Tror Schlyter att politiker avskaffar sin makt av misstag?

Carl Schlyter skriver än en gång sin TTIP-kritiska standardartikel. Nu i Dagens Arena.

Utan att gå in på alla detaljer är det uppenbart att kritiken i huvudsak saknar substans. Exempelvis är argumentet mot ISDS att  ”I en rättsstat behöver inte företag specialdomstolar bara för dem”.

Nej. Det kan man ju tycka.

Men dels är det fel. EU:s länder och USA:s delstater uppfyller formellt sett kraven på att vara rättsstater. Men att ett företag i en upphandlingskonflikt med lokala myndigheter skulle bli rättvist hanterat i exempelvis Rumänien, Grekland eller Georgia i USA kan definitivt ifrågasättas. Och hur hittar ett företag kompetenta juridiska företrädare i ett annat land —  som dessutom talar engelska bra? I Georgia, möjligen, men i andra länder?

Och att företag ”inte behöver” är ett svagt argument. Rätt många saker som är bra att ha är inte strikt nödvändiga. Skiljedomsinstitut har visat sig vara en bra lösning som har fungerat i decennier. Det finns i tusentals avtal och antalet fall är lågt. Just nu något 50-tal. Den ökning vi sett under de senaste decennierna motsvarar ungefär ökningen i antalet avtal och de ökade handelsvolymerna. Att företag kan stämma stater för att lagstiftning minskar deras förväntade vinster är en ren myt. Stämningarna kan bara göras i enlighet med avtalen och berör således bara avtalsbrott.

Det finns helt enkel väldigt goda skäl att ha domstolar som är specialiserade på internationella avtal. Det är värt att påpeka att dessa skiljedomsinstitut är utvalda av staterna, det vill säga politikerna, och verkar under offentlig kontroll. Annars skulle ju staterna knappast bry sig om domsluten.

Schlyter ger sig också på kommittéerna för samverkan kring nya regler som sannolikt kommer skapas i och med TTIP. Det handlar helt enkelt om remissorgan så att EU och USA inte i onödan fattar beslut som inte är koordinerad och därmed skapar nya handelshinder. Där kommer sitta företrädare för allmänheten tillsatta av de demokratiskt valda politikerna i EU och USA och branschföreträdare. Schlyter efterfrågar permanenta företrädare för folkrörelser. Men frågan är varför olika organiserade särintressen av rent politisk natur skall ha permanent plats i olika kommittéer? Medborgarna är ju redan företrädda av sina valda politiker. Att man tillfrågar en expert på dränkbara pumpar när man skall lagstifta om dränkbara pumpar är fullt rimligt och betyder inte att man också måste tillfråga aktivister från någon ”folkrörelse”.

Schlyter är en genompolitiserad person och ser allt som kamp mellan intressen. Men en stor del av politisk verksamhet och lagstiftning är inte idéologisk kamp. Det är därför moderna demokratiska stater bygger på funktionsuppdelning mellan politiker och tjänstemän. Politikerna accepterar att tjänstemän och experter gör professionella bedömningar och de senare accepterar att politikerna har satt upp ideologiska ramar för vilka politiska lösningar som är acceptabla.

Generellt sett bygger Schlyters argumentation på att olika saker ”skulle kunna hända”. Och visst. Det är ytterst få saker som inte skulle kunna hända. Till exempel att förhandlarna kommer tillbaka med ett avtal som helt strider mot deras instruktioner och innehåller vansinnigheter, samt att parlamentet och USA:s kongress i ett anfall av förvirring godkänner detta.

Men om vi ser till verkligheten finns det ett stort antal handels- och investeringsavtal mellan länder och mellan EU och andra länder. De är tusentals. Nu senaste det stora avtalet med Kanada.

I inget fall har man sett några betydande problem av den typ som Schlyter målar upp. Otvivelaktigt finns det en del ofullkomligheter, och även TTIP kommer garanterat föra med sig sådant som ingen kunde tänka sig eller önskade på detaljnivå. Det är liksom en del av människan villkor.

Men det som Schlyter och andra TTIP-motståndare målar upp är en konspiratoriskt färgad bild av en process som slutar med att EU:s och USA:s politiker har givit bort enorma mängder av sin makt till olika storföretag.

Men varför skulle de göra det? Man hamnar inte i en regering, i kongressen eller i EU-parlamentet för att man är dum, naiv eller intresserad av att avskaffa sin egen makt. Man hamnar där för att man är expert på att samla och utöva politisk makt. Den ger de inte bort mer än nödvändigt av, och definitivt inte av misstag.

 

 

 

 

 


Kategorier: EU, TTIP, ISDS