Trumps protektionism är illa nog — men det värsta är att han tvingar de andra med sig

USA:s politiska klimat har ett starkt inslag av nostalgi. Det finns en föreställning om en svunnen idyll som olika krafter har utplånat. Allt från multikulturalism över storföretag till frihandeln som givit Mexiko och Kina fördelar på USA:s bekostnad. Trump spelar skickligt på nostalgin och protektionismen och hans konkurrenter tvingas följa efter.

Ur ett handelsperspektiv är Donald Trump ett stort problem med sin primitiva protektionism.

Men ett ännu större problem är att Hillary Clinton och Bernie Sanders är ungefär lika primitiva som Trump i sitt tänkande kring frihandel.

De är på allvar bekymrade över att frihandelsavtalet NAFTA (frihandelsavtal med Mexiko och Kanada), med drygt 20 år på nacken, har kostat tusentals ”amerikanska jobb”.

Det framgår av en artikel i Politico om debatten mellan Clinton och Sanders — och på många andra håll: det är ingen nyhet att de tre främsta presidentkandidaterna nu antar den traditionellt sett tydligaste populiståsikten vid sidan om främlingsfientligheten.

Det finns ett starkt nostalgiskt drag i amerikansk självbild. I en tidigare bloggpost intervjuas en kvinna som har ett mycket bra jobb för BMW i USA tack vare utländska direktinvesteringar men fortfarande minns sina morbröder som förlorade sina jobb i textilindustrin för 30 år sedan.  Nostalgin är den mindre konstruktiva sidan av mentaliteten i ett land som under ett par hundra år har byggt upp sin nationella identitet med hjälp av mytbildning kring landets — i och för sig till stor del ärorika — historia. Många amerikanska spelfilmer bygger på temat krigsveteran som kommer hem och finner att skurkaktiga kapitalister har lagt ner ”bruket” och ställt de hederliga amerikanska arbetarna på gatan. Det är svårt att tänka sig motsvarande svenska nostalgi kring teko-industri, Facit, SAAB-bilarna, Husqvarna eller Ericssons mobiltelefoner. Ingen svensk politiker skulle kunna få folk att tro att de industrierna skulle kunna ha räddats kvar av tullar och kvoter.

Sanders beskyller Clinton för att ha stött tidigare handelsavtal och tweetar på temat nedlagda industrier, med bilder från ett förfallet Detroit: ”The people of Detroit know the real cost of Hillary Clinton’s free trade policies” och bilder av nedgångna hus. Som om några tullar och kvoter skulle ha kunnat skydda en bilindustri som tack vare ett järngrepp av facket haft ett kostnadsläge som omöjliggjort all framsynt produktutveckling? Under samma tid som Detroit fallit ihop har en rad utländska biltillverkare satt upp fabriker i USA, inte bara för de modeller som säljs på USA-marknaden utan även för export till resten av världen. Mercedes och BMW:s SUV:ar sätts ihop i USA och exporteras till Europa.

Till saken hör att Detroits befolkning har minskat sedan 1950-talet. Det finns alltså gott om övergivna byggnader i staden, varav många övergavs långt innan NAFTA-avtalet. I själva verket började stadens nedgång under den tid då USA var världsekonomins superstjärna alla kategorier.

NAFTA  är det avtal som kritiseras mest för att skada USA:s arbetsmarknad och framför allt industrijobben. Men av allt att döma stämmer detta inte. Antalet jobb i USA ökade kraftigt under åren efter NAFTA:s införande. Det gäller även traditionella industrijobb. Kritiker menar att det berodde på högkonjunktur och att antalet jobb skulle ha ökat ännu mer utan NAFTA. Det påståendet kan naturligtvis vara sant, men i grunden är det en gissning.

Som vanligt gäller det att ta hänsyn inte bara till det som syns, utan även till det som inte syns. Ett stålverk eller en textilindustri (eller Detroit) som läggs ner syns tydligt både i verkligheten och statistiken. Tusentals företag som startas och tusentals människor  som får jobb i olika delar av ekonomin i ett helt land syns i statistiken, men det går inte att visa på dramatiska bilder. Det är helt enkelt sällan någon startar ett företag som från en dag till en annan anställer 5000 personer som strömmar in genom den glänsande nya fabriksporten. Med andra ord har protektionister alltid en företagskonkurs eller fabriksnedläggning att peka på och förtvivlade friställda medarbetare att intervjua.

Sammanfattningsvis blir det i ett politisk klimat som det amerikanska svårt att försvara frihandeln när en kraftfull kandidat driver nostalgi med fältropet ”Make Amerika great again” och målar upp Mexiko och Kina som hot. Hoppet står nu till det faktum att det är enorm skillnad på amerikansk politik under primärvalen, under presidentvalskampanjen och den normalpolitik som förs när ballongerna och affischerna är undanstädade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Kategorier: Frihandel