Protektionism bygger på mystik och känslor kring mat

Protektionism finns i olika former. Det traditionella argumenten att export är bra och import är dåligt eller allmänt nationalistiska uppmaningar att köpa svenska varor fungerar inte längre. Nu krävs mer känslomässiga argument. Att mat, som är en av våra mest känsloladdade produktkategorier, står i centrum för protektionism förvånar inte. Vad som kanske förvånar är att samma person som är misstänksam mot “utländskt kött” i Sverige glatt smörjer kråset med en biff i Frankrike eller korv i Italien. 

DN-debatt har idag en utmärkt artikel av Carl B Hamilton, ekonomiprofessor och tidigare Liberal riksdagsledamot.

Han skriver om den ständigt pågående PR-kampanj som pågår i Sverige med syfte att misstänkliggöra utländskt kött.

“Just importerat kött beskrivs allt oftare som hälsovådligt och skadligt på olika sätt. Ändå förbjuds det inte av våra ansvariga myndigheter. Det verkar konstigt, eller hur? Ett DN-reportage den 30/1 är illustrativt. Kött producerat och importerat från Holland och Tyskland beskrivs i vämjeliga ordalag och produktionen sägs av WHO vara klassat som ”ett av de största hoten mot mänsklighetens hälsa” på grund av sitt antibiotikainnehåll. Intervjuade beskriver att köttet ”känns konstigt som svamp” och väcker ”äckel”. Men om köttet inte skulle uppfylla Sveriges och EU:s livmedelsbestämmelser, utan hade varit otjänligt som människoföda, giftigt eller hot mot folkhälsan skulle det naturligtvis ha varit förbjudet. Men så är inte alls fallet, utan köttet är helt tillåtet att sälja och godkänt för människor att äta. Det som står är ett tydligt exempel på protektionistiskt krypskytte på fullt godkänd livsmedelsimport!”

Detta är ett enskilt exempel, men det är typiskt. Liknande artiklar dyker regelbundet upp i media eller i form av inlägg på sociala media. Man behöver inte ha arbetat länge i PR-branschen för att inse att detta i hög utsträckning är professionella kampanjer. Grundreceptet är ungefär följande:

  • Starta en liten folkrörelseorganisation, med ordförande och styrelse från branschen (“talespersoner”), websida, fb-sida, twitterkonto.
  • Identifiera eventuella allierade — personer och organisationer som har intresse av att stödja ert budskap.
  • Låt någon person med akademisk titel svänga ihop en rapport. Lite siffror är lätt att sälja in till media. Färdiga tabeller sparar pengar åt redaktionerna, detsamma gäller bilder.
  • Bjud in till informationsfrukost. Främst i  Stockholm och om budgeten räcker även i andra städer.
  • Skriv ihop artiklar och ta fram “case”, det vill säga representanter för branschen. Helst med geografisk spridning för att redaktionerna skall kunna göra en lokal koppling.
  • Utbilda och medieträna alla talespersoner.
  • Skriv debattartiklar och insändare som undertecknas av talespersoner lokalt.

Nu är det bara att köra. Ut med debattartiklarna, ringa tidningarna, twittra, facebooka, boka upp möten med riksdagsledamöter och partierna talespersoner. Kör roadshowen med rapporterna, veporna, kaffet, mackorna och företagsbesöken med fototillfällen.

Det funkar alltid. Exakt hur bra det funkar beror på tre saker. 1) Hur känsloladdat är ämnet. Mat är känslor. Njutning och äckel, hälsa och ohälsa, status och skönhet.  2) Budget. Mer pengar ger mer effekt. 3) Kan man få fram en bra talesperson? Människor är bärare av budskap och förmedlare av känslor, men alla är inte lika bra på att väcka känslor, inge trovärdighet, skapa identifikation. 4) Talangen hos PR-byrån. Vissa är bättre än andra på att få budskap, kanaler, personligheter att samverka, hitta allierade, synergier, identifiera och desarmera motståndare och rulla ut kampanjen enligt plan utan grus i maskineriet. Att bra PR-konsulter tjänar mycket pengar är inte någon form av marknadsmisslyckande.

Men självklart behöver inte PR-byråer vara inblandade. Bransch-,”gräsrots”- eller “folkrörelseorganisationer” och fackföreningar kan det här hantverket i sömnen. De arbetar ju på heltid med påverkan.

Hamiltons exempel är pedagogiskt ur ett annat perspektiv: köttprotektionisterna har problemet att Sverige inte får stoppa kött från EU. Det uppfyller samma krav som det svenska köttet. EU har gemensamma regler. Vägen framåt är då att försöka få igenom ett krav på märkning av kött så att även restauranger skulle tvingas ange ursprungsland. Av allt att döma skulle detta inte vara tillåtet, men under en tid skulle man kunna “medvetandegöra” konsumenterna och lära dem fråga efter svenskt kött.

Det intressanta med just matprotektionismen är hur enormt känslostyrd den är och att den riktar sig mot någon form av metafysisk “köttråvara” som kan dölja sig i produkterna. Svenskar brukar ju sällan klaga på den lufttorkade italienska skinkan de får på krogen eller biffen de äter när de är i Frankrike. Tvärt om hyllar man det goda köttet man får utomlands jämfört med det svenska. Det finns extremt bra kött i Sverige. Men de där bitarna av självdöd mjölkko som ligger på en liten blöja i kyldisken i en normal svensk mataffär skulle förmodligen inte gå att sälja i något annat land. Möjligen i Norge och Finland, där matkulturen är ännu mer förflackad än här.

Hamilton pekar på att köttprotektionism inte är ett svenskt problem. Förmodligen är det inte ens starkast här. EU har skyhöga tullar mot länder utanför unionen.

“EU:s gemensamma jordbrukspolitik avskärmar oss konsumenter från import av billiga och bra livsmedel från hela övriga världen. Den håller därmed människorna bland annat i potentiellt exporterande u-länder i fattigdom.

Människor som i dag flyr till EU skulle i många fall ha kunnat bo kvar hemma, i till exempel Nordafrika, om de kunnat leva hemma på att odla till exempel grönsaker, eller kunnat försörja sig på export av olika slags kött. Men sådan export möts vid EU:s gräns av mycket höga tullar och kvantitativa importbegränsningar.

Om vi håller oss till nötkött, möts fruset importerat nötkött av gränshinder motsvarande en genomsnittlig tull på 93 procent, och med en topp för benfritt fruset nötkött på hela 126 procent! För till exempel vakuumförpackat kött gäller cirka 60 procents tull.

Europas gränshinder för produkter från fattiga länder medför att EU istället vid gränsen får möta fler ekonomiska migranter och flyktingar. En given slutsats är att EU måste öppna sig mera för import av livsmedel och andra varor från sin fattiga omvärld om man vill minska antalet människor som söker sig till EU.

Kravet på frihandel, och sambandet mellan frihandel och migration, bör Sverige omgående uppmärksamma och aktualisera i EU-politiken.”


Kategorier: Protektionism