Handelsavtal, demokrati och rättsstat hänger ihop

Just nu är handel och öppenhet hotat på båda sidorna av atlanten. Att kunna starta handelskrig är demokratins kärna både till höger och vänster. Men kärna i civilicerade staters umgänge är samarbete och avtal som ger långsiktiga vinster genom att inskränka den kortsiktiga rätten att bete sig destruktivt.  

Vad innebär det att länder börjar lämna sina handelsavtal? Diskussionen är tyvärr aktuell på grund av presidentvalet i USA där framför allt Trump och Sanders extrema åsikter i handelsfrågor har tvinga med övriga politiker mot en allt mer protektionistisk hållning. Trump talar till och med om att säga upp NAFTA, frihandelsavtalet mellan Mexiko, USA och Kanada, ett avtal som funnits i över 20 år och lämna Världshandelsorganisationen WTO, det vill säga samarbetet kring internationella handelsavtal.

Till att börja med händer i praktiken ingenting. Avtalen är en sak, handelspolitiken en annan. Handelspolitiken består av tullar, kvoter, inhemska regler som gynnar utländska produkter, subventioner av exporten och eventuellt en dold subvention av exporten genom manipulation av det egna landets valuta. Kineserna anklagas för att göra det senare, men det är oklart om det verkligen förekommer. Klart är dock att Kina har en ovanligt stor statlig inblandning i sitt näringsliv vilket gör att man i många sammanhang kan ifrågasätta om andra länders företag verkligen möter en rättvis konkurrensen på världsmarknaden.

Vad handelsavtalen gör är att reglera vilka handelspolitiska åtgärder som länderna får använda. Frihandel innebär i princip att inga handelshinder accepteras. Ett frihandelsavtal mellan land A och B innebär att det som får säljas lagligt i land A och B också får importeras och exporteras mellan länderna. Ett riktigt frihandelsavtal skulle i princip kunna bestå av ett A4-ark med den innebörden.

I moderna, genomreglerade välfärdsstater skulle det förstås öppna för att de båda länderna började reglera (bestämma vad som får ”säljas lagligt”) sina egna marknader för att gynna sin egen industri. En lösning på det problemet vore att ta bort alla produktregler för säkerhet, miljö och hälsa. Men eftersom nästan ingen vill göra något så drastiskt blir idag handelsavtal extremt omfattande. Det gäller att  möjligaste mån komma överens om att reglera på samma sätt, erkänna varandras regleringar och testprocedurer, samt försöka skapa förutsättningar för att nya nationella regleringar inte i onödan orsakar handelshinder. Nu är detta ingenting konstigt eller särskilt svårt. Det finns beprövade sätt att skapa handelsavtal och i praktiken en industri med experter som gör jobbet. På frågan ”men vem orkar läsa 3 000 sidor avtalstext så att det inte smyger sig in fel eller att någon lobbyist smusslar in skrivningar som nästan ingen vill ha?” är svaret enkelt: ”typ 100 experter på sina ämnesområden som läser 30 sidor per person i lugn och ro på betald arbetstid”.

Handelsavtalen innebär alltså att länderna kommer överens om vilken handelspolitik de skall föra mot varandra. Varje enskilt land har alltså sin egen handelspolitik, fastställd av landets regering och parlament. Men den är i enlighet med det gemensamma avtalet.

Om avtalet tas bort händer alltså inledningsvis ingenting. Handelspolitiken ligger fast till den ändras av parlamenten. Problemet är att efterhand kommer särintressen eller politiker som är principiella motståndare till handel att föreslå och genomdriva olika handelshinder och så är länderna inbegripna i ett handelskrig som gör alla fattigare.

Att lämna NAFTA och WTO samt stoppa TPP och TTIP innebär helt enkelt att USA tar tillbaka rätten att skada både sig självt och andra. I en mening är det ett uttryck för den nationella demokratin och självbestämmandet, på samma sätt som det är ett uttryck för personlig frihet och autonomi att dricka sig full varje dag.

Det skall man ha klart för sig när protektionisterna i EU talar om att TTIP och CETA undergräver demokratin. Avtalen innebär att EU och USA i demokratisk ordning inskränker sitt politiska handlingsutrymme. Men det är i huvudsak rätten att skada sig själv och andra som inskränks genom handelsavtalen. Men kan säga att detta är en av de viktigaste syftena med samarbetet mellan civilicerade stater; att gemensamt komma överens om att bete sig långsiktigt rationellt genom att inskränka möjligheterna att handla kortsiktigt.

EU, FN, WTO, Nordiska rådet, Europarådet med flera internationella samarbetsorganisationer bygger alla på att de ingående länderna har inskränkt en del av sitt handlingsutrymme genom avtal. EU innebär också en viss inskränkning i medlemsländernas suveränitet; EU kan fatta beslut som Sverige och andra medlemsländer får packa och rätta sig efter, mot att länderna har politisk representation i de organ som fattar besluten.

Tyvärr leder detta då och då till beslut som medborgarna i olika länder ogillar, uppfattar som obegripliga eller — som i fallet med britterna — ser som direkt fientliga. Även internationella avtal kan ge effekter som ogillas av delar av medborgarna.

Internationellt samarbete är helt enkelt inte alldeles problemfritt. Men erfarenheten talar sitt på området extremt tydliga språk. Det enda som är värre en internationellt samarbete är frånvaron av internationellt samarbete.

Utvecklingen just nu i både USA och EU skiljer sig åt i detaljer, men tendens är likartad. Man drar sig undan från internationella samarbeten, sluter sig inåt. I hög utsträckning är det effekten av att man inte saknar kon förrän båset är tomt. Efter fyra decennier av globalisering både ekonomiskt och politiskt tar medborgarna öppenheten för given.

Det är ett klassiskt misstag. Tyvärr kommer de som idag undergräver globalisering och öppenhet knappast ångra sig om de får den politik de önskar. Istället kommer de skylla lägre tillväxt, högre priser, högre arbetslöshet och svårigheter att resa, importera och exportera på något annat. Kapitalismen, invandrarna, Illuminati, Bilderberggruppen eller Monsanto – beroende på läggning och politisk hemvist.

Men det behöver inte gå så illa. Det är fullt möjligt att politikerna i EU och USA säger sig att utvecklingen måste brytas, att det av både symboliska och praktiska skäl och gäller att ta de stora handelsavtalen i hamn och visa att det går att gå mot strömmen av tanklös populism. Låt oss hoppas på det.