TTIP-motståndarnas misstänkliggörandet av demokratin är skadligt

”Vi måste ha ett rejält snack om EU och TTIP” skriver småländska Sydöstran (s).

Det är lätt att hålla med om.

Men som vanligt när det gäller EU i allmänhet och TTIP i synnerhet vädras någon form av konspirationsteori:

”Mer vanligt tyst är det i en annan EU-fråga, stor och viktig även den. Men transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar är inte precis på allas läppar. Även om det kallas och förkortats TTIP.

Att folk inte orkar hänga med är en sak, det handlar inte om krokiga gurkor om man säger. Politikens tystnad beror på andra skäl, och att få igenom TTIP utan debatt borde vara lättare.

Det blev tvärtom. TTIP är inte igenom, istället vill allt fler ha ett ord med i laget.

Och debatten har svängt. Världens största regionala frihandelszon är inte bara detsamma som ökad export och massor miljarder euro till EU. Fri handel och avtal om färre hinder och tullar ger också andra konsekvenser.

EU-debatter har alltid vara sådana, antingen inga alls eller som en dum frågesport, till och med i valrörelsen. Men inga debatter ska hållas över huvudet på folk. Politiker ska kunna prata även om EU, och statsvetare veta och lärare kunna lära ut.

Och just nu, trots verkligheten med människor på flykt, måste vi ha ett stort snack om TTIP.

Kalla det gärna folkbildning.”

Ledarskribenten Annacarin Leufstedt gör det klassiska misstaget. Hon tror yrvaket att bara för att hon inte lagt märke till en debatt så har den inte existerat. Och anledningen till att den inte existerat är att någon har försökt tysta debatten: ”Politikens tystnad beror på andra skäl, och att få igenom TTIP utan debatt borde vara lättare.”

Men debatten har pågått i över två år. I princip redan innan det ens fanns ett beslut om att försöka skapa ett avtal. Både beslutet att ett avtalsförslag skall förhandlas fram och instruktionerna till förhandlarna är klubbade i EU-parlamentet efter offentlig debatt. Ett av de första bloggposterna på Frihandelsbloggen handlade om TTIP. Och redan då hade både EU-kommissionen och USA:s regering websidor med i stort sett all information. Pressmeddelanden, briefingar, hearingar, rapporter och debatter avlöser varandra med närmast maskinell regelbundenhet.

Sedan dess har det varit flera artiklar om TTIP i nationella media varje vecka.

För ett år sedan varnade den socialdemokratiske ideologen och universalgeniet Daniel Suhonen för att Mikael Damberg genom TTIP tänkte avskaffa demokratin.

TTIP debatterades på sossarnas kongress, det hade kommit in ett antal motioner. ABF har haft kurser.

För att inte uppmärksamma debatten om TTIP måste Leufstedt dels ha bott under en sten de senaste två åren, och dels få för sig att skriva en ledarartikel om debatten utan att komma på idén att göra en sökning på nätet eller i de specialiserade artikeldatabaser hon som ledarskribent garanterat har tillgång till (annars brukar de vara tillgängliga på de kommunala biblioteken).

Det är inte omöjligt. Eftersom jag själv har titeln ledarskribent i mitt syndaregister vet jag att det inte finns någon nedre gräns för hur slö en sådan kan vara (eller var man kan bo…).

Men kanske är förklaringen helt enkelt hur TTIP-debatten har utvecklats. Kritikersidan är i det närmaste 100-procentigt hemfallen till olika former av konspirationsteorier. Det dominerande idéklustret är just att TTIP har omgärdats av hemlighetsmakeri. Det sedan 10 000 år självklara faktum att förhandlingar måste ske under viss sekretess (sekretessen kring TTIP-förhandlingarna är inte på något sätt total) är plötsligt något suspekt. Och efter över 50 år utmålas det välfungerande FN-systemet med internationell skiljedom som ett hot mot demokratin med påståenden som helt saknar verklighetskontakt.

Det är förmodligen ur den synpunkten Sydöstrans ledarartikel skall betraktas. Som en del i mytbildningen om TTIP-förhandlingarna som hemligt och demokratiskt tvivelaktigt.

Vad som förvånar är att socialdemokrater odlar den. Det är förvisso bekvämt i debatten, men det har konsekvenser för just demokratin.

Konsekvensen av att tro på denna myt är ju att vi egentligen inte kan lita på våra demokratiska institutioner. Just det: ”Våra demokratiskt institutioner”. Sverige är med i EU. EU-parlamentet är en av våra institutioner — lika mycket som Riksdagen, kommun- och landstingsfullmäktige.

Det är inte självklart i demokratins intresse att odla misstänksamhet mot EU:s organ.

I Sverige ser vi att SD och framför allt SD:s ideologiska omgivningar arbetar efter den strategin. Man försöker misstänkliggöra Riksdag, regering och myndigheter. De påstås vara landsförrädare, ”vilja ge bort Sverige till muslimerna” eller i största allmänhet bry sig mindre om svenskar än om flyktingar. Tillräckligt många mer eller mindre lögnaktiga anekdoter ger sammantaget en bild av att något är fel.

Frågan är om TTIP-motsåndarna bland socialdemokrater och annan demokratisk vänster riktigt inser deras strategi i förlängningen är destruktiv för demokratin.

Observera att poängen inte är att påstå att det inte skulle finnas sådant som kan ifrågasättas med EU, Riksdag, regering eller svenska myndigheter.  Det är uppenbart att det förekommer både inkompetens, dolda agendor och systemfel. Likaså finns det saker med TTIP som bör diskuteras och ifrågasättas.

Problemet är att TTIP-motståndarna driver allmän misstro mot EU:s institutioner och förhandlingsprocessen. De glömmer också konsekvent på påpeka att när förhandlingsresultatet är klart kommer det debatterat offentligt och godkännas eller förkastas av både EU-parlamenten och USA:s kongress samt — av allt att döma — samtliga EU-stater.

Så mycket öppnare och mer demokratiskt kan det faktiskt inte bli.