Nej, skydd för groddföretag fungerar inte

En återkommande idé är att stater genom tullar kan skydda nystartade företag mot konkurrens tills de växt sig starka nog att överleva konkurrens och expandera på världsmarknaden. Men som så många andra protektionistiska idéer är den bättre på skrivbordet än i verkligheten.  

Den politiska debatten är påfallande ofta ett tillhåll för teoretiska kvastfeningar.  

Donald Trumps ursprungliga motivering för sitt handelskrig mot Kina och EU, att USA hade ett underskott i handelsbalansen bygger på en idé som visades vara felaktig redan på 1700-talet. I korthet kallades den merkantilism och dess grundtes är att ett land är rikt om det har stora tillgångar i form av guld eller motsvarande, exempelvis stabila valutor. Om ett land importerar mer än det exporterar strömmar tillgångarna ut ur landet som således blir allt fattigare, medan ett land som exporterar mer än det importerar efterhand ackumulerar tillgångar och blir allt rikare. 

Teorin stämmer i den mening att ett land som ingenting exporterar efterhand inte längre kan importera. Hela vitsen med att exportera är att ha råd att importera. Importvarorna är per definition sådana varor man inte kan tillverka inom landet eller i vilket fall till högre kostnader jämfört med importen. Annars är det inte mycket vits att lägga ner resurser på att producera mat eller bygga bilar bara för att byta bort mot guld och papperslappar (eller för all del siffror på en dataskärm). Ingen av de tre sakerna kan man äta, bo i, eller resa med. Vitsen med guld eller nationella valutor är att de omedelbart kan bytas mot mat, bostäder, bilar, resor, kläder, telefoner och allt annat man behöver. 

Import är därför viktigt, och import förutsätter export. I längden kan ett land inte importera för mer än det exporterar för. Under en viss tid kan man låna pengar från omvärlden och från den egna centralbanken, men det beteendet har förstås ett bäst-före-datum. Det är därför Zimbabwes pengar är helt värdelösa; landet producerar nästan ingenting som någon vill köpa och därför vill ingen heller ha dess pengar. 

Så i en mening har Trump rätt. I längden kan USA förstås inte importera mer än landet exporterar. Men det problemet löser sig självt genom att ett lands valuta försvagas om det inte kan exportera. Då blir det dyrare att importera och landets varor sjunker i pris på exportmarknaden. Och just nu är problemet inte överhängande eftersom USA har en stor tjänsteexport som Trump glömmer att räkna med. Dessutom får USA tillbaka sina pengar från bland annat Kina i form av investeringar och lån. Underskottet i handelsbalansen motsvaras ganska exakt i ett överskott i utlandets investeringar och köp av amerikanska statspapper. På sikt är detta ett förhållande som medför problem, men det är ett resonemang som ligger långt utanför Frihandelsbloggens ämnesområde. 

Kontentan är att föreställningen om underskott i handelsbalansen som ett problem som måste hanteras med protektionistiska åtgärder är felaktig, vilket är välkänt sedan flera hundra år. Om amerikanska staten slutade underbalansera sin budget och stimulera ekonomin med trillioner i lånade pengar och extremt låga räntor skulle underskottet ganska snabbt försvinna. Men USA, samt världsekonomin, skulle även då kastas ner i en allvarlig kris. Grundproblemet är för låga räntor som med tiden ger för höga skulder, ett tillstånd som det är mycket svårt att backa ur. Det är lite som en person som druckit sig rejält full; enda sättet att undvika bakfyllan är att dricka vidare. Frågan är bara hur länge man orkar eller har råd att dricka vidare.  

En annan handelspolitisk föreställning är att staten genom protektionistiska åtgärder skulle kunna skydda vissa industrier från konkurrens under en begränsad tid, så dessa industrisektorer eller företag kan växa sig starka och sedan klara konkurrensen från import och till och med expandera på världsmarknaden. 

Redan John Stuart Mill utvecklade idén i Principles of Political Economy (1848): 

“The only case in which, on mere principles of political economyprotecting duties can be defensible, is when they are imposed temporarily (especially in a young and rising nation) in hopes of naturalizing a foreign industry, in itself perfectly suitable to the circumstances of the country. The superiority of one country over another in a branch of productionoften arises only from having begun it soonerThere may be no inherent advantage on one part, or disadvantage on the otherbut only a present superiority of acquired skill and experience… A protecting dutycontinued for a reasonable timemight sometimes be the least inconvenient mode in which the nation can tax itself for the support of such an experiment. But it is essential that the protection should be confined to cases in which there is good ground of assurance that the industry which it fosters will after a time be able to dispense with it; nor should the domestic producers ever be allowed to expect that it will be continued to them beyond the time necessary for a fair trial of what they are capable of accomplishing.” 

Tanken är alltså att länder kan vara ledande i vissa näringar på grund av att de av någon anledning varit snabba i starten, snarare än att de har särskilt goda förutsättningar. Detta kan då i efterhand kompenseras av andra länder genom att inför temporära skydd för att de egna näringarna ska komma i fatt. Sen ska dessa klara sig själva. 

Mill hade inte själv tänkt ut idén, men gav den en viss intellektuell respektabilitet. 

Det finns i huvudsak tre invändningar. 

För det första är det inte självklart att politikerna eller tjänstemän i handelsdepartementet kan välja ut de branscher eller företag som kommer att bli framgångsrika bara de får ett temporärt skydd från utländska konkurrens. Problemet med nya företag är att ytterst få känner till dem. Därmed kan de knappast uppfattas som självklara framtidslöften. Även experter på företag och branscher i riskkapitalbolag gör återkommande felbedömningar när det gäller nystartade företag med oprövade affärsidéer och produkter.

När företag är så stora att de drar till sig politikernas uppmärksamhet eller kan anställda lobbyister som med trovärdighet argumenterar för att företaget med lite tullskydd kommer att bli en viktig aktör och arbetsgivare har de sannolikt redan lyckats på hemmamarknaden.    

För det andra är det ytterst svårt för politikerna att ta bort tullskyddet om de skulle ha satsat på rätt häst och skapat att företag som växer sig stort, visar lönsamhet och anställer. I det enskilda fallet blir lägre priser på grund av ökad konkurrens en fördel som nästan inte märks för gemene man, medan eventuella neddragningar, friställningar och konkurs ger rubriker och är en politisk risk. Den politiker som principfast kämpar för att ta bort skyddstullarna får räkna med att stå ensam.  

För det tredje förefaller inte den typen av industri/handelspolitik ha givit några entydigt goda resultat. Sydkorea framhålls ofta som exempel på ett land som blivit framgångsrikt på grund av olika typer av statliga insatser, men dess industrialisering inleddes med småindustri, låga löner, långa arbetsdagar och enkla produkter. Man slog sig in på världsmarknaden genom hårt slit, inte genom någon form av handelspolitiska genvägar. Sverige och Tyskland är tydliga exempel på framgångsrika länder som varit mer ortodoxt frihandelsinriktade, medan Indien och många länder i Latinamerika tillämpat alla tänkbara former av stöd och skydd utan att få vidare bra resultat.  

Skräckexemplet är Brasilien som i över ett halvt århundrade tillämpat hårdför protektionism och industristöd utan några märkbara framgångar. Bland annat försökte man skapa en egen data- och mjukvaruindustri genom skyhöga tullar på importerad elektronik. Datorer och mobiltelefoner är fortfarande extremt dyra i Brasilien. Men ingen kan påminna sig ha sett till några datorer eller framgångsrika mjukvaruföretag från Brasilien.  

Det finns kort sagt ingenting som talar för att skyddstullar för omogna industrisektorer eller något annat ger goda resultat. I många fall förefaller det vara tvärt om. 

Och vad vi säkert vet är att både tullar och subventioner höjer både priser och skatter för majoriteten av medborgarna, samtidigt som de skadar tillväxten genom att sätta konkurrensen ur spel. En liten grupp kapitalägare gynnas på bekostnad av befolkningen som helhet. 

I teorin går skyddstullar och andra ingrepp i frihandeln att försvara. Men det bygger på att man bortser från alla de praktiska problem som uppstår när en komplex och dynamisk marknad skall regleras av tungrodda byråkratier styrda av politiker och befolkade av tjänstemän utan kunskaper och incitament.  

Magnus Nilsson


Taggar: