Lyckad avslutning på WTO:s ministerkonferens i Nairobi — men som vanligt smolk i bägaren

Besvikelse över utebliven Doharunda. Men den lever i alla fall och andra viktiga avtal när det gäller mat  och IT kom på plats. Att WTO:s ministerkonferens i Nairobi inte blev ett fiasko får betecknas som succé.

WTO:s ministermöte i Nairobi avslutades i helgen. Till skillnad från andra internationella konferenser kan WTO inte komma fram till dokument som i huvudsak består av varmluft som alla kan ställa sig bakom och förklaras vara succéer.

WTO:s förhandlingar rör ytterst konkreta saker som tullar, kvoter, subventioner som oundvikligen påverkar viktiga särintressen de olika medlemsländerna. Vidare sitter förhandlarna fast i “särintressefällan”. Borttagna handelshinder drabbar nästan alltid omedelbart en begränsad, identifierbar grupp (ex fiskare, stålverksägare, grisuppfödare) medan de samhällsekonomiska vinsterna tillfaller alla medborgare och kommer på lång sikt. Så även från lyckade förhandlingar reser förhandlarna hem med vetskapen att kommer att möta missnöjda företrädare för olika särintressen.

Med andra ord är avslutningarna på WTO-konferenser sällan några klang- och jubelfester där Sting och Bono dyker upp för att synas i vimlet. Ändå betyder de framsteg som görs inom WTO mer för välstånd och utveckling än de som sker i de flesta andra sammanhang. WTO handlar om hur människor tillsammans skapar välstånd, snarare än en dragkamp om hur det fördelas.

Men ett avtal blev det likafullt. Begränsat, men desto mer glädjande då det inte alls var självklart. Ministerkonferensen hade kunna sluta i totalhaveri och då hade WTO:s funktion som förhandlingsorganisation kunnat avvecklas.

Ett par viktiga framsteg nåddes:

Exportstödet på  jordbruksprodukter som ost, griskött, avokados, kaffe och mangos avskaffas i olika steg (för olika länder) fram till 2020. Det är i sammanhanget snabba ryck. Transportstöd, och en form av exportstöd, avvecklas stegvis till 2030.

Man skall komma ihåg att inget av dessa stöd är någon form av bistånd. Länderna betalar själva för att deras exporterade produkter skall bli billigare för konsumenter utomlands. Människor i fattiga länder betalar alltså ibland för att människor i rika länder skall få lite billigare mat. Det säger sig självt att detta inte har några positiva ekonomiska effekter. Det låter som vansinne för att det är vansinne.  Hela förklaringen är att jordbrukssektorn har haft tusentals år på sig att etablera en särställning gentemot makthavarna, vare sig det är enväldiga kungar eller folkvalda parlament.

Det är alltså inte något litet framsteg att ha kommit överens om att ta bort exportsubventioner. Kvar är en överenskommelse om reglerna för lagring av jordbruksprodukter för beredskapsskäl. Många utvecklingsländer vill kunna göra detta, vilket medför en möjlighet att dölja statliga subventioner.

Redan den 16 december antogs ett avtal som rör elektronik och IT. Det faktum att det gick att göra redan i konferensens inledning säger en del om den skruvade logiken i handelssammanhang. 10 000 år gammal industri med produkter som i princip alla kan framställa är svår att avreglera. Nyetablerad framtidsindustri där ett fåtal har stora försprång är lätt att avreglera.

Någon fortsättning på Doharundan, försöket att skapa ett heltäckande globalt frihandelsavtal blev det inte. Den här gången. Men tack vare de andra framstegen finns det hopp om en fortsättning.

Dock var många besvikna över att förhandlingarna inte togs upp denna gång.

Liberia och Afghanistan valdes in som nya medlemmar i WTO.

 

 

 

 

 

 

 


Kategorier: Frihandel, WTO