Särintressen alltid utklädda till allmänintressen

Det blev förlängda antidumpningstullar på solpaneler. Dumt och skadligt. Men ett utmärkt exempel på att särintresset försöker klä ut sig till allmänintresse.

Idag börjar klimatkonferensen i Paris.

I fredags firade EU detta med att förnya beslutet att ha strafftullar på solpaneler importerade från Kina.

Eller, möjligen firade man inte. Det hela skedde utan några större insatser av pukor, trumpeter och fyrverkeri.

Händelsen är inte superviktig i sig. EU lider inte direkt brist på solpaneler eller billig sol-el. När solen lyser och vinden blåser produceras så stora mängder el att elpriserna faller till noll eller under. Vidare har antidumpingtullarna (som det egentligen heter)  funnits sedan i juli 2013, och nu har man förlängt dem med 15 månader för en så kallad ”expiry review”.

Däremot har händelsen ett stort pedagogiskt värde.

Motståndarna till frihandel brukar hävda att frihandel är bra i teorin, men i praktiken behövs inskränkningar i frihandeln för att skydda strategiskt viktiga industrier. Annars kommer exportländer (läs ”de illistiga kineserna”) att dumpa priserna på viktiga produkter så att den inhemska produktionen försvinner för att då höja plötsligt höja priserna och tjäna massor med pengar.

Det är ett argument som låter bra i all sin enkelhet. Det har också använts i olika varianter under minst ett par hundra år.

Men när man frågar dem som använder detta argument om de kan nämna något exempel på att det verkligen hänt blir de svarslösa. Ofta kommer de med ett eller par exempel med varierande grad av bristande verklighetskontakt.

Det vill säga det problem som möjligheterna till olika handelsrestriktioner är tänkt att lösa existerar inte i verkligheten.

I stället utnyttjas möjligheterna av olika särintressen.

I det här fallet de europeiska företag som tillverkar solpaneler trots att det totalt saknas rimliga skäl att införa antidumpningstullar. Solpaneler är inte en strategiskt viktig produkt; EU klarar sig utan nya solpaneler om det skulle behövas. Om vi blev utan egen produktion av solpaneler i EU och kineserna höjde priserna dramatiskt skulle vi ganska snabbt kunna dra igång inhemsk produktion. Det är inte kärnkraftverk (som tar ett decennium) att få på plats vi talar om.

Vad som händer nu är alltså att konsumenter i EU helt utan rimliga skäl får betala lite mer för sina solpaneler.

Handelshinder fungerar helt enkelt som alla andra statliga ingrepp i marknaden. Det finns en fantasifull teoretisk motivering som handlar om allmänintresse, men de gynnar mest de industrier som är bäst på att påverka politikerna och alltid på konsumenternas bekostnad.

 

 

 

 


Taggar: Kina, solpaneler