Total förvirring från Gunnar Wetterberg

Den här artikeln av av Gunnar Wetterberg i Expressen är märklig. Trots att Wetterberg är en av Sveriges mer rutinerade offentliga tjänstemän och intressanta intellektuella har han lyckats få nästan allt om bakfoten.

Wetterberg vill förhindra skatteplanering genom att komplettera frihandelsavtal mellan EU och andra länder med överenskommelser om regler för beskattning. Problemet är att medan handel är EU-kompetens är beskattning strikt nationell kompetens.

Wetterberg skriver:

”Det ligger besvärande mycket i invändningarna. I en ledare den 1 oktober tog the Economist upp en utväg. I kommande handelsförhandlingar borde regeringarna vidga dagordningen. Nya avtal borde dels försöka komma åt de ohämmade kapitalflödena över gränserna, dels enas om regler för hur företagens vinster ska beskattas.

Det är det mest konstruktiva förslaget jag sett på länge. De stora internationella handelsförhandlingarna har länge haft svårt att komma vidare, sedan de stora tullsänkningarna har kommit till stånd. De har gått in på områden som väcker allt mer misstro bland vanliga medborgare. Frågan hur företag ska skyddas mot statliga åtgärder i förhandlingen mellan EU och USA är ett tydligt exempel.”

Idén är inte bra (The Economist har förvånande ofta konstiga uppfattningar på ledarplats — särskilt när det gäller handel).

  1. De stora handelsavtalen som nu ligger på bordet eller förhandlas (CETA, TTIP) kommer knappast förvärra problemet med gränsöverskridande skatteplanering i internationella koncerner. Det handlas och investeras redan för fullt mellan Kanada/USA/EU. Det råder alltså inte någon form av Nord- Sydkorea-relation mellan kontinenterna. Att handeln underlättas påverkar inte i sig möjligheterna att skatteplanera. De internationella kapitalflödena är redan i stort sett avreglerade jämfört med varor, tjänster och personer. De fria kapitalflödena ger i sig inte större möjligheter att skatteplanera. Det handlar om nationell lagstiftning och att enskilda stater kommer överens om reglerna för hur man skall beskatta företag med verksamhet i flera länder.
  2. Skattepolitiken är fortfarande nationell. Både medborgare och företag beskattas på olika sätt i olika länder inom EU. Sverige har separata skatteavtal med alla EU-länder samt med USA och Kanada (och många fler). Skall överenskommelser om bolagsskatt läggas in i frihandelsavtal betyder det att skattepolitiken bakvägen överförs till EU. Det vill säga, något sådan kommer inte att ske eftersom ett handelsavtal med en beskattningsdel blir ett mixat avtal varav skattedelen av avtalet kommer att beslutas av de nationella parlamenten; i praktiken kommer man att ha två separata avtal men öka förvirringen genom att kommunicera och diskutera dessa som om de var ett avtal.
  3. Det finns goda skäl att ha separata avtal på olika politikområden. Det är inte ovanligt med förslag att miljö, klimat, sociala frågor och så vidare skall läggas in i handelsavtal. Men även rätt begränsade frågor visar sig ofta grena ut sig till stor komplexitet med gråzoner och svåra avvägningar. Wetterberg har kanske en byråkratdröm om ett GUA (Grand Unified Agreement) men förmodligen skulle konsekvensen bli att inget avtal någonsin blir klart. Problemen att komma överens och antalet särintressen som trampas på tårna skulle öka okontrollerat. Förhandlingsdelegationerna med alla experter på enskilda områden skulle bli enorma och samordningen omöjlig. Andra ämnesområden hanteras förvisso i frihandelsförhandlingar, men det sker genom att man hänvisar till andra avtal, inte genom att man påbörjar förhandlingar inom dessa områden. Frihandelsförhandlingar förutsätter dessutom — som alla andra förhandlingar — att övrig lagstiftning och övriga avtal gäller: ett eventuellt framtida TTIP-avtal kommer inte ge amerikanska företag tillstånd att sälja revolvrar och marijuana rakt över disk i Sverige bara för att det är tillåtet på vissa håll i USA. Den fria rörligheten i EU gäller inte snus.

Till sist skriver Wetterberg:

”Kopplingen till försvaret för frihandeln är självklar. Om staterna ska lindra effekterna för dem som hamnar i kläm när frihandeln slår ut arbetsplatser, vem ska då betala? Nu hamnar den bördan på alla skattebetalare – det rimliga vore att ta ut kostnaderna hos dem som gör de största vinsterna.

Här finns också en tydlig uppgift för den svenska handelspolitiken. Att hejda den värsta skatteplanering borde vara ett självklart och framåtsyftande mål för den rödgröna regeringen.”

Här verkar Wetterberg tro att frihandel slår ut arbetsplatser generellt och orsakar samhällsekonomiska förluster medan endast vissa företag tjänar på frihandeln, att de företagen är internationella och kan identifieras. Dessa uppfattningar är alla fel. Vissa specifika företag kan förvisso drabbas av ökad konkurrens och slås ut, men frihandel ger totalt sett fler jobb och är samhällsekonomiskt lönsamt. De flesta företag som tjänar på frihandel är inte ens internationella. De är helt lokala företag som importerar och exporterar. Man kan driva en firma som säljer renhorn till japaner och skogsprodukter till tyskar utan att någonsin ha lämnat hembyn i Västerbotten. Varenda bensinmack och lanthandel i glesbygd säljer importerade produkter.

Sista stycket visar på Wetterbergs totala förvirring i frågan. Sverige har ingen egen handelspolitik — den sköter EU. Men att stoppa skatteplanering går utmärkt — det är nämligen skattepolitik och den bestämmer vi i Sverige.