Politiker måste vara vaksamma mot särintressen

Ett särintresse är en liten välorganiserad grupp personer eller företag som skaffar sig förmåner på bekostnad av den övriga befolkningen. Politiker måste vara medvetna om att det finns en asymmetri mellan små och stora grupper när det gäller politisk påverkan.

Varför är det lättare att införa och behålla tullar och kvoter än att ta bort dom, trots att betydligt färre vinner på tullarna jämfört med dem som drabbas?

Svaret är skillnaden mellan koncentrerade förmåner och spridda kostnader.

Ett exempel: Låt oss säga att jag kan förmå politikerna i riksdagen att tvinga varje svensk att ge mig en krona per år. Min ekonomi skulle förbättras snabbt, 10 miljoner årligen. Jag har därmed extremt goda skäl och hyggligt med lobbyingstålar för att behålla min lilla förmån.  Däremot skulle ingen av er andra orka kämpa för att slippa betala en krona per år (ca 8 öre i månaden). Det är inte rationellt att ens skicka ett mail till er riksdagsman för att protestera. Och om ni gjorde det skulle det vara korkat av honom att ens fundera över frågan. Vem vinner väljare på att minska deras skatt med en krona per år?

Detta gäller stål och aluminumtillverkarna i USA och lantbrukarna i EU. Den lilla gruppen tjänar på handelshindren genom att kunna ta ut högre priser, medan den större grupp som är deras kunder inom tillverkning och livsmedelsindustrin förlorar ganska lite.

En mindre grupp är också enklare att organisera än en större grupp. Det är inte så svårt och kostsamt att se till att ingen sviker gänget när man är få, jämfört med om man är många. I den större gruppen av företag förblir man därför splittrade. Där hanterar man istället de ökade kostnaderna genom att friställa personal, lägre löneökningar och högre priser till konsumenterna.

Problemet med särintressen förvärras av att de är så många. Allt viktiga sektorer av samhället som arbetsmarknad, bostadsmarknad, energi, transporter har ett eller flera välorganiserade särintressen som strävar efter förmåner.

Handelsområdet är ett klassiskt slagfält för kampen mellan särintressen och allmänintresset.

Det är viktigt att politiker inser att denna dynamik finns. Annars är det svårt för dem att inte lyssna till det välorganiserade särintresset.

Och trots allt är politikerna uppgift att främst se till någon form av allmänintresse. Det är helt rimligt för en politiker att vilja ha tillväxt i en bransch. Men inte om priset för detta är lägre tillväxt i andra branscher eller ekonomin som helhet, vilket är konsekvensen av att höja priserna på vissa produkter genom handelshinder. Det bästa sättet att få god ekonomisk tillväxt är att störa ekonomin så lite som möjligt med tullar, skatter, subventioner, prisregleringar, förbud och påbud.

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel