Mer öppenhet i ny handelsstrategi

Cecilia Malmström har presenterat förslag till en ny handelsstrategi för EU.

Det är inte så dramatiskt som det låter utan snarast en sorts uppdatering. Men det är uppenbart att kommissionen successivt tar intryck av debatten som förs kring bland annat transparens och hållbarhetsfrågor.

Det är fullt rimligt. EU:s medborgare och företag har inget intresse av överhetsfasoner och hemlighetsmakeri som fortfarande finns i delar av EU-systemet.

Inte heller har EU:s företag intresse av att konkurrera med företag som har låga kostnader på grund av obefintliga miljöregler eller bristande mänskliga rättigheter.

Strategin har som tydligt mål att frihandels- och investeringsavtal inte skall innebära lägre standarder när det gäller miljö, folkhälsa och sociala frågor. Kamp mot korruption ligger också i både företagens och medborgarnas intresse.

Men den främsta prioriteten är ekonomisk effektivitet med bland annat reformer för att underlätta rörlighet för experter, arbetsledning och servicepersonal.

Cecilia Malmströms tal i Brugge.

Goda intentioner. Samtidigt måste man hålla i minnet att förhandlingar inte kan ske med total öppenhet. Förhandlingar är ett spel där bud och motbud kanske inte är helt sanningsenliga och där båda parter måste kunna ge sig på ett område för att kunna vinna på ett annat. Om varje kompromiss innebär att man förlorar ansiktet eller kan bli utsatt för kritik från sina egna, eller där varje textutkast kan användas som material för spekulationer i media, medvetna missförstånd och misstänkliggöranden omöjliggörs i praktiken förhandlingar. Den som uppfattar beskrivningen som överdrivet negativ vet inte hur politik (handelsförhandlingar är ytterst politik) går till.

EU får inte heller ställa alltför höga krav på löner och arbetsvillkor. Förutsättningen för att länder på en låg ekonomisk utvecklingsnivå skall kunna konkurrera och komma ifatt är att de kan utnyttja sina relativa fördelar. En gång i tiden var Sverige ett råvaruexporterande låglöneland. Hade de som då var länder med högre levnadsstandard som England, Tyskland och Frankrike inte tillåtit oss att arbeta för låga löner skulle vi inte ha kunnat utvecklas. I modern tid har Taiwan och Sydkorea gått från armod till välstånd på en generation tack vare att de kunna konkurrera med låga löner. I dag är Vietnam inne i samma process.

Det gäller alltså att hitta rätt balans när det gäller ambitionen att försöka skriva in olika former av sociala och miljömässiga villkor i handelsavtal. Då tvingar vi upp andra länders kostnadsläge till en nivå där de inte längre är konkurrenskraftiga.

Men, frågar man sig, varför kan exempelvis Sverige upprätthålla en viss nivå på löner och arbetsvillkor men inte till exempel Vietnam eller något afrikanskt land? Svaret är mer kapital i produktionsprocessen. I Sverige har vi ersatt människor med maskiner. Titta bara på när en svensk bonde skördar. På en enorm åker sitter en (1) person i en jättelik maskin. Tack vare maskinen gör den enda personen 200 personers jobb. Så är det i all produktion i Sverige och andra högt utvecklade industriländer. Då kan man ha höga löner och många kan arbeta med att servera kaffe i pyttesmå koppar eller ordna CSR-seminarier. Jobben tar inte slut, men blir bekvämare och det kan ibland vara oklart hur en viss arbetsuppgift egentligen bidrar till samhällets samlade välstånd.