Kan protektionism ge oss fabriksjobb tillbaka?

För många år sedan gjorde jag ett företagsreportage från en verkstadsteknisk industri i Västerbotten.

Jag minns faktiskt inte vad företag tillverkade, men jag minns att ägaren berättade att de slutat köpa de gjutna komponenterna från Kina. Nu köpte de från ett gjuteri som låg granne på industriområdet. Lite dyrare per styck, men blev något fel eller behövde förändras var det bara att smita över och lösa problemet över en fika. Med kineserna kunde en sådan process ta veckor och i värsta fall kräva en resa till Kina. De var flera företag i grannskapet som hade gjort samma sak.

Hade då företaget som han köpte ämnena av anställt många nya medarbetare?

Nej, det trodde inte ägaren. Kanske någon. Men han visste att gjutföretaget hade investerat i en ny maskin. Den göt med bättre precision så behovet av efterbehandling hade minskat kraftigt. Totalt sett hade man sparat arbete och därmed kostnader på att ta hem produktionen från Kina och lägga den hemma.

Den lilla historien dök upp i minnet när jag lästen denna artikel i LA Times.

Den handlar om ett företag som tillverkar borsthuvuden till eltandborstar. De har tagit hem en del av tillverkningen från Kina och pumpar ut 13 000 borstar om dagen till Wal-Mart, Walgreens och andra liknande butikskedjor. En dröm för firma Trump/Clinton som vi ta tillbaka amerikanska jobb. Problemet är att antalet anställda på den nya fabriken bara är fyra stycken. De har inte hard hats och blåställ. I vita overaller övervakar de maskinerna som gör tandborstarna. I Kina hade flera dussin medarbetare tillverkat tandborstar med ett stort inslag av manuellt arbete.

Lönerna i den amerikanska fabriken är inte heller strålande. De ligger inte i nivå med vad som skulle krävas för att återuppliva drömmen om 50-talet då en industriarbetare kunde ha hus, bil, och hemmafru. Självklart finns det flera personer inblandade. De som produktutvecklar, marknadsför, administrerar, uppgraderar maskinerna, tar hand om IT-miljön, bokföringen, finansfrågorna och så vidare. Men personerna på verkstadsgolvet är förmodligen färre än personerna i projektgruppen på reklamfirman som gör marknadsföringen.

Detsamma gäller cykeltillverkaren Bicycle Corporation of America, som lade ner sin sista fabrik i USA 1991, men nu har startat en ny fabrik i Manning, South Carolina. 115 medarbetare tillverkar 300 000 cyklar per år. Det är lika många som tillverkades 1991, men det krävs 30 procent färre anställda och 2,6 miljoner cyklar importeras fortfarande från Kina. När produktionen i USA ökar till 450 000 cyklar (50 procent) kommer det krävas ytterligare 30 anställda. Sådant som tidigare krävde tiotals anställda görs nu av maskiner.

När Trump och Clinton pekar finger åt Kina har de i en mening rätt. År 2000 stabiliserade USA och Kina sina handelsförbindelser och Kina kom med i WTO. Då blev investeringsklimat och handelsförutsättningar stabiliserade vilket ledde till en massiv våg av investeringar, båda av kineser men också från amerikanska företag. Kineserna blev både en exportör av färdiga produkter och stora underleverantörer till USA:s industri.

Men samtidigt har USA:s industri rationaliserats radikalt. På ett decennium har antalet mantimmar som behövs för att sätta ihop en bil halverats. Fortfarande krävs det människor för slutmonteringen av säten, dörrar, instrumentpaneler, men robotarna som klarar de jobben är redan på väg.

Trump/Clinton-drömmen om att USA skall få tillbaka miljoner välbetalda industrijobb saknar totalt verklighetsförankring.

I stället riskerar den att fördröja utvecklingen och förändringen av ekonomin och dessutom skada de som blir friställda och skulle behöva stöd att ställa om. Oavsett om man tror att sådana åtgärder är meningsfulla har de någon form av rimlighet, jämfört med att tro att USA kommer att kunna få fler och bättre industrijobb.

 

 

 

 


Kategorier: Frihandel