Lågvattenmärke hos LO

Jag har ganska stor respekt för LO som grundlades redan under den tid jag var skribent på SAF-Tidningen. Det har förefallit vara en organisation som tagit sitt uppdrag som betydande samhällsaktör på allvar och haft resurser att anställa kunnigt folk.

Men det är inte utan att den uppfattningen nu har skakats en aning.

Anledningen är följande artikel i Dagens Arena av Susanne Lindberg Elmgren. Hon försöker förklara vad det är för fel på ett investerarskydd (ISDS) i TTIP-avtalet (som LO preliminärt är positivt till) som bygger på internationell skiljedom.

Hon börjar med ett ”pedagogiskt” exempel som faktiskt förtjänar att citeras:

”Tänk dig två hus med stor gräsmatta och skog, mitt i Småland. Det ena huset, det gula, ägs av en svensk familj och det röda huset ägs av ett amerikanskt par med svenska rötter.

Nu planeras nya tågbanor från Stockholm-Malmö. Det innebär förstås att viss mark kommer att behövas för att bygga dessa. Vi tänker oss att det röda och det gula huset ligger nära den framtida banvallen och att det i snart kommer att susa fram tåg på deras vältilltagna trädgård. Det gillas förstås inte av ägarna till det gula och det röda huset.

Det amerikanska paret, vi kan kalla dem Linda och Ted, är mycket arga. De hade tänkt sig att tillbringa många år i sitt röda småländska hus och nu äventyras deras framtidsutsikter av en lugn och behaglig ålderdom. Deras grannar i det gula huset, vi kan kalla dem familjen Andersson är oroliga för buller och att värdet på huset kommer att minska.

Den svenska familjen kan använda det svenska rättsystemet för att få sin sak prövad om ekonomisk ersättning. Men tänk om det var så att det amerikanska paret också hade möjlighet att använda sig av internationell tvistlösning för att få sina ekonomiska intressen prövade? Tänk om det till och med var så att amerikanerna kunde överpröva ett eventuellt riksdagsbeslut att bygga tågbanor eller att ersättningen skulle bli så kostsam att det skulle bli ”robust olönsamt” att göra det.”

Fråga: skulle detta exempel faktiskt kunna vara verklighet?

Svaret är ja. Om den svenska staten och USA hade tecknat ett avtal som gav amerikanska medborgare rättigheter som inte svenska medborgare hade. Man undrar varför Susanne Lindberg Elmgren inte också fantiserade ihop att amerikanska medborgare hade fått ett undantag från Plan- och bygglagens strandskyddsregler — när hon nu ändå hade igång fabuleringsmaskinen?

Man måste skilja på två saker.

1. Den ena är att parterna i ett avtal, till exempel som i TTIP-avtalet EU och amerikanska staten, kommer överens om att tvister om avtalets innehåll hanteras av internationell skiljedom.

2. Vad som står i avtalet. I exemplet ovan är det som sagt nödvändigt att det finns ett avtal som ger amerikanska medborgare rättigheter som inte svenska medborgare har. Men varför skulle svenska staten teckna ett sådant avtal? Svaret är att de skulle de inte.

Exakt detsamma gäller TTIP. Förutom att vi inte vet vad avtalet kommer att innehålla när det är kart, bygger skräckbilderna av ISDS på fantasiföreställningen att EU:s förhandlare under ledning av kommissionen och därefter EU-parlamentet skulle gå med på helt vettlösa avtalsvillkor.

Det kommer de förmodligen inte att göra.

Men om de skulle gå med på knäppa avtalsvillkor är problemet att då skulle dessa villkor slå igenom även i  en offentlig domstol.

Vårt amerikanska exempel-par skulle få rätt även i en svensk förvaltningsdomstol. En sådan kan inte bara strunta i avtal svenska staten har med andra länder.

Givet att vi inte skall återgå till någon form av rättssystem av en typ vi inte Sverige sedan medeltiden.

Susanne Lindberg Elmgren har också en rätt udda uppfattning om proportioner:

”Det finns i dag cirka 3 000 bilaterala investeringsavtal och nästan alla innehåller ett ISDS. Men det är inte skäl nog att även TTIP ska innehålla ett ISDS. (Sverige har drygt 60 avtal där ibland med Kina med ett ISDS). Antalet ISDS-fall har vuxit explosionsartat sedan mitten av 1990-talet och är nu uppe drygt 500 kända fall. Denna konfliktlösningsmekanism som i grunden är utformat för att passa affärsuppgörelsen har nu blivit ”big business” för ett fåtal jurister/advokater/domare.”

Det finns alltså 3000 avtal med ISDS-klausul. Dessa avtal är grunden för affärer mellan miljoner företag. På två decennier har man nu kommit upp i 500 tvister. Om det är mycket eller litet är naturligtvis en smaksak. Men rent intuitivt känns det inte som så mycket. Särskilt inte om det stämmer som Lindberg Elmgren skriver att de som hanterar/tjänar pengar på verksamheten är ”ett fåtal”.

 

 

 

 


Kategorier: TTIP, USA, ISDS