid haft årlig tillväxt BNP på 5 procent eller mer och varit världens näst snabbast växande region efter Asiens tillväxtmarknader. Inga länder utvecklas ekonomiskt utan att öppna sig för frihandel och internationella investeringar.

Afrikas utveckling började vända i slutet av 1990-talet. För vändningen var handel och globaliseringens nya ingångsvärden avgörande. Katalysator (”growth triggers”) för Afrikas vändning var hög tillväxt i stora ekonomier som Brasilien, Kina, Indien, Ryssland, Turkiet m.fl. Dessa länders tillväxtmodeller krävde mycket råvaror som de saknade. Därmed fick Afrikanska länder avsevärt bättre betalt för råvaruexport. Samtida skuldavskrivningar gjorde att ökade exportintäkter kunde användas för tillväxtfrämjande satsningar istället för räntor och amorteringar. Genom att skapa makroekonomisk ordning, marknadsanpassa växelkurser och sjösätta strukturreformer som till del förbättrade villkoren för handel, utlandsinvesteringar och inhemskt förtagande (”growth enablers”) förmådde afrikanska länder ta vara på världshandelns nya förutsättningar. Med ICT har de kunnat ta högteknologiska språng.

Den andra viktiga förklaringen till att det vänt för Afrika är globaliserade kapitalrörelser. Med enstaka undantag saknar afrikanska länder inhemskt sparande, fungerande bankväsenden och utvecklade värdepappersmarknader. De behöver förlita sig på utländskt investeringskapital. Tack vare bättre fungerande ekonomier har Afrikanska länder flera år i rad tagit emot rekordstora utländska investeringar. Och trenden håller i sig.

Närmaste åren förväntas Afrika attrahera rekordstora utländska kapitalflöden. Inkommande direktinvesteringar beräknas överstiga 35 miljarder dollar. Senaste åren har fler än tio länder i SSA för första gången emitterat lån på internationella kapitalmarknader för mer än 10 miljarder dollar. Hit hör Angola, Elfenbenskusten, Gabon, Ghana, Rwanda, Senegal och Tanzania. För en tid sedan emitterade Kenya ett lån på 2 miljarder dollar. Det var det hittills enskilt största lånet för ett afrikanskt debutantland. Fitch, Moody’s och Standard & Poor’s värderar numera över 20 länder i SSA.

Tidigare svarade EU och USA för över 70 procent av Afrikas handel. Nu är dessas andel lägre än 50 procent. På 2000-talet har Afrikas handel med omvärlden kunnat öka med 200 procent och tack vare nya tillväxtmarknader i Asien, Europa och Latinamerika har afrikansk utrikeshandel fått sundare geografisk riskspridning. Tack vare inkommande kapitalflöden har afrikanska länder kunnat investera i tillväxthöjande vägar, skolor, hamnar, broar, ICT och annan infrastruktur.

Afrikas 10-15 goda år har en bakgrund av 30-40 dåliga. Det är ett tungt bagage. De senaste årens snabba tillväxt till trots svarar SSA, som har 12 procent av världens befolkning för knappa 2 procent av global export av varor och tjänster. Och råvaruberoendet består. Över 65 procent av exporten består av råvaror. En stor utmaning här är att Afrikas internhandel bara svarar för ca 12 procent av total utrikeshandel. Det är en lägre andel än någon annan kontinent. På 1980-talet svarade Afrika för 2 procent av global tillverkningsindustri. Nu är andelen nere i 1,4 procent. Afrikansk strukturomvandling innebär oftast övergång från lågproduktivt jordbruk till lågproduktiv tjänstesektor.

Det är svårt för många ofta små avskärmade afrikanska ekonomier att bli fungerande länkar i internationella företags globala värdekedjor. Utan ökad internhandel och bättre gränsöverskridande transportleder blir det svårt för afrikanska länder att skapa större marknader som möjliggör specialisering, stordriftsfördelar och ökat konkurrenstryck.
Liten internhandel (det finns i och för sig en omfattande informell gränsöverskridande handel vars storlek är obekant) återspeglar att många länder i Afrika har likartade mönster, dvs. råvaruexport till andra delar av världen och import av färdigvaror som tillverkas någon annan stans. Liten internhandel beror inte primärt på höga tullar eller icke-tariffära handelshinder.

Bristfällig infrastruktur, höga drivmedelskatter och kostnadskrävande gränsbyråkrati är faktorer som hindrar framväxren av gränsöverskridande affärer. Ca 70 procent av Afrikas befolkning uppge sakna tillgång till elektricitet. Trots de senaste årens investeringsvåg är vägar, hamnar, broar, järnvägar och flygförbindelser dåligt utvecklade. Som exempel kan nämnas att för ett år år sedan visa en FN-rapport att kostnaden för att skeppa en bil från Abidjan (Elfenbenskusten) till Addis Abeba (Etiopien) 5000 US dollar. Kostnaden för att skeppa samma bil från Abidjan till Japan var 1500 US dollar. Enbart gränshandel mellan länder som Zambia och Zimbabwe kan kräva tillstånd av 15 olika myndigheter.

Det är intressant att iaktta att i Östafrika, där internhandeln är över 25 procent, har öppnare gränser banat väg för nya jobb och utrikeshandel i arbetskraftsintensiv privat företagsamhet med mönster som är i linje med ländernas komparativa fördelar. Regional integration har skapat nya exportmarknader för exempelvis bank- och försäkringstjänster i Kenya, arbetskraftsintensiv möbeltillverkning i Tanzania och förädlade jordbruksprodukter i Rwanda och Kenya.

De senaste 15 åren har givit Afrika bättre utgångsläge än kontinenten tidigare haft. Framtida utveckling blir främst beroende av hur väl vart och ett av länderna förmår att tackla sina många utmaningar. Reformer som öppnar för ökad intern och extern handel får avgörande betydelse.

Peter Stein, Vd för stein brothers ab , expert på afrikas ekonomier


Taggar: Afrika
Kategorier: Frihandel