TTIP har ingenting med privatiseringar att göra

TTIP-debatten präglas av att motståndarna har lyckats etablera ett antal myter om vad avtalet kommer att leda till. Några är överraskande seglivade.

I Storbritannien påstås TTIP leda till att deras offentliga sjukvård (National Health Service, NHS) skulle kunna tvångsprivatiseras, alternativt att NHS eller andra offentliga verksamheter om de blir privatiserade inte skulle kunna återgå i offentlig regi.  I Sverige förekommer liknande rykten, bland annat att vårt dricksvatten skulle privatiseras.

Tim Worstall skriver i Forbes om att detta är ett rent påhitt som saknar varje kontakt med verkligheten.

Det finns ingenting i TTIP-avtalet som säger något om huruvida sjukvård skall vara offentligt eller privat finansierad och driven. Om britterna vill ha NHS offentligt i evig tid kommer det bli så, vill de privatisera NHS kommer det bli så och vill de återigen välja offentlig regi kommer det också gå bra. Den enda restriktionen är att om man sålt ett sjukhus eller lagt ut driften på entreprenad och vill ta tillbaka sjukhuset eller driften måste staten betala för detta. Myndigheterna kan alltså inte sälja ett sjukhus till ett företag och sen bara sno tillbaka sjukhuset genom att ändra lagen. Men det kan inte brittiska staten göra i dag, och inte heller svenska staten. Staten kan ta egendom, men måste betala. I dag är det till exempel så att om staten vill ta din tomt och ditt hus för att kunna bygga en järnväg rakt över så kan staten göra det. Men, och det är ett viktigt litet men, staten måste betala.

När det gäller Sverige sker privatiseringen vanligtvis genom att driften av exempelvis ett äldreboende läggs ut på entreprenad genom en upphandling. Men den upphandlingen får bara gälla fem år. Sen kan den förlängas en kortare period, men förr eller senare måste upphandlingen göras om. Då kan kommunen välja att helt enkelt inte handla upp igen.

Ingenting i TTIP-avtalet gör att upphandlingen skulle kunna vara för evigt eller att en kommun inte skulle få låta bli att handla upp.

Det står uttryckligen i instruktionerna till TTIP-förhandlarna att avtalet inte får påverka staternas möjlighet att driva olika typer av verksamhet, införa regleringar för folkhälsa, miljö och produktsäkerhet och liknande. Den enda restriktionen är att sådana regleringar inte får vara diskriminerande. Ett exempel skulle kunna vara alkoholskatter. Sverige kan införa hur höga skatter som helst på alkohol, men vi skulle inte få beskatta vin (som vi inte tillverkar i Sverige) extremt högt, men ha lägre skatter på öl och brännvin (som är produkter vi tillverkar i Sverige). Men det får vi inte ens göra i dag på grund av EU:s regler.

Alla påståenden om att TTIP inskränker politikernas möjlighet att fatta beslut är struntprat. Däremot får politikerna inte diskriminera utländska företag eller lägga beslag på deras egendom.

Och det kanske är rimligt?

 


Kategorier: Frihandel, TTIP