Mer skåpmat från protektionisterna

De senaste fem åren har protektionisterna i Sverige (och EU) återanvänt ett fåtal felaktiga argument. Det är kanske dags att hitta nya eller helt enkelt lägga ner verksamheten. 

I en SvD-artikel den 11 december angriper Max Andersson EU-parlamentariker (MP), Valle Karlsson, ordförande Seko och Daniel Suhonen,
chef fackliga idéinstitutet Katalys, det nya frihandelsavtalet mellan Japan och EU.

I praktiken har Daniel Suhonen skrivit om den artikel han i lite olika versioner spritt de senaste fem åren, först i debatten om  TTIP-avtalet mellan EU och USA och sen om CETA-avtalet mellan EU och Kanada.

Artiklarna driver alltid tre återkommande (sannolikt medvetna) missförstånd:

  1. Att avtalen inte har starka skrivningar och sanktioner när det gäller arbetsrätt och miljö.
  2. Att avtalen skulle innebära någon form av tvång att privatisera offentlig verksamhet eller att en gång privatiserad verksamhet skulle permanentas för evig tid.
  3. Att näringslivet skulle få någon form av veto kring lagstiftning för att inte försvåra handeln.

Dessa påståenden är fel eller helt irrelevanta.

Det stämmer att EU:s avtal med Japan inte har långtgående skrivningar om arbetsrätt eller miljö. Men Japan är redan med i ILO, FN:s samarbete om arbetsrätt. Japan har också skrivit under Parisavtalet och andra internationella konventioner när det gäller miljön. Det ger onekligen en intressant insikt i Suhonen/Andersson/Karlssons världsbild att de uppfattar att de vita européerna borde civilisera de primitiva Japanerna. Men Japan är en fullt demokratisk rättsstat som deltar i de flesta internationella samarbeten. Och är vi säkra på att vi vill att Japan skall ha inflytande över EU:s lagstiftning när det gäller miljö och arbetsrätt? En avtal är en kompromiss mellan olika intressen.  Japan är ett land där man inte strejkar, har extremt kort semester och jagar val. Det är kanske bra att vi slipper inflytande från japanerna?

Avtalet tvingar inte heller något land att privatisera någonting. Här förefaller författarna inte förstå hur “privatiseringar” går till. Antingen säljer staten, kommuner och landsting aktier i offentligt ägda bolag som till exempel Telia, avyttrar fast egendom eller lägger ut verksamhet på entreprenad.

Entreprenadavtal är alltid tidsbegränsade, det kräver EU, och om en kommun väljer att inte göra en ny entreprenadupphandling utan köra egen regi finns det ingen som kan hindra det. Om stat eller kommun säljer aktier eller fast egendom kan man självklart inte bara ta tillbaka egendomen. Det spelar ingen roll vad som står i ett handelsavtal. I en rättsstat gäller äganderätten och undantag görs bara i synnerligen speciella fall.

Följande citat från artikeln visar tydligt på den närmast bisarra okunskapen hos författarna:

“Skulle en högerregering exempelvis privatisera Systembolaget låses denna avreglering in och blir omöjlig att dra tillbaka utan att bryta mot avtalet, även för en framtida regering. Enligt avtalets logik kan graden av privatisering således som regel bara öka, inte minska, varvid Sveriges politiska manöverutrymme riskerar att väsentligen begränsas.”

Ja, om staten säljer vad som i praktiken är en detaljhandelskedja lär det inte gå att “dra tillbaka” den försäljningen. Staten kan inte sälja något och sen ta tillbaka det. Men återigen har det knappast med något handelsavtal att göra. Vidare är avregleringen en helt annan sak. Systembolagets monopol är en sak, vem som äger Systembolaget är något helt annat. Om detaljhandelsmonopolet togs bort vore det förstås ytterst svårt att återinföra. Men knappast för att nån sakétillverkare skulle stämma svenska staten.

När det gäller näringslivets inflytande över lagstiftningen är det också en skröna. Moderna stater har regler för produktsäkerhet, miljö- och folkhälsa. När dessa förändras är det bra om de inte i onödan skapar handelshinder. För att undvika detta diskuteras regleringar med näringslivet. Men det är inte konstigare än att miljöorganisationer, konsumentorganisationer, fackföreningar, handikapporganisationer och många andra har forum där de kan framföra sina synpunkter. Men sen är det de demokratiskt valda politikerna inom EU som fattar besluten. Till saken hör att näringslivets representanter är lika goda demokrater och har exakt samma rätt till inflytande som fackliga företrädare, miljöaktivister eller vilken annan grupp i samhället som helst. Det är tack vare näringslivet som det alls finns resurser för fackföreningar, tankesmedjor och EU-parlamentariker (eller frihandelsbloggare för den delen).