Macron — så mycket bättre blir de inte

Ur frihandelssynpunkt är Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron ungefär så bra som franska presidenter kan vara. Det är en lågoddsare att Macron i vilket fall inte är mindre frihandelsvänlig än han sagt under sin valrörelse. Just nu är handel och globalisering inte en vinnarfråga.

Han har uttalat ett generellt stöd för frihandel, är anhängare av EU, euron och framför allt av CETA, EU:s frihandelsavtal med Kanada — även om han har sagt att en expertkommitté skall utvärdera avtalet. Men Frankrikes förra regering uttalade sig starkt mot avtalet på hemmaplan, men agerade inte för att stoppa avtalet vid EU:s toppmöten, så risken att Frankrike nu när avtalet är på plats och börja implementeras skall sätta käppar i hjulen är begränsad.

Samtidigt lär Macron inte vara någon större förkämpe för frihandel. Det är inte franska politiker. För det första finns inte den grundläggande attityden på plats. Den som säger att politikerna är allmänhetens tjänare snarare än förmyndare och regleringar bör vara få och väl motiverade. Det är en anglo-saxisk föreställning, starkt även i Nordeuropa. I Frankrike är grundidén att den politiska eliten bestämmer och att undantagen från den regeln bör vara får och välmotiverade.

För det andra har det förhållandet i sin tur lett fram till ytterligare ett problem. Landet är i princip en kulturell, ekonomisk, teknisk och vetenskaplig stormakt med stor hemmamarknad och som ligger mitt i Europa. Man kan förvänta sig hög tillväxt, konkurrenskraftig industri med internationella framgångar, låg arbetslöshet och sunda statsfinanser. Frankrike borde vara ungefär som Tyskland eller bättre.

Men istället knagglar sig landet fram. Tillväxten mellan noll och en procent, statsbudgeten har inte varit i balans sedan 70-talet, arbetslösheten strax under tio procent. Allt detta är resultatet av att landet är genomreglerat med överstarkt fack, klåfingrig stat och en kultur där även företagen kämpar om att få förmåner snarare än frihet att utvecklas och konkurrera.

De flesta upplever att de har förmåner på någon annans bekostnad men att de är för små, och resten tycker att de borde ha det.

Att backa ur ett sådant politiskt träsk är ytterligt svårt. Beskedet att vi tar bort din förmån, men du skall inte klaga, även din granne blir av med sin, är inte populärt. Särskilt inte när alla tycker sig ha varit förfördelade så länge de kan minnas.

I länder med svag ekonomisk utveckling är det svårt att skapa någon entusiasm för frihandel och globalisering. Ingen vill erkänna att man gör fel och inte presterar något vidare. Särskilt inte fransmän som har en tendens att se sin nation som fundamentalt överlägsen och att alla tecken på motsatsen beror på onda anslag från omvärlden.

Det gör att den protektionistiska tendensen alltid finns där. Macron har till exempel talat om att skydda franska företag från att tas över av utlänningar. I praktiken betyder det att usla företagsledningar skyddas på bekostnad av aktieägarna, och framför allt att tillgången på investeringskapital blir mindre. För enskilda entreprenörer betyder det mindre möjligheter att tjäna pengar på att sälja sina företag.

Det är förstås en i grunden felaktig tanke att det finns franska, tyska eller svenska företag, att företag tillhör en nation. Företag skapas och ägs av individer. Undantaget är förstås statliga företag, men de behöver knappast skyddas från att tas över av någon; staten väljer bara att inte sälja aktierna.

Sammanfattningsvis kan man säga att Macron ur handelssynpunkt är så bra man kan förvänta sig av en fransk president. Han kommer i vilket fall inte ställa till problem när det gäller EU-samarbetet, vilket trots allt fortfarande är den viktigaste faktorn när det gäller handel. Den dag EU:s frihandelsavtal med Japan, TTIP, TISA och liknande kommer på bordet får vi se. Men det kunde i alla händelser vara värre.

 

 

 

 

 

 

 

 


Kategorier: EU