Mer om p-ordet och jordbruk

Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida utvecklar varför forskarna på SLU har fel i sin DN-artikel den 21 februari. Något jag också skrev en kortis om samma dag.

Forskarna delar dessutom i allt väsentligt kritiken mot subventionerna på drygt 10 miljarder (om någon nu trodde att det svenska lantbrukets problem är för långtgående ”nyliberalism” är det alltså inte riktig så…):

”Ja, det svenska lantbruket tar emot minst tio miljarder kronor per år i subventioner. Så tanken på global frihandel har uppenbarligen sällskap med idén att vi ska stödja våra bönder. Problemet är att eftersom vi inte tycker om jordbrukssubventioner bryr vi oss inte så mycket om vad de går till. Huvudsaken tycks vara att pengarna hamnar i böndernas fickor.

Utvärderingarna av dessa stöd är minimala och handlar mest om de tekniska arrangemangen. Vi vet väldigt lite om de går till sådant som skulle klara sig utan stöd eller till sådant som ändå inte kan leva vidare eller om de faktiskt har en avgörande effekt i önskad riktning. Vi vet knappast ens vad som är en önskad riktning; vad vill vi med jordbruket utöver att det ska vara konkurrenskraftigt?”

Subventionerna går alltså inte till de goda ändamål som förespeglas utan till dem som skriker högst eller anpassar sig för att maximera utfallet av subventionerna.

Vad har detta med frihandel att göra?

Jo, helt enkelt att detta inte är ett undantag utan regeln när det gäller subventioner.  Det blir alltid producenterna som gynnas på bekostnad av skattebetalarna (betalar), konsumenterna (vars inflytande minskar till förmån för producentintresset) och utländska producenter som stängs ute trots att de är mer konkurrenskraftiga.

 


Kategorier: Protektionism