Inga ståltullar mot Kina, tack!

 (texten är ändrad den 20 november kl 16:45)

Kina anklagas för att subventionera sin export av stål till EU. Om EU skall svara med skyddstullar eller inte är en kärnfråga i frihandelsdiskussionen. Avgörandet är inte enkelt, men det mest förnuftiga är att inte införa skyddstullar. Oavsett om anklagelsen mot Kina är sann eller inte tjänar EU som helhet på billigt stål.

Ett återkommande problem när det gäller internationella handel är att alla länder inte är marknadsekonomier, och att även länder med marknadsekonomi på olika sätt manipulerar priserna på sina exportprodukter för att öka sin export.

Det kan ske antingen genom rena subventioner till exporterande industri, genom andra typer av särbehandling som billigare investeringskapital, energi, mark, vatten, lokalhyror eller genom manipulation av valutakurser. I USA är påstådd kinesisk valutakursmanipulation ett återkommande tema i debatten. Kinesiska staten köper helt enkel dollar och driver på så sätt upp växelkursen på dollar mot den kinesiska renminbin. Den amerikan som vill köpa kinesiska varor får det lite billigare, och den kines som vill köpa amerikanska varor får det lite dyrare. Svårigheten att är att visa att detta verkligen sker. Kinas centralbank är inte en särskilt transparent institution och valutakurser varierar av en rad olika skäl som inte har med penningpolitiska åtgärder att göra.

Inom EU är det strängt förbjudet att subventionera export. När det gäller de stora subvensionssektorerna, jordbruk och fiske, är bidragssystemet centraliserat; på så sätt undviker man ett europeiskt handelskrig via subventioner när det gäller mat.

Men nu finns det misstankar att Kina subventionerar sin stålexport. Problemet kommer kanske förvärras eftersom Kina enligt DI  från och med utgången av 2016 kommer att klassas som ”marknadsekonomi” av EU, vilket kommer att förändra sättet att beräkna eventuella dumpningstullar.

DI förenklar dock lite. Antidumpingtullar inte bara någonting som kan införas mot icke marknadsekonomier. USA och EU inför då och då antidumpingtullar mot varandra.

I fallet Kina handlar det egentligen inte alls om att Kina blir en ”marknadsekonomi”, utan om en metod för att beräkna antidumpingtullar som blir ogiltigt: ”Analogue country methor”.  Metoden används när man vill införa antidumpingtullar mot ett land som inte helt och hållet kan räknas som en marknadsekonomi, till exempel Kina eller Vietnam. Då använder man ett annat lands ”normalpris” på den berörda varan för att sedan jämföra med det kinesiska priset. När man har hittat skillnaden mellan det analoga landets priser och Kinas, använder man skillnaden för att hitta dumpingmarginalen, som i sin tur görs om till en motsvarande antidumpingtull.

Det är denna metod som måste avskaffa. Men trots att man avskaffar metoden betyder inte det att man inte kan införa antidumpingtullar mot Kina. Det kan man fortfarande men man får helt enkelt jämföra på ett annat sätt.

Andra analytiker visar att Kina inte alls dumpar stålpriserna, utan att bara är mer effektiva och har ett bättre kostnadsläge. Kinesiska stålverksarbetare har lägre lön än sina tyska kollegor. Dessutom har världen totalt sett en överkapacitet när det gäller stålproduktion. Några stålverk måste stänga. Konstigare än så är det inte.

Situationen berör kärnan i diskussionen om frihandel. I princip så är det inget problem att kineserna subventionerar sina stålexport. Det gynnar ju bara konsumenterna i importländerna på exportlandets bekostnad — i det här fallet Kina. Alla produkter från EU som innehåller stål kommer att bli billigare på världsmarknaden. Nackdelen är förstås att stålproduktion i EU slås ut och i teorin kommer man då att vara i händerna på de kinesiska producenterna som kan höja stålpriserna.

Men den risken är marginell. All stålproduktion i EU kommer knappast att försvinna. Det tar lång tid innan överkapaciteten är borta och trots allt finns det andra länder än Kina att köpa stål av.

Ett ytterligare argument för att inte införa anti-dumpningstullar är att man faktiskt inte vet om Kina verkligen subventionerar sin stålindustri, Kina kan hämnas med tullar på EU-produkter och sist men inte minst: tullar ger ett exempel och argument för andra industrier som kan göra mer eller mindre troligt att de är utsatta för prisdumpning från Kina.

 

 

 


Taggar: Kina, EU, Stål
Kategorier: Frihandel