”Stark motvind” eller ”inte trögare än vanligt”?

TPP-förhandlingarna på Hawaii avslutades i lördags utan större framgång. New York Times rapporterar här (för övrigt en mycket bra artikel).

Doharundan haltar vidare utan större framsteg. Frihandelsbloggen skriver här om de senaste förhandlingarna.

Det är lätt att få intrycket att det finns en stort motstånd mot internationell handel. Den slutsatsen — ”stark motvind” — drar till exempel Janerik Larsson i SvD här.

Den slutsatsen är helt riktig, men bara om man ser till de stora avtalen som Doha (hela världen) eller TPP och TTIP som inbegriper ett stort antal länder med radikalt olika levnadsstandard och näringslivsstruktur. För varje land som kommer med i en förhandling kompliceras den ytterligare. Viljan hos förhandlarna att komma överens är stor, men varje land har minst något krav som regeringar eller parlamenten hemma aldrig kommer att släppa.

Det handlar i stort sett aldrig om principiellt motstånd mot handel, utan om mäktiga intressegrupper som under årens lopp tillskansat sig privilegier.  De låter sig inte bevekas med aldrig så goda argument om principer eller samhällsekonomisk nytta. Det är anledningen till att jordbrukssektorn alltid ställer till de allvarligaste problemen. Jordbruket har varit genomreglerat och jordbrukare (storgodsägare) haft privilegier från staten i hundratals år.  I USA är läkemedelsindustrin väl förankrad bland politiker och vill gärna att patent på läkemedel skall vara tolv år internationellt, medan vissa länder har kortare tid eller inget skydd alls.

Men när det gäller bilaterala avtal pågår arbetet för fullt, framför allt inom EU. Här en lista på de internationella handelsavtal som finns i dag. I skuggan av TTIP och Doha sker alltså ett omfattande arbete med att förhandla och ingå handels- och investeringsavtal.

Problemet är att det egentligen inte är önskvärt med en härva av bilaterala avtal. Av den anledningen är problemen för Doha och TPP bekymmersamma. Men, och det är viktigt, problemen beror på särintressen snarare än en generell, principiell motvilja mot internationell handel.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att läget inte är värre än vanligt. Internationella frihandelsförhandlingar tar tid. Att politiker och chefsförhandlare gör utfästelser som hela tiden spricker beror på att alternativet inte skulle fungera: ”det kan ta ett år, det kan ta fem eller tio, vi håller på tills vi är klara” är inte en fungerande utgångspunkt. Det måste hela tiden finnas en tidsgräns som sätter press på parterna. Priset är återkommande ”misslyckanden”, det vill säga tidsgränsen spricker.

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel, WTO, TPP