Mexikanska facket stämmer med stöd av frihandelsavtal 

Moderna frihandelsavtal kritiseras ibland för att vara präglade av rika länders intressen. Detta är generellt sett fel. Snarast kan de kritiseras för att vara alltför komplexa och långt från renlärig marknadsekonomi, med krav på fackliga rättigheter och lönenivåer.   

Nu stämmer USA:s och Mexikos fackföreningar Mexiko.  

De menar att landet inte uppfyller sina åtaganden att garantera anställda rätten att organisera sig och välja fackförening.  

Möjligheten att stämma Mexiko får de genom det nya handelsavtalet USMCA (United States Mexico Canada Agreement) som ersatte NAFTA (The North American Free Trade Agreement) under Donald Trump. 

Konflikten gäller Tridonex Autoparts sammansättningsfabrik i den mexikanska gränsstaden Matamoros. De anställda har under lång tid kämpat för att få gå med i en ny fackförening. Deras nuvarande fack är den traditionella typen av mexikanskt fack – en genomkorrumperad bulvanorganisation som garanterar arbetsfred och låga löner. Medlemmarna får vanligtvis inte rösta om avtalen (vilket är vanligt på vissa håll i världen) och får de rösta är valfusk legio.  

Motståndet mot nya fackföreningar är massivt och brutalt. Hundratals anställda har fått sparken från Tridonex. Advokaten Susana Prieto som försökt hjälpa arbetarna att organisera sig har fängslats och fått reseförbud. Just nu får hon i praktiken inte lämna sin hemstad. 

Man kan ha många synpunkter på fackföreningar. Samtidigt är argumentet mot frihandel att vissa länder har lägre löner än andra svagt. En del av frihandelns välståndsskapande kraft är att länder med låg industrialiseringsgrad kan utnyttja sitt kostnadsläge för att slå sig in på världsmarknaden. Så gjorde en gång Sverige. Sydkorea och baltstaterna är moderna exempel på hur snabbt utvecklingen kan gå från låglöneland till välstånd för länder som har tillgång till världsmarknaden. 

Men det finns mycket som talar för att mexikanska bilarbetares löner på ett par dollar i timmen inte enbart är en konsekvens av den fria marknaden. Mexiko är formellt en demokrati och rättsstat, men i praktiken genomkorrumperad av knarkindustrin och en politisk/byråkratisk överklass med rötter i en närmast feodal samhällsordning.  

Att amerikanska fackföreningar gör gemensam sak med sina kollegor i Mexiko är inte förvånande. Inte heller att Donald Trump och hans administration skaffade USA både hängslen och livrem för att skydda sig mot osund konkurrens. 

Här ser vi också värdet av oberoende skiljedomsinstitut. 

Att stämma mexikanska staten i en mexikansk domstol skulle förmodligen resultera i något närmast farsartat. Att stämma mexikanska staten i en amerikansk domstol skulle förstås inte heller gå. Mexiko skulle kunna uppfatta domslutet som politiserat eftersom det är USA som främst ville ha med klausulerna om facklig organisering och mexikanska lönenivåer. Bland annat finns det i USMCA en regel att 40-45 procent av komponenterna i en bil måste vara tillverkade av arbetare med en timlön på minst 16 dollar. Den paragrafen har förstås USA propsat på.  

Istället fälls nu avgörandet av ett oberoende skiljedomsinstitut vars beslut båda länder har enats om att följa i USMCA-avtalet. 

Man kan förstås invända att denna typ av klausuler inte är renlärig marknadsekonomi. Men utan sådana är det svårt att få igenom några frihandelsavtal över huvud taget.  

Dessutom visar exemplet ovan att frihandelsmotståndare har fel när de beskyller frihandel för att enbart ske på de rikare ländernas villkor.  

Man kan förvisso ställa sig frågan om vem som egentligen gynnas av denna röra av korruption och regler präglade av särintressen och nationell prestige som ingår i många frihandelsavtal. Men exemplet ovan ger en bild av hur komplexa moderna frihandelsavtal är och hur fel den som ger en förenklad bild av dem har.  

Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel, USA, NAFTA