Skall företag vara rättslösa?

Bra ledare av Gunnar Jonsson om Malmström och (bl a)  TTIP i DN.

Två kommentarer dock:

1. Jonsson skriver ”TTIP:s essens är inte tullar; de är redan nere på 3 procent i snitt på varor. Däremot finns en myriad andra hinder för handeln; regler, byråkrati, kulturskillnader, olika standard, missriktade statliga subventioner.”

Stämmer. Men de 3 procenten är ett genomsnitt. Tullarna på exempelvis små lastbilar är 25 procent. Med andra ord finns det sektorer av ekonomin där tullarna ställer till skada. Framför allt för att de höga tullarna tenderar att finnas på områden där import är väsentligt billigare och/eller bättre. Mao där konsumenterna och samhällsekonomin har mest att tjäna på frihandel.

2. Jonsson skriver vidare om investeringsskyddet (ISDS):

”Investeringsskyddet är den för dagen mest kontroversiella punkten. Malmström hänvisade i EU-parlamentet till att den för närvarande är ”fryst”.

I grunden är det en mekanism för att reglera hur tvister mellan stater och företag ska lösas inom frihandelsområdet. Företag ska inte behöva riskera vare sig expropriering eller att missgynnas för att de är utländska. Motståndarna invänder att näringslivet inte ska få använda domstolar för att sätta sig över politiska beslut. Vattenfall har till exempel stämt Tyskland på 3,5 miljarder euro för att kärnkraften ska stängas.”

Det Jonsson kallar ”motståndarna” här är i praktiken Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Sverige och deras partikamrater i EU.

De sprider myten om att investerarskyddet handlar om någon form av diversehandel för företag som vill stämma stater för lagstiftning de tror hotar deras vinster. Men så är det naturligtvis inte alls.

För det första kan företag naturligtvis stämma bara för brott mot avtalet (i detta fall TTIP). Det är klart att ett avtal kan innehålla orimliga villkor, men det är inte detta vänstern påstår: de påstår att ISDS i största allmänhet kan användas för stämningar.

Och det handlar inte om ”vinster”. Det handlar om sådant som expropiering och diskriminering.

I exemplet med Vattenfall är det inte ett dugg konstigt att företaget vill ha ersättning. Den tyska energisektorn är ingen riktigt marknad (även om det finns inslag av marknadsprissättning). Staten sätter upp alla villkor. Energiföretag gör enorma investeringar i det nationella energisystemet för att tyskarna skall få el och värme, mot att staten garanterar långsiktiga spelregler. Att staten inte garanterar att energiföretagen gör vinster torde vara uppenbart för alla vid det här laget.

Så när tyska politiker i desperation lägger om energipolitiken från en dag till en annan är det inte konstigt att energiföretagen vill ha ersättning.

När regeringen skrotade Barsebäck fick ägarna kompensation just för att staten plötsligt ändrade spelreglerna.

Om man tycker det är fel beror det på att man uppfattar att företag skall vara rättslösa. Men i så fall har man brutit upp fundamenten för hela rättsstaten: att även stat och myndigheter lyder under lagarna.

Frågan är om ens Vänsterpartiet i dag anser att man bör göra detta.


Kategorier: Frihandel, EU, TTIP, USA, ISDS